Varning för hjälpöverdos

Efter regn kommer – så småningom – sol. Ekonomisk politik har långa ledtider och världens regeringar och centralbanker måste redan nu fundera över hur de en dag ska avveckla de stora kris- och stödprogrammen.

Just nu pågår den största snabbmobiliseringen av offentliga resurser i världen sedan andra världskriget. Men när krisen väl är över måste världens ekonomier återgå till normal drift utan att det uppstår alltför stora skador på den ekonomiska ekologin. Det blir en jätteuppgift. Och precis som vid dagens krishantering så saknas det egentligen karta.

Drastisk intensivvård är förstås nödvändigt nu när patienten svävar mellan liv och depression. Men beslutsfattarnas val av medicin i dag får konsekvenser långt bortom återhämtningsfasen.

Och behandlingen måste avbrytas vid rätt tillfälle för att minimera allvarliga biverkningar, som inflation, överhettning, nya bubblor och nya kriser. Styrräntor ska normaliseras och statsfinanser repareras, sannolikt i ett läge där mottagarna hävdar att kryckan rycks undan för tidigt.

Ingen signal ljuder när stunden är inne att avveckla stödåtgärderna. Beslutsfattarna världen över måste vara utrustade med god analysförmåga, en klar strategi och fingertoppskänsla för att anpassa planen till förloppet.

När ska exempelvis centralbankerna börja höja räntorna igen och avveckla sina tillskott av i det närmaste obegränsad likviditet till bankerna? Räntejusteringar får full effekt ett till två år framåt i tiden, så en välputsad kristallkula är nödvändig. Federal Reserve gjorde misstaget 2003-2004 att ligga kvar för länge på 1 procents ränta. Billiga lån, höga huspriser och vildsint risktagande bidrog då till den nuvarande krisen.

Regeringarnas skattesänkningar, infrastruktursatsningar och andra stöd kan också överstimulera ekonomin och driva upp budgetunderskotten. USA:s underskott väntas nå 8,3 procent av BNP i år. Samtidigt väntas statsskulden stiga från 40 procent i fjol till 50 procent i år, enligt Congressional Budget Office. I Europa rusar skulderna i väg i Frankrike, Italien och särskilt Storbritannien.

Så snart som möjligt måste regeringarna därför börja arbetet med att rädda trovärdigheten för statsfinanserna. Annars drivs räntorna upp och framtidstron försvagas hos hushåll och företag.

Men förtroendeingivande, långsiktiga budgetstrategier lyser till stor del med sin frånvaro. I EU kivas länderna om hur många år budgetkraven i stabilitetspakten ska få sättas ur spel innan underskotten ska ned på rimliga nivåer. Tyskland hör till undantagen, som skapar långsiktigt förtroende med ett konstitutionellt förbud mot högre underskott än 0,5 procent “i normal konjunktur”.

Statliga stöd riskerar även att snedvrida konkurrensen om de blir kvar för länge. En lösning som regeringarna använder är att sätta slutdatum på stöden. Men eftersom ingen har en aning om hur länge krisen varar så hugger man helt enkelt till med en siffra. Den svenska bankgarantin löper ut den 30 april, men förlängs högst sannolikt. Andra EU-länders program för garantier och kapitalinjektioner kan förlängas var sjätte månad.

Frankrike har alltid haft en förkärlek för statliga stöd till företag. Så nu tar man chansen. Rejält tveksamt är att Frankrike ger mjuka lån till företag 2009 och 2010 med sänkta räntebetalningar ända till slutet av 2012. Det är för generöst – om inte krisen varar i fyra år.

Vi får hoppas att ljuset i tunneln kommer betydligt tidigare och att centralbanker och regeringar vidtar rimliga åtgärder i tid. Annars finns risken att de lägger grunden till nästa kris i arbetet med att avveckla den nuvarande.