Läge att bygga konstportföljen

Under coronatider har det blivit svårare att sälja ­s­amtidskonst, vilket Björn Wetterling i huvudsak har ägnat sig åt i fyra decennier. När ­Affärsvärlden träffar honom sitter han i köket på sitt Wetterling ­Gallery i Kungsträdgården, i ­centrala ­Stockholm. Han värjer sig lite mot ­påståendet om att han skulle vara den ofrivillige galleristen. Men visst hade han siktet inställt på helt andra saker när han var ung.

Då var han utbildad ekonom, hade ­tidigare pluggat på Handelshögskolan i Göteborg, klarat av utbildningen på rekordkort tid, påbörjat en forskarutbildning inom redovisning som han senare hoppade av. Nu säger han att marknadsföring egentligen är mer ­intressant än redovisning.

”Men marknadsföring är så flummigt. Jag gillar att ha punkter i mitt liv”.

Likväl kändes en forskarutbildning inom redovisning för tråkigt. Han hoppade av, målet var att bli vd för ett börsnoterat bolag före 30 års ålder. Första steget in i konstvärlden tog han genom att köpa en tavla av den svenske popkonstnären John E ­Franzén för 45 000 kronor år 1977. Han hade inte råd att betala hela summan utan ­erlade 15 000 kronor vid köptillfället. Till vardags var han börsmäklare. Ung och självsäker räknade han med att resten av beloppet skulle trilla in.
”Men jag misslyckades med att specka ihop pengarna”.

Galleristen som hade sålt tavlan på kredit hade inte heller några pengar, varpå Björn Wetterling erbjöds att bli delägare i galleriet.

Resten är svensk konsthistoria.

För det som Björn Wetterling har gjort sig känd för är att ställa ut och lyfta fram unga, lovande konstnärer. Han var också med att återetablera den amerikanska konstvärlden på den svenska marknaden i mitten av 1980-talet. Och som gallerist genomlever han nu sin fjärde ekonomiska kris. Det som han upplever är typiskt för kriser, när det handlar om konst, är att köparna återvänder till verk av konstnärer som de redan känner till.
”I kristider tenderar konstsamlare att återgå till det som de uppfattar vara säkra kort, såsom folkhemsmålaren Carl Larsson istället för modern samtidskonst”, säger han.

Även om Björn Wetterling tycker att den utvecklingen är ”erbarmligt tråkig”, inte minst för dagens verksamma konstnärer, så fortsätter han att ringa runt till miljardärer i hopp om att de ska våga köpa något nytt, ­något som utmanar. Ringandet går sådär. Björn Wetterling vet inte hur många kontakter han har, men han betar av en lista över personer (kanske ett ­hundratal) som kan tänkas vara intresserade av att köpa verk av bland andra den amerikanske konstnären Frank Stella, som han ställer ut.
”De vet att jag ringer och tycker de ska köpa en tavla. Men eftersom jag vet att de har mitt nummer och ibland undviker att svara så händer det att jag lånar en kollegas mobil och då svarar de minsann”, säger han.

Han går inte alltid rakt på sak under dessa säljsamtal. När den uppringda personen frågar om han ringer för att sälja en tavla kan Björn Wetterling svara: ”Nej, jag undrar bara hur det är med familjen.”

”Men att sälja har blivit en sport för mig” säger han, ler och tillägger:
”Det är bara att nöta ut dem!”

Fast kan man nöta ut folk när det ­handlar om att sälja konst?
”Absolut. Det har jag gjort hela mitt liv”.

Björn Wetterling blandar skämt med allvar. Allvarlig blir han när vi kommer in på att gallerister och ­dagens konstnärer får det allt tuffare, inte minst ­under coronatider.

”Vi har tappat 70 procent av vår affär. Skillnaden för mig jämfört med andra kriser är att jag insåg blixtsnabbt att nu gäller det att skrynkla ner så fort man kan. Det gjorde vi direkt så nu har vi likviditet till april nästa år om jag säljer noll”.

Han lärde sig detta efter 1990-talets ­inledande fastighetskris. Då borde han ha skalat ner snabbare. Enligt Björn Wetterling är det oändligt mycket dyrare och mer komplext att driva galleri i dag än när han började för drygt 40 år sedan.

”Alla gallerier har haft samma ­problem som oss medan auktionshusen verkar ha klarat sig hyfsat. ­Eftersom folk går tillbaka till det man känner sig trygg med. Som Carl ­Larsson. Men det är egentligen nu du ska köpa och bygga upp en samling med nutidskonst, eftersom du får det till mycket bra pris”.

Men är inte exempelvis Carl Larsson en säkrare investering?
”Honom har vi facit på, det har man inte alltid på samtidskonst. Men folk vågar inte tycka själv, det är sorgligt och det är ytterst få som har den här gutsen”.

Om det är så att just samtidskonsten får sig en törn just nu, vad får det för konsekvenser för unga konstnärerna?
”Det är svårt för dem, och det är ­viktigt att man stödjer samtidskonst eftersom det är vi som skapar ­historia, vi skapar ju denna ­generations konst. Men det kommer att bli ännu mer tapp, marknaden kommer att koncentreras på gallerier som har muskler och många konstnärer kommer inte kunna leva på sin konst. Samtidigt överlever konsten allt. Konsten hittar alltid nya vägar”.

Lyssna på hela intervjun med Björn Wetterling i podden Affärsvärlden Magasin, finns där poddar finns.