Svensken som företräder Nord Stream 2

Natten till tisdagen började hela havet bubbla, en dryg mil utanför Bornholms sydöstra kust. Eniga bedömare och statschefer säger sabotage. Men av vem? Klart är att gasledningen Nord Stream 2 blivit skadad, innan den ens har tagits i bruk. Eventuellt permanent.

Rysk gas, och ledningarna under Östersjön, är som bekant geopolitisk sprängstoff. Som ett svar på att Ryssland erkände Luhansk och Donetsk som självständiga republiker rev Tysklands förbundskansler Olof Schultz upp Nord Stream 2:s tillstånd.

Men det är långt ifrån första gången som gasledningarna används som slagträ, med tvister som följd. Gazproms dotterbolag Nord Stream 2 AG, som äger gasledningen, har påkallat skiljeförfarande mot EU. De pekar på ett brott mot Energistadgefördraget, ett slags investeringsskydd inom energisektorn.

Tvisten handlar om en ändring som EU gjorde i Gasdirektivet 2019. Då utvidgades EU:s regler för gasmarknaden och det bestämdes att gasledningar till havs, från länder utanför EU, ska följa samma regler som finns inom unionen. En sådan regel är att gasen inte får transporteras av samma företag som bryter och säljer den. Reglerna skulle därmed omfatta Nord Stream 2 och ägaren Gazprom. Medan EU hävdar att ändringen är generell, så anser Gazprom att ändringen är specifik, alltså riktad mot just dem. En i rysk bedömning otillåten diskriminering. (Tvisten och all verksamhet runt Nord Stream är pausad på grund av krig och sanktioner.)

Ombud för det schweiziska bolaget, och därmed i förlängningen Gazprom, är svensken Kaj Hobér. En pionjär inom affärsjuridik som bland annat hjälpt designa den juridik som användes när Ryssland införde marknadsekonomi.

Från sidlinjen kan det tyckas anmärkningsvärt att vilja företräda ett företag med täta band med Kreml när Öst och Väst står i en större konflikt än vad de gjort på decennier. Men så resonerar inte Kaj Hobér.

Kaj Hobér

Advokat och professor i internationell investerings- och handelsrätt vid Uppsala universitet. Sysslat med affärstvister i 40 år. Var en av de första utländska affärsjuristerna i Sovjet.

Ålder: 70 år

Bor: I Uppsala

Familj: Fru, två barn och två barnbarn

Har: 17 pågående skiljeförfarande i olika delar av världen. Företräder exempelvis Nord Stream 2 AG, ett schweiziskt bolag som ägs av Gazprom i en tvist mot EU. Är ombud (inte skiljeman) i den tvisten som började 2019.

Bakgrund: Tolkskolan, jur.kand vid Uppsala universitet, sovjetisk rätt i Illinois College of law, doktorsexamen vid Uppsala universitet 2001. Biträdande jurist Wetter & Wetter 1982 som slukades av White & Case 1983. Öppnade White & Case kontor i Moskva, gick över till Mannheimer Swartlings Moskvakontor 1994 – delägare i byrån i 20 år.

Läser helst: Historia och ryska klassiker

Ser på TV: Nyheter, gärna BBC, och sport

Favoritresmål: Zermatt, Schweiz

Tvistelösning handlar främst om: ”Att alla parter ska få tillfälle att framföra sina argument samt att beslut ska vara klara och tydliga och följa av begripliga resonemang.”

Kaj Hobér AB: Omsättning: 11 miljoner kronor. Rörelseresultat: 8 Mkr (2021)

Reseledare i Sovjet på 70-talet: Arbetade för Reso. Resenärer steg på buss på Sveavägen, söndag kväll och tog färjan över till Finland och fortsatte söderut. Åkte till Leningrad (Sankt Petersburg), Moskva och ibland Tallinn. ”Det var enda sättet att öva sin ryska på. Sovjet var väldigt fattigt, det rådde politisk repression och brist på varor. Väldigt få vågade prata med utlänningar, att prata med oss var riskfyllt och som turist såg man bara det som staten ville att de skulle se.”

”Var och en har ju sin uppfattning. Jag har förstått att det är svårt för ryska klienter att få hjälp i Stockholm. Men man måste kunna ge hjälp till de som kräver hjälp. Alltså om man, som advokat, börjar välja klienter utifrån politisk korrekthet och så vidare – varför ska man i så fall företräda kinesiska företag? Man riskerar att hamna i ett väldigt konstigt läge.”

För att helt förstå Kaj Hobér koppling till Ryssland får vi gå tillbaka 30 år i tiden.

Allt till salu

Lördagen den 4 april 1992 säljs 30 statliga småföretag på en auktion i den ryska industristaden Nizjnij Novgorod. Under Sovjettiden hette staden Gorkij och var stängd för utlänningar, men nu har den öppnat upp. En ny era är inledd och denna lördag ska regionens 32-årige guvernör, Boris Nemtsov, förverkliga de ekonomiska reformer som Rysslands nytillträdde president Boris Jeltsin vill genomföra. I en teater ropas lokala företag ut till högstbjudande av en auktionsförrättare som annars säljer hästar. På scenen står även den svenske advokaten Kaj Hobér.

”Detta var den första auktionen i privatiseringsprocessen som gjordes på rysk mark. Pilotprojektet gjordes just där eftersom Boris Nemtsov ville det. Han var en av de progressiva krafterna på den tiden”, säger Kaj Hobér när Affärsvärlden träffar honom 30 år senare.

När Kaj Hobér står på teaterscenen i Nizjnij Novgorod ska han snart fylla 40 år och har då ägnat sig åt rättsliga frågor som rör Sovjetunionen i 13 år. Intresset började under militärtjänstgöring på Tolkskolan i Uppsala där han lärde sig ryska, och tilltog under juristlinjen då han var reseledare i Sovjet under somrarna 1972-1976. Därefter studerade Hobér sovjetisk rätt i den amerikanska delstaten Illinois. Tillbaka i Sverige satt han ting, tjänstgjorde på Svea Hovrätt – och började konsulta åt företag med affärer i Sovjet.

I början på 80-talet slår globaliseringen av den västerländska tjänsteindustrin rot. När den första utländska advokatbyrån etablerar sig i Sverige sker det genom att amerikanska White & Case slukar den svenska lilla advokatbyrån Wetter & Wetter. Tillsammans med den äldre advokaten Gillis Wetter (som under 70-talet var drivande bakom det viktiga avtal som slog fast att amerikansk-sovjetiska affärstvister skulle lösas vid Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, SCC) så startar Kaj Hobér advokatbyrån White & Cases verksamhet i Sverige.

Med kontoret som bas företräder han sovjetiska företag i skiljeförfaranden. Den stora boomen kom 1987, under Gorbatjovs styre, då man får göra direktinvesteringar i Sovjet. När utländska företag börjar samägas med sovjetiska krävs nya joint venture-lagar som Hobér är med att utforma och tillämpa.

”När man förhandlade joint venture-avtal handlade det om att förstå hur sovjetisk planlagstiftning påverkade möjligheten att driva affärer i Sovjetunionen. Vid den tiden var jag en av få västerländska jurister som kunde någonting om sovjetisk juridik,” säger han.

I slutet av 80-talet pendlar denne småbarnspappa mellan Uppsala och Moskva, oftast företrädande västerländska bolag men även ryska aktörer i joint venture-förhandlingar. Kaj Hobér grundar även White & Cases Rysslandskontor och på huvudkontoret hos den anrika New York-firman är en Sovjet-etablering unik, eller som Hobér uttrycker saken: ”Ganska exotisch, to say the least”.

Moskvakontoret får snart ett hyfsat komplext uppdrag av Världsbankens dotterbolag, International Finance Corporation, IFC:

”De betalade oss för att hjälpa till med Rysslands privatiseringsarbete. Jag och andra arbetade med de flesta privatiseringslagar som kom till 1991,1992 och 1993 inom ramen för finansieringen av Världsbanken. Men när vi författade de lagar och förordningar som skulle möjliggöra privatisering av ryskt näringsliv var Jeltsin inte särskild god vän med parlamentet så det var egentligen inga lagar som antogs av Duman, utan presidentdekret, som dock hade samma status som en lag.”

Världshistoria utan eufori

Att skapa legala ramverk innebar att hacka sönder den planekonomiska strukturen där minsta lilla kiosk var ägd av staten. På auktionen i Nizjnij Novgorod vet Hobér att privatiseringen av Sovjetstatens egendom är världens största ekonomiska experiment.

”Men man går ju inte runt med någon eufori för att man är med om världshistoria. Jag var så upptagen av att allt skulle fungera. Vi hade ju dokumentation och körschema att följa. Vi var där och övervakade så att allt gick rätt till. Det första företaget som såldes var en bokhandel, jag fick några böcker av personen som vann.”

Vad han inte vet när han tar emot böckerna i april 1992 är hur mycket intresset för Ryssland ska prägla resten av hans karriär. Kaj Hobér vet inte att han kommer sluta på White & Case två år senare (”för vi hade inte samma åsikter om en del saker”) och istället bli långvarig delägare i advokatbyrån Mannheimer Swartling och driva deras Moskvakontor. Han kanske anar att han ska specialisera sig än mer på gigantiska juridiska storbråk, men vet inte att han ömsom ska ha den ryska staten som klient – ömsom som motpart – i de bilaterala investeringstvister som tilltar.

Han vet inte att han och Mannheimer Swartling 20 år senare ska anlitas av svenska Vattenfall och kräva 30 miljarder i ersättning av Tyskland efter den tyska statens beslut att avveckla kärnkraften. Eller att han ska bli professor i internationell investerings- och handelsrätt vid Uppsala universitet, skriva juridiska kommentarer om en växande passion kring investeringsskydd för energisektorn. Vet inte att han ska bidra till skiljemannarättens etablering på Sri Lanka.

Än mindre kanske hade han kunnat förutspå att han skulle komma att anlitas av den svenska regeringen i ett biståndsprojekt som rör Nordkoreas offentliga ekonomi och stå och frysa med överrock och handskar i en iskall mörklagd sal på Tekniska universitet i Pyongyang, föreläsandes om vikten av att Nordkorea inför ett system för sina utrikeshandelstvister och därefter motvilligt – men för att vara artig – sjunga karaoke med nordkoreanska byråkrater. Vet inte heller att privatiseringen av ryskt näringsliv ska generera fantasirika oligarker och få öknamn som ”piratisering”. Vet inte att han, 30 år senare, ska känna en stor sorg över Rysslands anfallskrig mot Ukraina men ändå, mitt under brinnande krig, vara ombud åt den ryska statens energibolag Gazproms i en tvist mot EU. Men så hinner han inte tänka på framtiden nu, denna vårdag 1992. Kaj Hobér har fullt upp.

Bolagisering från grunden

Från 1992-94 privatiserades hundratusentals företag i Ryssland. En vattendelare som kom var mellan små och stora företag. Småföretagen, sådana som klubbades ut i Nizjnij Novgorod, betalades kontant, men snart skulle stora företag säljas genom voucher-auktioner.

”Det jobbade jag mycket med i Moskva sommaren 1992. De större företagen som valdes ut av kommittén för privatisering fick först skriva sin egen privatiseringsplan. Nästa steg var att omvandla det statliga bolaget till ett aktiebolag som inledningsvis ägdes till 100% av staten. Förutom att förbereda de statliga bolagen för en försäljning handlade en annan författning om regler för hur dessa voucher-auktioner skulle gå till”, säger Kaj Hobér.

Auktions-vouchers distribuerades till landets 150 miljoner invånare via Rysslands (fortfarande) största bank, Sberbank, med utspritt kontorsnät. Man tänkte ungefär att eftersom staten är folket så är det folket som äger, alltså måste alla få del av det som de äger genom att delta i auktionerna. Så varje rysk medborgare fick en voucher med det nominella värdet av 10 000 rubel.

”Jag skrev en förordning om hur det skulle gå till. Och allt det där pågick parallellt; alltså för att en auktion skulle generera ett intresse så måste det finnas en möjlighet att betala och samtidigt måste bolagen vara färdiga för att privatiseras. Det gällde att hela tiden ha en pipeline av statliga bolagiserade bolag att erbjuda på auktionerna för annars skulle intresset försvinna. Det var ganska hetsigt hela 1992 innan allt kom på plats.”

Tron bakom privatiseringen var enligt sann kapitalistisk teori: När man får privata ägare i bolag och folk känner att ”det här är min egendom” så kommer man anstränga sig. Det diskuterades huruvida det var klokt att använda sig av vouchers. Skulle vanliga människor som levt ett helt liv i planekonomi verkligen förstå potentialen i en voucher? Well, ett fåtal som fattade snabbt tillskansade sig vouchers från andra.

”Ett av de stora misstagen från den ryska regeringens sida var att man inte tillräckligt förklarade, eller utbildade befolkningen i vad privatisering innebär och varför man var tvungen att göra det. Jag menar: landet var ju bankrutt! Det fanns ekonomiskt sätt inte så många alternativ.”

Därtill var kommunistpartiet stort. För Jeltsin och hans gäng var det bråttom att slå sönder den gamla strukturen så att inte de gamla röda baronerna, som suttit som chefer på gamla statliga företag, skulle fortsätta i annan kostym (vilket redan skett vid exempelvis grundandet av Gazprom). Hastigheten innebar att det inte fanns tid, eller förståelse, för lagar som behövdes under privatiseringsministern Anatolij Tjubajs ledning, anser Hobér. Han må ha varit finansierad av Världsbanken men klienten var ryska staten.

”Vi kom till dem med idéer om – och erfarenhet av – hur marknadsekonomi fungerar hos oss. De var inte alltid så populära hos personer i politisk ställning i Ryssland. Man fick inte så sällan svaret: Jajaja, men nu ska vi göra på vårt sätt.”

Kaj Hobér fortsatte att ta fram bolag till voucher-auktionerna. År 1993 arbetade de fram 1994 års privatiseringsprogram som inte bara var voucher-auktioner utan även kontanter men intresset för att anlita utländska rådgivare försvann snart av skäl Hobér ”inte har begripit”.

”Alltså det är väl ingen rocket science vad som krävs för en marknadsekonomi men vissa saker måste man ha på plats: aktiebolagslag, konkurslag, konkurrenslag. Det var mycket av den legala strukturen som borde ha funnits när man körde igång den här operationen. En framstående person i Duman hade exempelvis väldigt svårt att förstå principen om att ägarna till ett aktiebolag inte äger bolagets tillgångar. Jag menar: Har du ett bolag med vissa tillgångar så är det bolagets organ som bestämmer vad man gör med tillgångarna och inte den som äger bolaget. Uppdelningen mellan ägande, bolag och bolagets tillgångar var svår att förstå. De sa saker som: ‘Jag äger hundra procent – alltså gör jag vad jag vill’. En grundläggande förståelse saknades.”

Inställt ukrainskt firande

Enligt Hobér går det riktigt ”åt helsike” i och med 1995 års privatiseringsprogram, ”Loans for Shares” som han menar byggde på en idé att man skulle få in pengar till staten för att finansiera Jeltsins återval 1996. Grundtanken med privatiseringen var inte att få in pengar till staten utan att skapa ett privatägt näringsliv. Loans for Shares innebar kortfattat att staten lånade pengar av ett antal banker som till varierande grad ägdes av oligarker mot säkerhet i aktier. När man så småningom inte kunde betala tillbaka aktierna så skulle de säljas på auktioner, som riggades av oligarker.

Privatiseringen var lärorik, men frustrationen stor.

”Man måste komma ihåg den miljö som vi jobbade i. Vi gjorde vårt bästa för att förklara, men är man rådgivare så är man rådgivare och inte den som fattar besluten. Antingen fortsätter man med det – eller så gör man något annat.”

Som tidigare nämnts gjorde Hobér annat. Det kan tilläggas att han, i egenskap av långvarig styrelseledamot i SCC (tillsammans med Ulf Franke, generalsekreterare för SCC mellan 1975-2010) även bidrog till etableringen av Ukrainas skiljedomsinstitut. Under institutets första år var Hobér ofta skiljeman där och detta institut fyller 30 år nästa år, men firandet är inställt.

Du har massa vänner i regionen och den 24 februari 2022 startar Ryssland anfallskrig mot Ukraina. Vad känner du?

”Sorg. Det känns i hjärtat. Det är en fullständig katastrof, mest i Ukraina men även i Ryssland. Jag har inte heller hört någonting från mina kollegor i organisationskommittén för Ukrainas skiljedomsinstitut trots att jag har mejlat dem.”

Du kan få vilka uppdrag du vill. Ändå företräder du ett bolag som ägs av Gazprom när du ju vet att folk som jobbar för Gazprom ”försvinner” på konstiga sätt. Du känner sorg över kriget men företräder den viktigaste intäktslinan för den ryska staten – hur tänker du?

”Som advokat har jag en moralisk och etisk skyldighet att hjälpa den som kommer till mig och ber om hjälp. Rättvisan måste ändå ha sin gång och man måste få chans att se att rättvisan har sin gång.”

Vad gäller jämförelsen mellan offentliga försvarare och skiljemän är det stor nivåskillnad i arvode. Det finns advokater som menar att etiken klingar falskt inom skiljemannavärlden då alla får så höga arvoden.

”Det är individuellt om det är pengarna som styr eller inte. För min del är det inte pengar som avgör. Självklart vill jag bli korrekt arvoderad, men om det handlar om X miljoner extra så är det inte avgörande för min del. Det handlar snarare om ärendets natur. Nord Stream 2 rör ju Energistadgefördraget, ett investeringsskyddsavtal som rör energisektorn, som jag har skrivit en lång kommentar till. Nord Stream 2 AG är ett schweiziskt bolag, dotterbolag till Gazprom, som har påkallat en tvist mot EU. Och det är första gången som EU är svarande i en sådan här tvist. Och EU har själva skrivit på det här traktatet som dessutom tillkom på EU:s initiativ! Det var startpunkten för mig när jag tog mig att det här målet.”

När Kaj Hobér blickar tillbaka till auktionen 1992 minns han sig själv som optimistisk jurist.

Höll optimismen i sig även när privatiseringen gick åt helvete?

”Jamen, den stora vinsten var ju att det ryska näringslivet blev privatiserat. På vissa håll och kanter till ett högt pris. Men den förändringen kan ingen vrida tillbaka, äganderätts-förändringen alltså, och det är ett otroligt viktigt steg i Rysslands historia.”

Trots (eller på grund av?) att Kaj Hobér mestadels sysslat med baksidan av internationell handel genom tvistlösning så är hans optimism påtaglig.

”Jag tror många inser att handel leder framåt, och handel innebär ofta att man helst inte bråkar eller krigar med varandra. Att internationell handel är bra är för mig ganska självklart. Lika självklart är det för mig att bästa sättet att slita handelstvister mellan företag är att gå till skiljenämnder som inte är beroende av något land eller några domstolar. Det är ett framgångsrecept. Sedan finns problem att genomföra det. Men det är den drivkraften som jag och andra skiljedomscentra har haft – att det för handel framåt – och handel för förhoppningsvis fred och samverkan framåt.”

Vad tror du kommer hända i Ryssland?

”Jag har svårt att se att Putin kan hålla sig kvar vid makten länge till, det känns som att han har målat in sig i ett hörn. Det kommer snart förändringar – åt det bättre hållet.”

Du är optimist?

”Ja, allt som har med Ryssland att göra har ju blivit toxic i Sverige och andra länder. Men så illa är det ju inte! Även Sovjet var ett hyfsat civiliserat samhälle i många avseenden trots att förtrycket fanns där. Hoppet är ju inte ute.”

Läs också: Tiotal döda i år – att vara rysk energitopp är världens farligaste jobb

Affärsvärlden storsatsar på affärsjuridik detta nummer – här är våra artiklar på temat:

I en serie artiklar med temat affärsjuridik har Afv intervjuat ett flertal jurister om pågående trender och framtiden på marknaden. Här hittar du de andra artiklarna:

Del 1: Oro för nytt lagförslag om utländska direktinvesteringar – flera kan beröras 

Del 2: Svenske affärsjuristen som företräder Nord Stream 2

Del 3: Nya rekord – men avvaktande stämning bland affärsbyråerna

Del 4: Tvistfinansiering allt vanligare i Sverige

Del 5: Nya regler för rekonstruktion – kan bli dyrare för mindre bolag