Agenda 2030 skåpmat i ny förpackning

Hur engagerad bör man egentligen vara när gammal skåpmat kläs i ny förpackning? Frågan aktualiserats av det stora arbete som just nu pågår och handlar om Agenda 2030.
Gabriel Wikström, nationell samordnare för Agenda 2030. Foto: Anders Wiklund/TT

I november förra året anordnades en konferens med det Melloklingande namnet ”Nu gör vi!”. Syftet med den var att inspirera och engagera inför implementering av Agenda 2030, FN:s globala hållbarhetsmål. Uppemot 550 personer deltog – varav en hel del offentliga tjänstemän – genom att lyssna på föredrag, besöka digitala utställare och samtala.

De globala hållbarhetsmålen kommer från FN. Intentionerna bakom dessa är inte nya på något vis. Målen omfattar i princip allt som vi människor jobbat med sedan stenåldern; utrota fattigdom, ha god hälsa, må bra på jobbet, lösa miljöfrågor, uppnå jämställdhet och så vidare. Sedan får varje land självt avgöra vad de väljer att göra för att satsa mot målen.

”Nu gör vi-konferensen” anordnades av Nationella samordnaren för Agenda 2030, den tidigare folkhälso- och sjukvårdsministern Gabriel Wikström. Samordnaren är tillsatt av den rödgröna regeringen, som har uttalat att Sverige ska bli världsledande på Agenda 2030. Trots att samordnarens förordnande sträcker sig ända till 2024, så innefattar uppdraget inte att ta fram några nya mål eller förslag, utan om att ”smörja” systemet genom att bidra till samverkan, infospridning osv. I direktiven från regeringen står uttryckligen att anordna konferenser kan vara en aktivitet, i en anda av att medlen är själva målen.

Det var svårt att förstå hur konferensens alla 550 deltagare skulle kunna dra nytta av ett omfång av ämnen som innefattar allt ifrån tidiga insatser för barn och unga, till svensk industridesign och ekonomisk hållbarhet. Men innehållet och resultatet var ju inte heller det viktiga, utan snarare det sociala, gemenskapen, känslan. Detta kännetecknar hur Sveriges tagit sig an den globala hållbarhetsagendan.

Kommunikationen om hållbarhetsagendan har fullkomligen exploderat. Kommuner och regioner har fått stor användning för sina många kommunikatörer när de nu tar fram fina nya hemsidor, filmer och poddar för att informera och visa upp de stora ambitioner som finns. I varje offentligt dokument hänvisas till Agenda 2030 och i allt existerande arbete ska det knökas in. Den som inte hänvisar till Agenda 2030 får acceptera att framstå som omodern och bakåtsträvande. Med andra ord har detta öppnat en dörr för att lägga ännu mer tid och pengar på aktiviteter med begränsad nytta, men som känns bra eller ser bra ut.

Generaldirektörer på bland annat Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Socialstyrelsen kan stoltsera med att de har undertecknat en ”avsiktsförklaring” för att arbeta med hållbarhetsagendan. Detta ger sken av att de är helt fristående enheter, vilket de inte är. De arbetar på uppdrag av regeringen.

Agenda 2030 har gjort att man nu skär förbättringsarbetet på ett annat sätt. Man kan ifrågasätta hur stor vinsten kan vara med att utlysa forskningspengar för sådant som stödjer en enormt bred agenda istället för flera olika forskningsområden. Och är det bra att, ovanpå redan existerande strategier och planer för förbättringsarbete på universitet och högskolor, ta fram strategier särskilt för arbetet med Agenda 2030?

Den naiva förhoppningen bakom detta haussande som pågår är att människor på något magiskt vis ska börja kläcka helt nya idéer som gör att vi plötsligt kan finna genvägar mot ett bättre samhälle. Men så fungerar det inte. Sanningen är betydligt tråkigare och gråare.

Ledare och politiker kan peka ut en riktning. Men samhällsförbättring är ett ständigt slit och man kommer inte ifrån att det krävs mycket arbete ”på golvet”. Diskussion och kompromisser behövs när målsättningar krockar med varandra. I offentlig verksamhet är förbättringsarbete även kopplat till de demokratiska processerna. Man kan inte bara köra över människor, utan det behövs dialog och medborgarinflytande, liksom inflytande på arbetsplatser och i de offentliga förvaltningarna. Detta är snarare motsatsen till glamoröst och enkelt.

Sverige har inte heller stått still under senaste århundradet, tvärtom. Utvecklingsarbete sker hela tiden, på alla nivåer. Varje kommun har redan miljösamordnare, jurister, socionomer och andra sakkunniga. Folkvalda driver också på för ett bättre samhälle för invånare. Samverkan sker mellan olika aktörer och anställda kompetensutvecklas. Myndigheterna får ständigt nya uppdrag från politiken och utvecklas.

Det må kännas bra för politiker och offentliga tjänstemän att rikta blicken mot de globala målen och drömma om en fredlig, rättvis och jämlik värld. Men ännu bättre borde det kännas att bidra till att göra skillnad i de konkreta verklighetsnära problem som finns och fanns redan innan Agenda 2030. Att begränsa fusket i välfärdssystemet, jobba för ökad trygghet på gator och torg eller att bygga bättre kraftledningar för elöverföring, är i högsta grad arbete i linje med Agenda 2030, om än inte lika flashigt.

Våra politiska makthavare borde inte låta sig bländas av globala visioner. Samhället blir inte automatiskt bättre för att ledstjärnan flyttar allt längre bort, till global nivå.

Samhällsutvecklingen började inte med en världsregering som pekade med hela handen, utan genom att människor i tidernas begynnelse förstod att de kom längst genom att vara ihärdiga, uthålliga och samarbetsinriktade. Det borde vara fokus även idag.

Josefin Utas är slöseriombudsman för Skattebetalarnas Förening.