Demokratin behöver marknaden

Senaste dagarna har läckan som kallas cum-ex-filerna uppmärksammats. Revisionsbolag och advokatbyråer har planerat aggressiva skatteupplägg som nu utreds av åklagare i Tyskland. Enligt SVT Nyheter har ”minst 70 miljarder kronor stulits från europeiska skattebetalare”. Lägg till Danske Bank-härvan och Panamapapperen, och det är inte så konstigt att människor utanför finansbranschen undrar vad som pågår.

Kreativiteten på finansmarknaden är enorm, på gott och ont. Marknadens innersta väsen är att testa gränserna, jaga möjligheter som andra ännu inte upptäckt eller i alla fall inte monetäriserat. Må det vara luckor i ett skattesystem, ett undervärdet bolag eller överskattad politisk risk. Allt är inte så väldigt smart. Oftast är det rätt banalt, som med all handel, en fråga om att packa om och sälja på nytt (som fastighets-SPV:er, se sidan 34).

”Finansmarknaderna utmålas allt som ofta som något nödvändigt ont som har en förmåga att ställa till det för sig själva och sin omgivning och ibland en oförmåga att se konsekvenserna av sitt agerande”, skriver Olof Manner på sidan 13. Samtidigt, som han skriver, är det marknadens ibland otacksamma uppgift att syna, värdera och analysera såväl omvärld som ekonomi.

Finansmarknadens funktion påminner om journalistikens: ett ständigt ifrågasättande och testande. Varje artikel eller finansiell transaktion ger inte nödvändigtvis ett positivt bidrag, men den ackumulerade nettoeffekten är mer än positiv: den är nödvändig. Det är svårt att se en fungerande demokrati som inte också har en fungerande, fri finansmarknad.

Samtidigt på Brunkebergstorg

Inflationstakten mätt enligt Riksbankens standardmått KPIF är den högsta på tio år. En första styrräntehöjning på sju år är ett eller två möten bort. Det blir ett paradigmskifte som skakar om.