Dumma tyska pengar – usla svenska

Länder med stora bytesbalansöverskott har hamnat i skottgluggen i de eskalerande Trumpdirigerade handelskonflikterna. Förutom kritik från sina handelspartner, så förtjänar de kanske än mer självkritik. Förräntningen av dessa överskott har i många fall varit usel. Det gäller världsmästaren i export, Tyskland, men även Sverige.

I Michael Lewis klassiska bok The Big Short får en medarbetare som blankar subprimeobligationer på Deutsche Banks Wall Street-kontor 2007 frågan vem som köper dessa högriskpapper. Svaret är ständigt Düsseldorf. Och en av de första banker som havererade under subprimekrisen var för övrigt Düsseldorfbaserade IKB Bank, som fick räddas av den tyska staten just 2007. Tyska banker hade även en mycket stor exponering mot krisande banker runt om i Europa, inte minst mot irländska och spanska banker, men skinnet räddades genom att länderna själva och inte kreditgivarna fick täcka upp förlusterna.

Men dumma tyska pengar har blivit ett begrepp. Och enligt en färsk rapport från den välrenommerade europeiska tankesmedjan Center For Economic Policy Research, Exportweltmeister – The Low Return on Germany´s Capital Export, så kommer tre tyska professorer fram till att förvaltningen av det ackumulerade tyska bytesbalansunderskottet har varit extremt dålig.

Det gäller såväl över den långa perioden 1950–2017 som efter finanskrisen 2009–2017. Det handlar då inte bara om de nollavkastande fordringar som tyska Bundesbank har byggt upp mot andra centralbanker inom eurozonen, inom det så kallade Target 2-systemet, som är en mycket het potatis i Tyskland. Dessa fordringar motsvarar knappt 10 procent av de ackumulerade utländska tillgångarna. Det går igen vad gäller den privata sektorns investeringar, där företagens direktinvesteringar liksom finansiella portföljinvesteringar, framför allt aktier, har varit stora underpresterare.

Den genomsnittliga avkastningen har varit 2–5 procent lägre än jämförbara länder inom G7 och hela 3 procent lägre än om vad avkastningen har varit på inhemska investeringar med samma profil. USA har haft den bästa avkastningen och det är intressant att notera att avkastningen på USA:s utländska tillgångar är långt större i absoluta tal än vad landet betalar sina utländska fordrings- och tillgångsägare, trots ett stort löpande bytesbalansunderskott under decennier. Norge ligger också i topp, där en väsentlig del har placerats i den så kallade oljefonden. Om Tyskland hade haft samma avkastning som Norge skulle Tysklands utländska tillgångar motsvara nästan 5 700 miljarder euro i stället för de 2 700 miljarder euro, motsvarande 70 procent av BNP, som man har nu.

Men om Tyskland har varit dåligt på att förränta det kapital som man har exporterat utomlands, vilket är vad bytesbalansöverskottet motsvarar, så har Sverige varit usla. Sverige har sedan 1994, när kronan släpptes fri, haft stora löpande bytesbalansöverskott. Om denna kapitalexport bara lagts på hög, utan värdetillväxt, så skulle det motsvara runt 4 200 miljarder kronor, eller runt 90 procent av BNP. SCB:s redovisade nettoställning gentemot utlandet uppgick vid första kvartalet i år till knappt 800 miljoner kronor. Om inte SCB:s statistik innehåller några stora fel så har avkastningen på dessa tillgångar varit extremt usel.

Då är det att märka att den svaga kronan förklarar en väsentlig del av de senaste årens goda avkastning, liksom även att både handels- och bytesbalansöverskottet har lyft rejält under det senaste året.

Det skulle även behöva göras en ordentlig genomlysning av varför det svenska bytesbalansöverskottet har haft så låg avkastning, eller snarare vart det har tagit vägen. Men en slutsats som kan dras av den usla förräntningen är att det hade varit betydligt bättre om en väsentligt större del av detta överskottssparande hade använts för investeringar på hemmaplan. Det hade både dämpat de stora handelspolitiska spänningar som dessa överskott har gett upphov till, men framför allt gett en väsentligt bättre avkastning.