Ett felriktat uppror

Allt nytt är inte bättre än allt gammalt. Den som till exempel läser den här texten på gammalt hederligt papper läser den snabbare och mer uppmärksamt än på en mobiltelefon.

Det finns fler exempel: en del tycker att byggnader var snyggare förr i tiden, att tomater smakade mer och att tennis var roligare att titta på.

Dessutom fanns det ju lite mer fisk i haven och lite mindre koldioxid i atmosfären.

Det finns mycket att vara nostalgisk över. Därför är det lite konstigt att den snabbast växande ludditrörelsen i västvärlden öser sin kärlek över sedlar och mynt.

Kontanter alltså.

I både Philadelphia och New Jersey har det i dagarna röstats igenom lagar och regler som förbjuder affärer att vara kontantlösa. Liknande förslag ligger på bordet i Chicago, New York, San Francisco och Washington.

Sverige är det land där utvecklingen mot digitala betalningar troligen har gått längst i världen. Följaktligen börjar motståndet formeras även här. Det så kallade ”Kontantupproret”, med 11 000 medlemmar på Facebook, anordnade häromveckan ett seminarium i riksdagen. Och talespersonen Björn Eriksson rasar i medierna så fort någon helsingborgare inte fått betala sin nya Ralph Lauren-skjorta med några bygghundringar på Åhléns.

Demokratin är i fara, menar Eriksson.

För den som inte minns var Björn Eriksson en gång rikspolischef. Och det är från den emerituspositionen han nu uttalar sig om detta demokratihot.

Mindre känt – och nästan aldrig omnämnt i medierna – är att han numera arbetar som ordförande för Säkerhetsbranschen. Det är en sammanslutning av 440 företag inom säkerhetsbranschen med en sammanlagd omsättning på 57 miljarder kronor om året.

Med andra ord arbetar Björn Eriksson för just de företag som tjänar pengar på att köra papperslapparna hit och dit i Sverige.

Björn Erikssons kärlek till pengar kan alltså vara motiverad av kärlek till pengar.

Det finns onekligen en del saker att oroas för i ett kontantlöst Sverige. Det blir svårare att göra anonyma köp, och äldre människor utan teknikkunskaper får det lite knepigare. Vi blir lite mer beroende av de amerikanska kortföretagen.

Men de problemen bleknar i jämförelse med de samhällsvinster som ett kontantlöst samhälle ger. Det handlar inte främst om rån, förfalskningar och annat som handeln vill få bukt med. Framför allt är det ett litet bidrag i kampen mot organiserad brottslighet och det skuggsamhälle som växer fram.

Det – om något – borde bekymra en före detta rikspolischef.

Att kontanter är ett smörjmedel för aktiviteter som undergräver världens demokratier har länge varit känt. Redan 1969 drog Richard Nixon in 1 000-dollarsedeln för att den var så populär bland kriminella. Och från och med i år kommer de 19 länder som är med i euron att sluta trycka nya 500-eurosedlar. Anledningen är att den så ofta används vid penningtvätt och terrorfinansiering; i vissa kretsar har den till och med gått under smeknamnet ”bin Laden”. Sedan tidigare har danska politiker förberett lagstiftning ämnad att förbjuda sedeln vid valutaväxling i landet.

Entreprenörer kan självklart alltid hitta nya sätt. I USA började knarkhandlare för några år sedan använda tvättmedlet Tide som betalningsmedel. En flaska var då värd kokain eller cannabis för tio dollar.

Men vad den episoden också visar är att samhället – med små förändringar – kan kasta grus i den svarta ekonomin.

De problem som ett kontantlöst samhälle skapar är verkliga. Men de måste lösas på teknisk väg. Riksbankens nya e-krona är ett sätt. Med blockkedjor och annan ny teknik kommer fler möjligheter att uppstå.

Att vrida klockan tillbaka och tvinga alla privata företag i ett land att handskas med sedlar och mynt är ett oproportionerligt stort ingrepp – och gör att samhället går miste om de fördelar som teknikskiftet innebär. Hur rimligt är det egentligen att alla kommuner i landet ska lägga skattepengar på att åka runt och tömma parkeringsautomater på småmynt?

Det var som sagt mycket som var bättre förr. Det var en mer innerlig, fokuserad upplevelse att lyssna på musik som var inetsad på fysiska skivor, men i stället fick vi all världens musik en pekfingerstrykning bort.

För nostalgiker finns det alltid vinylmässor att besöka. Men även där betalas det med kort och swish numera.