Länge leve materialismen

Det har länge varit ett ingångsvärde i politiken att idéer är finare än intressen. Höginkomsttagaren som röstar till vänster har högre trovärdighet än bidragstagaren med samma preferens, och vice versa. Den unika svenska vurmen för höga skatter förklaras ofta – aningen konspiratoriskt – med att två tredjedelar av väljarkåren är beroende av det offentliga för sin försörjning, antingen via anställning eller transfereringar.

Det börjar bli läge att försvara denna baktalade intressepolitik, nu när ideologi löper amok på längden och tvären. Snart kommer vi att sakna det osentimentala bankomatperspektiv som var så typiskt för den sociala ingenjörskonstens och rekordårens 1900-tal.

En titt på 2016 års vanligaste rubrikord räcker som förklaring: ”Trump” och ”Brexit”. Lägg därtill namn som Le Pen, Putin och Erdo?an, eller sommarens stickspår i vår vanligtvis så tillväxtfixerade inrikespolitik: svenska värderingar.

Det är inte fel att diskutera vad som håller en nation samman, men om politiken ställer grupp mot grupp utgående från kultur, religion eller hudfärg finns det anledning att dra öronen åt sig. ”Det är så här fascismen kommer till USA”, som kolumnisten Robert Kagan skrev i Washington Post apropå Donald Trumps systematiska utfall mot alla som avviker från den vita, manliga, amerikanska normen.

Såsom i Amerikas förenta stater, så ock i Europas förenta stater. Auktoritära och populistiska partier har nu dubbelt så starkt stöd inom EU som vid millennieskiftet. I Ungern och Polen utnyttjar ultranationalistiska regeringar skepsis mot globaliseringen för att köra över konstitu­tionella normer. Till höger är siktet inställt på invandringen, till vänster på frihandeln. Gemensamt har de svingandet mot den liberala ordningen och eliterna som upprätthöll den, inklusive etablerade medier.

Föreställningen om Homo economicus – den vinstmaximerande människan – har fått en törn. Man hör sucken av lättnad både till höger och vänster när en socialpsykolog som Jonathan Haidt, med vetenskaplig uppbackning, dömer ut krass egennytta som vår viktigaste drivkraft. Gemenskap, lojalitet, skadeglädje och moralisk intuition smäller högre.

Det syns många tecken på att västvärlden inklusive Sverige befinner sig i en andlig kris: populism, stress och psykisk ohälsa, inte minst bland unga, växande sociala klyftor och misstro mot både auktoriteter och medmänniskor. Politikens traditionella recept i form av full sysselsättning och materiell trygghet kommer inte att ge oss svaret på den djupare frågan vad som är meningen med alltsammans. Tvärtom anar man att tomheten snarare ökar ju högre upp på behovstrappan vi rör oss. Det finns ett sug efter djupare värden än de som erbjuds i triangeln gallerian-vårdcentralen-åter­vinningsstationen.

I den bästa av världar skulle detta sökande separeras från politiken och vara en privatsak. Tyvärr har vi vant oss vid att svaret på alla frågor ska sökas i offentliga åtgärdspaket. För att få en föraning om vart detta kan leda behöver man inte bege sig till Warszawa, Budapest, Moskva eller Istanbul; i år räckte det att bege sig till Almedalen.

Behovet av nytänkande i politiken är monumentalt. Här behövs en konsolidering av statens kärnuppgifter, en ny fördelningspolitik som tar sikte på livschanser och hälsa snarare än köpkraft, kraftfulla svar på gränsöverskridande problem som migration, terrorism, miljöhot. Detta är komplicerat, och förutsätter ett tålmodigt försvar av allt som det öppna samhället redan uppnått. Trumpismens folkliga mobilisering drar åt motsatt håll och spelar på massans lägsta instinkter.

Bättre att rösta med plånboken än med passet.

Onödig avgång

Regeringens mest lovande minister, Aida Hadžiali?, avgick efter bilkörning med ett glas vin i kroppen. En promillegräns för politisk inkompetens vore mer motiverad.