Lögn, förbannad lögn och politiska satsningar

Regeringen lovar nära 7 miljarder till Norrbotniabanan”, ”KD satsar miljarder på hemsjukvård”, ”Liberalerna vill satsa 24 miljarder mer än ÖB på försvaret”, ”Vänsterpartiet satsar 400 miljoner på sjukvården till sommaren”, ”Moderaterna lovar mer pengar till tullen”.

Konstruktionen ”X satsar/lovar Y miljarder på/till Z” är ett pålitligt sätt att inleda en nyhetssändning eller sätta en rubrik på en nyhetssajt eller i en tidning. Det är också ett språkligt grepp som är mycket populärt när partierna skickar ut sina pressmeddelanden i hopp om att redaktionerna ska nappa – vilket de ju ofta gör.

Greppet användes sparsamt fram till början av 2000-talet, då det av skäl vi här inte ska spekulera kring plötsligt blev populärt. I fjol användes uttrycket ”regeringen satsar” 3  870 gånger i svensk media, enligt databasen Retriever. Det är dubbelt så mycket som för tio år sedan och trettio gånger oftare än för tjugo år sedan. Även i beaktande att antalet publicerade artiklar kan ha förändrats, är det en påtaglig ökning.

Strofen är som gjord för tv, där det inte finns tid till fakta och andra tråkigheter, och för snabbskrivna webbtexter, där detaljer och djupare sammanhang inte hinns med.

Eftersom konstruktionen ger ett intryck av att vara både objektiv och exakt, så kopierar ofta journalisterna meningen från partiernas pressmeddelanden, kanske med de mest flagranta värdeorden borttvättade. Men det verkligt subjektiva döljs i orden ”satsar” och ”lovar”, ord som i bästa fall är otydliga, i normalfall saknar förpliktelse och inte så sällan betyder absolut ingenting.

Ta exempelvis regeringens pressmeddelande i början av juni om den nationella planen för infrastruktur. Regeringen skriver: ”Det är en satsning på totalt 700 miljarder och den största järnvägssatsningen i modern tid.” På SVT Nyheter på nätet formuleras det: ”Regeringen vill satsa 700 miljarder på järnväg och vägar i landet.”

Den nämnda infrastrukturpropositionen är ett bra exempel. Redan tre meningar efter att det slagits fast att regeringen ”satsar” 700 miljarder på vägar och järnvägar, och sedan förklarar hur det ger möjlighet till moderniseringar, nybyggnationer och upprustning, så skriver man: ”Detta är möjligt då regeringen satsar 100 miljarder kronor mer än i förra planperioden.”

Nu är det alltså inte längre 700 miljarder kronor utan 100 miljarder kronor som ”satsas”, om utgångspunkten är att ordet betyder ”skjuta till” eller ”investera”, vilket är en god gissning att de flesta svenskar tolkar det som.

Summan 100 miljarder kronor är förstås också det en präktig pjäs. Men det finns en annan detalj. Summan är en ackumulering av ett ökat årsanslag för perioden 2018–2029, det vill säga under tolv år. En enkel division ger då att den årliga ökningen av infrastrukturbudgeten är 8,3 miljarder kronor. Fortfarande mycket pengar, nästan en tusenlapp per svensk, men väldigt långt ifrån 700 miljarder kronor. Eftersom ”satsar” inte betyder ett jota, synas inte bluffen.

Den här konstruktionen är inte begränsad till infrastruktur, även om det är en populär måltavla. Den används också ofta när nya initiativ ska presenteras inom rättsväsendet och vården. Men det mest söndersatsade utgiftsområdet är försvaret. Där tycks det vara näst intill omöjligt att presentera en siffra som visar den årliga utgiftsökningen eller kostnaden. ”I en överenskommelse mellan fyra partier satsar regeringen 8,1 miljarder på försvaret de kommande tre åren”, lyder ett typiskt exempel från i fjol.

Alla partier ägnar sig åt denna form av anslagsexpansion. Dess popularitet förklaras dels av den mediala logiken, dels att de långa tidsserierna gör att det alltid går att ändra summorna senare. Löftena är i praktiken inte bindande.

Till det kommer inflationseffekten, som krymper utgiften i praktiken. Förändringen av BNP grumlar till det ytterligare. Effekten är att anlagen till ett visst utgiftsområde kan öka i kronor räknat, men samtidigt krymper i köpkraft och som andel av BNP. Mellan ett år och ett annat har det mindre betydelse, på tolv år blir effekten stor också i vår låginflationsmiljö. 700 miljarder för tolv år sedan är i dag värda 606 miljarder kronor. 700 miljarder motsvarade 23 procent av Sveriges BNP år 2006, men i dag, tolv år senare, motsvarar summan bara 15 procent av BNP.

En av Sveriges mer dolda framgångsfaktorer är strikt budgetdisciplin, anslagsfinansiering och en statsbudget som rymmer alla utgifter och intäkter, år för år. Det vore trevligt om partierna kunde visa att de förstår det. Det vore äntligen en satsning värd att ta på allvar.

När en politiker eller ett parti hävdar att de ”satsar” på det ena eller det andra betyder det absolut ingenting. Ändå tas det på stort allvar.