Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Wahlroos farväl?

2017-05-23 22:00

För aktieägarna i Nordea innebär en flytt av huvudkontoret uppenbara fördelar. För Sveriges finanssektor och konkurrenskraft är det negativt.

KRÖNIKA. Det här är mina bankskatter. Om du inte gillar dem har jag andra.” Kanske kan man travestera Groucho Marx välkända citat på finansminister Magdalena Andersson och den rödgröna regeringens olika försök att öka beskattningen i den svenska banksektorn. Den tidigare föreslagna höjningen av arbetsgivaravgifter för personal som var anställd i banker drogs tillbaka efter massiv kritik i remissrundan. I våras kom regeringen tillbaka med ett nytt förslag. Nu handlade det om en höjd resolutionsavgift.

Tanken är att bankerna ska bidra till en buffert vid en eventuell bankkrasch. En krisande bank hanteras i första hand av aktie- och fordringsägare, men vid extraordinära omständigheter, som det nästan alltid blir vid olika kriser, är det tänkt att resolutionsreserven ska användas som extern finansiering.

Resolutionsavgiften togs ut första gången 2016 och ersatte den tidigare stabilitetsavgiften. Den höjda avgiften är tänkt att inbringa 13 miljarder kronor till statskassan och Nordea kommer att stå för nästan hälften, det vill säga mellan 5,5 och 6 miljarder kronor per år från och med 2019. Anledningen till att avgiftshöjningen slår särskilt hårt mot Nordea är att banken nyligen konsoliderade all nordisk verksamhet under det svenska bolaget (filialiseringen) och att underlaget för balansomslutningen som avgiften beräknas på därmed har svällt betydligt.

Förslaget har mött hård kritik, särskilt från Nordea. Redan när det presenterades deklarerade Nordens största bank tydligt att frågan om en flytt av huvudkontoret från Sverige till antingen Helsingfors eller Köpenhamn är högst aktuell och under utredning.

Flera remissinstanser hävdar också att det liknar en förklädd skatt som i själva verket går rakt ner i statens fickor, eftersom avgifterna inte fonderas, som i övriga EU.

Enligt källor till SvD i fredags är det i praktiken redan klart med ett flyttbeslut. Det enda som återstår är ett formellt beslut, och det ska tas på ett styrelsemöte den 30 maj. Nordea har varken bekräftat eller dementerat.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. På vänsterkanten jublas det åt att regeringen vägrar vika sig för kapitalet. Och tidningen Arbetet uppmanar svenskarna att bojkotta Nordea.

Högerkanten tar till brösttoner om hur många miljarder kronor som försvinner i skatt och hur många sjukskötersketjänster det motsvarar.

Om Nordea väljer att flytta sitt huvudkontor minskar den finansiella systemrisken i Sverige väsentligt, det vill säga precis det argument som Magdalena Andersson anför. I den andra vågskålen ligger signalvärdet, prestigeförlusten och de dynamiska effekter för svensk ekonomi som uppstår av att mista ett huvudkontor.

Stockholm är en av världens starkaste huvudstadsekonomier. Huvudkontorens placering är av stor vikt i det ekonomiska ekosystemet och är viktiga nav som köpare av kvalificerade tjänster, som till exempel managementkonsulter, jurister och revisorer. Det finns dessutom en viss form av närhetsprincip som innebär att nya investeringar och projekt oftare hamnar i närheten av huvudkontoret än på andra ställen. Stockholms framskjutna position inom fintech riskerar därmed att försvagas. Likaså kan den gamla visionen om finansplats Stockholm troligen läggas på hyllan en gång för alla, vilket är extra olyckligt efter de ökade möjligheterna att locka finansföretag som Brexit har bjudit på.

Det potentiella skattebortfallet för Sverige­s räkning är begränsat. I första hand handlar det om hundratalet kvalificerade tjänster som flyttar från huvudkontoret. Nordea kommer fortsättningsvis att betala skatt i Sverige för den verksamhet som bedrivs här. Under 2016 landade den svenska skatten på cirka 1,8 miljarder, vilket motsvarar en femtedel av Nordeas redovisade skatt.

Hur övriga svenska bankers resolutionsavgift påverkas om Nordea lämnar återstår att se, men onekligen ökar koncentrationen.

För aktieägare är en flytt positiv. I spekulationerna har Köpenhamn varit vanligt förekommande, men det mesta talar för att Helsingfors är hetast. Det handlar inte bara om att Björn Wahlroos förordar den finska huvudstaden. Det beror också på att Sverige har striktare regelverk för banker än de nordiska grannländerna. Finland är medlem av EU:s bankunion, vilket talar för mer förutsägbara regleringar och mindre regulatorisk press, givet det skick som många av Europas banker befinner sig i.

Den största fördelen med en Finlandsflytt är att resolutionsavgiften blir lägre. Finland har beslutat att avskaffa den om sju år, den svenska regeringens förslag förespråkar en evig avgift. Dessutom får Nordea väsentligt lägre kapitalkrav, som i sin tur ger ökad utdelningskapacitet. Likaså kommer Nordea kunna göra ränteavdrag på vissa efterställda lån.

Allt sammantaget blir Nordeas kostnader lägre, vinst och utdelningskapacitet högre i Finland. Det innebär en högre värdering av aktien. Den bilden delas också av många bankanalytiker som höjt sina riktkurser väsentligt­ under senare tid.

Frågan är om det kommer att räcka med en total omsvängning från regeringens sida för att få Nordea att stanna kvar. Det uppskruvade tonläget gör att mycket prestige står på spel. Nu blir det svårt att backa tillbaka utan att tappa all form av trovärdighet.

Det är dock allvarligt att Magdalena Andersson­ och regeringen i princip tvingar Nordens största bank att flytta huvudkontoret från Sverige. Det får negativa konsekvenser för Sveriges finanssektor och landets konkurrenskraft på sikt.

Och det är en prestigeförlust för Sverige.

Jonas Elofsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet