Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Inställd förnyelse

2019-11-27 18:00

Historiskt har Socialdemokraterna varit kapabla att förnya sig i regeringsställning. Men inte den här gången.

Inom det socialdemokratiska partiet håller det på att blåsa upp till vad som ibland kallas för en perfekt storm. En stril ström av inre missnöjesyttringar ser var för sig ännu inte så dramatiska ut. Men när mandatperioden löpt ut kommer dessa att ha förstärkt varandra till att nå maximal intern stormstyrka.

Bakgrunden till kritiken är de 73 punkter i januariöverenskommelsen som blev priset för att kunna regera vidare trots historiskt lågt väljarstöd. För att sitta kvar var vänsterregeringen tvungen att, som de partiaktiva ser det, bedriva högerpolitik. Då i januari var överenskommelsen blott och bart punkter på ett papper. Men nu i takt med att dessa förverkligas syns det allt tydligare tecken i skyn på att ledningen varken har med sig kommunfolket, facket eller de allt färre medlemmarna. Överenskommelsens syfte påstods vara att hålla borta Sverigedemokraterna. Men vad hjälper detta när partiaktivisternas egen analys är att Sverigedemokraterna över tid växt till följd av ökade samhällsklyftor – och just nu anser samma aktivister att det egna regeringspartiet i rask takt fördjupar just klyftorna.

Redan inom kort avskaffas värn­skatten. Den ses inte internt i regeringspartiet som en skatt på strävsamhet och högre utbildning, utan som en skatt för rättvis fördelning. Att Arbetsförmedlingen ska privatiseras triggar likaså de inre slitningarna. Att den tidigare offentligt producerade verksamheten enbart lyckades förmedla jobb till var tjugonde arbetslös är inte kritikernas fokus. I slutet av mandatperioden, precis i upptakten inför valåret 2022, ska marknadshyror införas i nyproduktion. Även arbetsrätten ska då liberaliseras. Detta ses inte internt som en modernisering av föråldrade regleringar som hindrar bostadsbyggande och företagande, utan som något av ett grundskott mot den svenska modellen. Där någon gång i tid kommer den interna konflikten sannolikt att explodera inom det parti som redan ser ut att kunna förlora positionen som Sveriges största.

Trots ständigt förändrad demografi med alltmer välutbildad befolkning, ett industrisamhälle som transformerades till kunskapssamhälle, lyckades Socialdemokraterna historiskt bredda sin väljarbas. Partiledningar som lyssnade mer utåt än inåt lyckades göra inbrytningar i storstädernas medelklass och bland välbetalda tjänstemän. Detta förklaras i mångt och mycket av att Socialdemokraterna förmådde att förnya sig i regeringsställning. Så kunde exempelvis valfriheten försvaras, arvs- och förmögenhetsskatt avskaffas, EU-medlemskap sökas och transfereringssystemen stramas åt. Det har nära nog alltid funnits spänningar mellan ledning och medlemskår. Men tidigare har den politik som genomdrivits av S-regeringar alltid utvecklats till att också bli det egna partiets. Inte sällan har positionsförflyttningarna – som följd av kriser eller förhandlingar – av ledningen beskrivits som politiskt smärtsamma. Men hållningen har varit tydlig. Regeringen har förklarat och försvarat sina mått och steg. Väl genomförda bedrevs inga senare valrörelser på temat att reformerna skulle rivas upp eller återställas.

Den här gången blir det annorlunda. Agendan inför nästa val driver åt vänster. Nu hukar redan statsråden. Framtidens möjligheter i en förändrad värld målas inte längre upp. Narrativet förminskas till viljan att bromsa och försvara den rådande ordningen. Visst står de formellt upp för överenskommelsen. Motsatsen vore att dra undan mattan för alla egna parlamentariska möjligheter. Men när hörde ni senast en regeringsmedlem som inte betonar att regeringspartiet egentligen är emot och ogillar den ena eller andra punkten i de egna propositionerna?

Det är svårt att jämföra politik och näringsliv, eftersom logiken på de två arenorna ser olika ut. Men tänk er ett företag, vilket som helst, som producerar en vara eller en tjänst. Men när konsumenterna tar del av utbudet betonar företaget att det egentligen anser att kvaliteten är usel och att produkten i själva verket aldrig borde ha hamnat på marknaden. Sådan kommunikation driver inte tilltro. Den bränner i stället förtroendet i alla ändar – både inom traditionella besvikna kundsegment och potentiellt nya. På den punkten fungerar väljarförtroende inte annorlunda än annan varumärkestrohet.

Ännu har inte den interna stormen nått den orkanstyrka som väntar. Men visst ser det ut som en tanke att LO:s ordförande i just detta skede meddelat sin avgång, trots att policyn hade medgivit ytterligare en lång fyraårsperiod. Sprucken intern samordning och ett TCO som växer förbi LO är bara början. Sannolikheten är hög att det nu lediga uppdraget kommande år främst innebär att administrera en sprucken facklig-politisk samverkan. Den som allt snabbare förlorar sitt sammanhållande kitt och sin legitimitet. Detta får någon annan LO-ledare nu ansvara för. Samma självvalda tajming talar för även ett socialdemokratiskt ledarskifte under mandatperioden. Det som talar emot är att det då inte längre finns någon garant för januariöverenskommelsen. Men på spel för Löfven står alternativen att bli ihågkommen för att trots allt ha lyckas spräcka Alliansen och mot alla odds regera vidare en period – eller senare snarare ges ett eftermäle baserat på utfallet efter den perfekta stormen.

Stefan Stern

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet