Revansch för sicilianska viner

Vackert och fult. Inbjudande och hårt. Starka kontraster var Åsa Johanssons första intryck när hon besökte Sicilien i samband med en vinprisutdelning i staden Catania på öns östkust år 2012. Någon timmes bilfärd därifrån ersattes det mångkulturella myllret av bombastisk natur på den aktiva vulkanen Etna. De närmare 200 år gamla vinrankorna i den svarta jorden inramades av havet och röken som Etna puffade ut.

– Många, liksom jag själv innan jag kom till Sicilien, förknippar ön med druvan nero d’avola och tunga, solmogna rödviner. Men på Etna produceras mineraliga, friska viner som påminner mer om Frankrikes Bourgogne, säger Åsa Johansson som är Italienansvarig på vinresearrangören BK Wines.

Sicilien – Medelhavets största ö och en av Italiens främsta vinregioner vad gäller såväl gröna som blå druvor – inbegriper många typer av vegetationer: svala, höga berg, stränder längs salt hav, vulkanisk jord och solvarmt slättland. Det ger goda förutsättningar för ett brett spann av viner med olika karaktär. Under 1900-talet präglades dock öns vinmakande av billigare bulkproduktion från stora tillverkare och kooperativ snarare än småpartier från familjeföretag. Orsaken går att spåra bakåt i historien. När vinlusen spred sig i Europa i slutet på 1800-talet tog den död på vinstockarna i praktiskt taget hela världsdelen med undantag för Siciliens Etna. Lusen gillade inte ph-värdet i den vulkaniska jorden, vilket gjorde att vinnäringen blomstrade och exporten till övriga Italien och de andra svältfödda länderna i norr exploderade.

– Då var det kvantiteterna, inte kvaliteten, som räknades i första hand, säger Åsa Johansson.

Men när vinproduktionen i Europa kom tillbaka efter andra världskriget och konkurrensen ökade, dog vinnäringen på Etna. På 1960- och 1970-talet föddes nya vinmarknader ute i Europa, bland annat Skandinavien. Där efterfrågades söta, bäriga viner. För det passade den sicilianska nationaldruvan nero d’avola perfekt och bulkexporten på ön fick återigen ett uppsving. Men nero d’avola odlas inte på Etna och vulkanen fortsatte att ha en knapp vinproduktion. I början på 2000-talet hände dock något. Då etablerade sig en handfull producenter på vulkanens sluttningar och insåg potentialen i den unika jorden, de gamla, oympade vinstockarna och placeringen på uppemot 1 000 meters höjd. De började odla de för Etna traditionella blå druvorna nerello mascalese och nerello cappuccio, som ger eleganta och mineraliga viner, men även de inhemska gröna druvorna catarratto och carricante.

– De nya vinmakarna kom in med ett friskt synsätt och drog igång en vinproduktion som slumrat. Snart etablerade sig fler producenter på Etna, säger Karl Arbin, inköpare för Italien på Systembolaget.

Plötsligt sattes Etna på kartan igen och den småskaliga produktionen av kvalitetsviner har på kort tid rönt uppmärksamhet internationellt. När Karl Arbin var på Etna i maj i år besökte han ett trettiotal vingårdar som alla var i full färd med att genomföra någon form av nyplantering eller utbyggnad. Han upplever att områdets comeback har skapat ringar på vattnet och gett draghjälp åt de mindre producenterna på övriga Sicilien, som de senaste decennierna har profilerat sig inom naturvinsrörelsen och återupplivat druvor som fallit i glömska.

– Min uppfattning är att det finns en stolthet för ursprung och lokala traditioner i vinmakandet på hela Sicilien, men man har inte riktigt lyckats kommunicera det till omvärlden. Förrän nu, säger Karl Arbin.

Det faktum att Etnas stockar växer i vulkanjord och att producenterna gör relativt begränsade volymer syns även på prislapparna. På Systembolaget återfinns Etna-vinerna i det dyrare segmentet men har ändå kommit att få en stor efterfrågan. Också på landets mer medvetna krogar börjar Etna-vinerna poppa upp. På vinbaren Corvina Enoteca i Gamla stan i Stockholm har de ett antal flaskor från Sicilien, varav ett rödvin från Etna. Det är gjort på druvan nerello mascalese och kommer från gården Pietradolce med sina 11 hektar. Denna heta, svenska sommar blev det många flaskor sålda av det friska, mineraliga och lättdruckna vinet, säger barens sommelier Alex Carreira.

– Jag älskar viner från Etna. Området hör till mina topp fem i världen. Deras viner är helt unika och kommer från små familjeföretag som sätter en ära i hantverket, säger han.

När nu Etna-vinerna har fått uppmärksamhet utomlands tror Karl Arbin att Sicilien fram­över kommer att visa upp en större mångfald av vin, ­fokusera mer på inhemska ­druvor och tydligare kommunicera ursprung på flaskornas etiketter.

– I vinvärlden blir karaktär från den lokala terroiren alltmer efterfrågat. Sicilien – och framför allt Etna – har de senaste åren riktat om sin produktion åt just det hållet. Det gör att sicilianska viner ligger helt rätt i tiden, säger Åsa Johansson. ❋

Räddad från vinlusen

Från 1860-talet fram till sekelskiftet dödade vinlusen Phylloxera vastatrix nästan alla Europas vinrankor. Genom att angripa vinstockens rötter försvagas växten tills den så småningom dör. Isolerade öar såsom Sicilien och Cypern klarade sig från vinlusens framfart.