Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Branscher för auktoritära ledare

2017-07-04 22:00

Jämfört med nationer är bolag enkla och lättanalyserade institutioner. Därför har företags­ledare som Donald Trump få erfarenheter för att leda världens viktigaste demokrati.

Ett av världens mest spektakulära anläggningsprojekt är en vägförbindelse från västra Kina till en djuphamn i Pakistan med namnet Gwada­r. Projektet som beräknas kosta 500 miljarder kronor går genom oroliga bergstrakter och ödemarker, i praktiken behärskade av klanfolk. En stor specialarmé från Pakistan vakar över arbetet. Från sydvästra Kina byggs samtidigt en snabbtågslinje ända till Singapore, inte ett projekt i samma skala, men fortfarande gigantiskt.

I ett mer despotiskt världssystem är två branscher inte ­hotade. Den ena är byggbranschen och den andra är försvarsindustrin.

Kinas allt mer enväldige ledare Xi Jinping har en vision. Megaprojektet ”Obor” (One belt, one road) lanserades av honom redan år 2013. Kinesiska teknokrater har sedan dess presenterat mer än 60 länder med hundratals Oborprojekt. Allt som kallas Obor är inte initierat av Kina.

Uppemot 25 000 miljarder kronor beräknas de nya asiatiska infrastrukturprogrammen kosta fram till år 2030. Storhamnar som nämnda Gwadar ska byggas, liksom superlånga motorvägar, snabbtågslinjer och oljeledningar. Ett nytt ­ekonomiskt världscentrum ska knytas ihop logistiskt, början på en ny epok i världshistorien.

Jinping talar om kedjor av infrastrukturprojekt längs två rutter. Den ena följer den gamla ”Sidenvägen” över stora, ibland ganska folktomma, vidder och bergspass ända bort till Mellanöstern och Europa. Den har nog mest symbolisk ­betydelse och visar på Kinas legitimitet som Asiens ledare och gamla ställning som ”Mittens rike”. Betydligt viktigare blir systemet av järnvägar, hamnar och fraktrutter till sjöss från Oceanien ända bort till Afrikas östkust, vilket knyter an till den urgamla monsuntrafiken.

Men vad händer med Kinas skuldbörda, som redan är uppe i motsvarande 250 procent av BNP? Vad kan inträffa om ­systemet inte ständigt fylls med kreativitet och nya verksam­heter? Då blir det globala konvulsioner under lång tid.

Inte så att Kina saknar den tekniska förmågan. Mellan de kinesiska städerna Wuhan och Guangzhou finns sedan år 2010 ett snabbtåg som klarar mer än hundra mil på tre timmar. Ett strömlinjeformat tåg susar fram på avskild bana ­genom landskapet snabbare än något annat tåg i världen, en av symbolerna för det nya Kina, som ekonomiskt växt med realt 10 procent om året i tre decennier. På senare år går det som nämnts lite långsammare.

Kina investerar också massivt i kärnkraft, även om det för med sig risker opinionsmässigt. Oroliga människor har ­redan demonstrerat mot planerad import av återvunnet kärnbränsle, till exempel. Men makthavarna har inget val, att låta koleldade kraftverk fortsätta att spy ut partiklar i luft­en framstår som ännu farligare.

Energikonsumtionen per capita stiger och stiger. Kärnkraft behövs, även om satsningarna på solkraft och vindkraft är avsevärda. Det krävs kraft som fungerar dygnet runt, bland annat för att möjliggöra elbilarna.

I första etappen ska det bli 20 nya reaktorer, och fyra nya är under planering. Fram till 2030 ska kapaciteten ha ökat åttafalt till USA:s nuvarande nivå, ungefär. Vi har redan ­kinesiskt teknikledarskap i branschen, vilket demonstreras när britterna planerar kärnkraftsreaktorer vid Hinkley Point i sydvästra England och engagerar kinesiska företag.

Även när det gäller militär industri driver Kina på i en ny geopolitisk era. Auktoritärt ledarskap betyder ofta upprustning. Donald Trump har vänt trenden för USA men den starka dollarn gör att amerikanska företag oftare förlorar stora försvarskontrakt. De västeuropeiska företagen har redan tjänat på det. Nu kommer de kinesiska och priskonkurrerar.

USA:s försvarsutgifter är närmare 3 gånger större än ­Kinas och 24 (!) gånger större än Rysslands. Framtidens ­utmanare är Kina, absolut inte Ryssland. Putin kommer rimligen att få dansa efter Jinpings pipa. Att bråka med Väst­europa före­faller vara en dålig idé, men auktoritära ledare väljer ofta sina fiender med hänsyn till upplevda inre kortsiktiga hot snarare än långsiktiga externa. Kremls agerande är en fråga om att demonstrera styrka här och nu.

Militärmässigt står länderna i Mellanöstern och Ryssland inför en ny situation. De är alla oljeländer som egentligen inte längre har råd att fortsätta satsa 510 procent av BNP på försvaret. Saudiarabien har redan tvärbromsat.

Frågan är om ens Kina har råd med sin nivå, drygt 3 procent.

Det finns många exempel från historien på hur centralstyrning, yttre hot och krig skapat användbar infrastruktur. Det romerska vägsystemet känner alla till. Det enade Tyskland byggdes med järnvägar som gick på tvären mot floderna under det militaristiska preussiska 1800-talet. Och amerikanerna skapade ett väldigt distributionssystem för sina soldater med lastpallar, specialmaskiner, nya hamnar och seriebyggda fartyg, under andra världskrigets påtvingade kommandoekonomi.

Yttre hot och konkurrens bäddar för gemensamma uppoffringar. Samtidigt är krig obegripligt destruktiva. All välfärdsuppbyggnad står stilla och en hel generation får öda sina krafter på återuppbyggnad. Tyskland är inte Europas ledande ekonomi i dag på grund av krigen. Förklaringen är snarare att näringslivet har kunnat ägna sig ostört åt sitt välfärds­projekt i 70 år. Samma sak gäller Japan.

Centralstyrda ekonomier kan vara eff­ektiva när det gäller att snabbt ta fram stora bygg- och anläggningsprojekt. Problemet är att det så ofta saknas fria företagare som sedan kan utnyttja dem till avkastning och tillväxt. Konsumenterna som betalat kalaset riskerar att inte ha några pengar kvar att köpa produkter och tjänster för när de betalat investeringarna över skattesedlarna. Tillväxt­statistiken blir nästan alltid märkvärdigt tom på verklig välfärd för vanliga människor.

Med demokrati och marknadsekonomi är det mycket som går automatiskt. Anläggningar justeras steg för steg. Bilar och tåg blir gradvis bättre. Vägmaskiner utvecklas. Tågsystem automatiseras. De tusentals komponenter som efterfrågas kommer fram, till synes utan ansträngning. Konkurrensens ständiga förändringskrav gör att delarna i ett telefonsystem byts ut under bara några decennier trots att de håller i generationer. Gamla vägar blir successivt rakare, bredare och beläggs med nya material.

Men när det gäller de riktigt stora satsningarna i demokratiska länder går det ofta trögare. Varför ta resurser från den här generationen? Öresundsbron skulle byggas redan i början av 1950-talet men fick vänta till år 2000, för att ta ett svenskt exempel. Det är lättare att lägga ned kraftverk i förtid än att bygga nya. Utbildningssystemen förfaller i nästan alla välfärdsländer vara i någon sorts mättnadsepok. Vi är ändå redan bäst.

I demokratier är det inte enstaka ledares storvulna självbild som styr. Att envåldshärskare är svaga för pampiga projekt har Kinas nordliga grannar demonstrerat på ett tragikomiskt sätt. Tajikistans starke man Emomali Rahmon har inte bara byggt världens högsta flaggstång med världens största flagga, han satsar också på världens största moské. Turk­menistans Gurbanguly Berdymukhammedov har låtit uppföra en förgylld ryttarstaty av sig själv på en konstgjord vit klippa. Bara själva ekipaget uppe i solljuset är högt som ett fyravåningshus.

Rysslands president Vladimir Putin tokinvesterade i Olympiaden i Sotji 2014 med 14 stora anläggningar och helt ny infrastruktur. Med hundratals miljarder kronor byggdes den dyraste vinterolympiaden någonsin. Den här staden står nu som ett monument över honom.

Kommer Kina att snubbla i sin frenetiska och grandiosa framtidssatsning? Risken är stor att konsumtionen hamnar på mellanhand på det sätt som hände i den stalinistiska satsningen i Sovjetunionen för mer än 70 år sedan. Om makt­havarna inte vågar släppa missnöjet fritt så är det risk att de med nya hårdare regler beskär kreativiteten och själva möjligheten att med hög tillväxt betala infrastrukturen, ­militärutrustningen och hantera lånen. Hittills har Kinas modernisering lyckats, men det beror på att miljoner nya projekt hela tiden kunnat dra nytta av de nya städerna, vägarna och telefonsystemen. Det är lättare i början och allt svårare ju närmare den tekniska fronten man kommer. Då finns inget att kopiera

Även USA:s nye president förstår lockelsen i grandiosa byggprojekt. Han har alltid byggt torn med det egna namnet på och nu vill han bygga en av historiens längsta murar mot Mexiko och stora trafikleder. USA ska därtill ha den starkaste krigsmakten.

Det våras alltså för bygg och anläggningar lika väl som för krigsmateriel när demokratin är på reträtt.

Varför fungerar näringslivets upplysta ledare ofta så dåligt som ledare för nationer? Hur många företag finns det i världen? Ingen vet, men det går att göra en rimlig gissning som hamnar på flera hundra miljoner, de flesta små ­levebrödsföretag. Kvar blir några miljoner större företag med anställda, de flesta familjeägda. Klättrar man upp några klasser i storlek, har de flesta fått spritt ägande.

Några procent av de lite större företagen i världen är till och med börsnoterade. Då börjar man komma på fastare mark med statistiken. Närmare 46 000 företag i världen är listade på börser. Det finns internationella företag med ­verksamheter i flera länder. Sådana finns det i tiotusental. Globala företag, som opererar oberoende av nationsgränser, är betydligt färre och räknas snarare i tusental. Företagen är inte så stora som man föreställer sig. Ett fåtal företag har fler än en miljon anställda och de som har fler än 100 000 ­räknas bara i tusental.

Nationer finns det däremot bara cirka 200, från Kina till de minsta örikena i Stilla Havet. Regeringarna i de tio folkrikaste, från Kina till Mexiko, ansvarar för klart mer än hälften av jordens befolkning. Den viktigaste skillnaden mellan nation och företag är alltså hur många människor som ska ledas. Presidenten i USA ansvarar för tre hundra gånger fler människor än chefen för den allra största arbetsgivaren Wal-Mart. Han kan inte avskeda eller sälja av delar av sin organisation och han kan heller inte expandera den genom att etablera sig utanför landets gränser eller köpa en konkurrent.

Till skillnad från storföretagen ansvarar Amerikas förenta stater för alla sina medborgare dygnet runt, och för de flesta i hela deras liv. Det är nog ingen överdrift att påstå att USA är tusentals gånger mer komplext än Wal-Mart.

Få skulle drömma om att utse en 70-årig finansman till vd för Wal-Mart trots att han har 45 års erfarenhet som riskkapitalist och fastighetsaktör. Trumpimperiet berör tio­tusentals anställda, men bara indirekt. Trump har varit företagare snarare än administratör. Hans spel har handlat om att ta risker. Den spelmodellen kan knappast överföras till Wal-Mart eller någon annan riktigt stor organisation. Alltför mycket hamnar i potten.

Framgångsrika storföretagsledare framstår i jämförelse med politiker som förvånansvärt detaljorienterade. Tänk på Exxons legendariske Rex Tillerson som tjurskalligt orkade driva en otroligt lång checklista, den som gjorde organisationen till världens säkraste operatör av riskabla oljeutvinningsprojekt. Den katastrofala olyckan med tankfartyget ­Exxon Valdes fick aldrig upprepas. Men att vara utrikes­minister är ett helt annat spel.

Jämfört med nationer är företag enkla och lättanalyserade institutioner, de genererar avkastning (läs tillväxt) eller dör. Styrningen från ägarna och marknaden är hård och obeveklig.

Nästa skillnad handlar därför om vilka ledarskapet ansvarar inför. En anställd företagsledare tillsätts och avskedas upp­ifrån, av företagets ägare. En politisk ledare ansvarar ­ytterst inför alla nationens medborgare. Trump har själv alltid varit ägare och aldrig ansvarat för någon annan än marknaden. Så länge han kunnat finansiera sig har ingen kunnat rubba honom.

Det är viktigt att företagsledare deltar i politiken. ­Annars lär de sig inte att förstå skillnaderna mellan nation och ­företag. Och de får heller inte chansen att lära politiker var gränserna går. Demokrati och marknadsekonomi förutsätter varandra, men de är helt olika.

Nationer existerar över många generationer, ledarskapet handlar främst om att balansera risker. Med så många inblandade över så lång tid är sannolikheten väldigt stor att något går snett. Det gäller att långsiktigt bygga stabila institutioner och i samförstånd söka kollektiva försäkringslösningar. Vetenskapen och tekniken ändrar förutsättningarna i en osannolikt snabb takt. Å ena sidan skapar det nya resurser och skatteintäkter, å andra sidan uppstår nya obalanser. Större delen av världens nationer styrs traditionellt av korrupta krigsherrar, av politiska eller religiösa fanatiker eller av omogna populister. Hur hanterar man dem? Under efterkrigstiden har USA varit ordningsman.

Ju längre en institution väntas leva, desto större ter sig de ackumulerade riskerna. Hur stor är sannolikheten att en väl fungerande demokrati erövras av en populist som har målet att bryta ned systemet? Hur stor är risken att tekniken ställer till med katastrofer eller att högeffektiva vapen skapar atomskymning? Vad är sannolikheten att mänskligheten skapar en förödande miljökatastrof? Det osannolika får inte förväxlas med det omöjliga.

Den politiker som i fredstid vill gå till historien som landets räddare bygger ständigt allianser och driver tålmodigt långsiktiga reformer och strategier. Gränserna mellan marknadsekonomins och demokratins olika särintressen måste ständigt balanseras med ömsesidig respekt. Lagföringen och rättsväsendet måste hållas separerade från makten. Det fria ordet och utbildningen behöver ständigt skyddas och utvecklas. Olika uppfattningar får inte förvandlas till ”olika sanningar”.

Donald Trump har varit en intressant risktagare i näringslivet hela sitt liv, Rex Tillerson har varit en legendarisk ­företagsledare. Dessvärre har ingen av dem egenskaper eller erfarenheter som är särskilt relevanta för att leda och vidareutveckla världens viktigaste demokrati.

Av: Ronald Fagerfjäll

Läs kapitel 13 - De arga medborgarnas stad här.

Game of thrones

Hundratusentals, ja kanske miljontals, kungar har regerat, krigat, beskattat, byggt palats och haft ihjäl närstående, över hela vår jord i tusentals år. De har lämnat oändligt många uppslag till legender, skrönor och actionfilmer.

Det borde göras en film om den beryktade kung Herodes, från julevangeliet, som dök upp i en brytningstid som judisk lydkonung under romarna. Många judar hade slutit upp bakom den mot romarna upproriske Antigonos, som besegrat och låtit skära öronen av sin farbror kungen Hyrkanos.

Herodes omringade staden Jerusalem med sin här och passade på att fira bröllop med kungadottern Mariamne. Sedan intog han Jerusalem och lät raskt dränka en ung medtävlare och svåger. Den tidigare nämnda upprorsmannen, kusin till den nya frun, avrättades dessförinnan med bila. För säkerhets skull lät Herodes också döda sin öronlöse svärfar.

Han älskade sin nya hustru lidelsefullt, men hon sexvägrade naturligtvis, efter morden på alla släktingar. Under några år gjorde Herodes rent hus. Fru, svärmor och tre söner samt hundratals andra misstänkta dödades. Kungen blev hyllad för sin makalösa ombyggnad av det stora templet i Jerusalem och sitt grandiosa högkvarter Herodium uppe på ett konstgjort berg.

Åren gick och han dövade sin saknad efter Mariamne med uppemot ett tiotal nya hustrur och dog till slut, 4 år före vår tideräkning och minst 10 år innan den där Qvirinius, som också nämns i evangeliet, blev ny landshövding över Syrien.

Det verkar som om barnamorden i Betlehem, som han är mest avskydd för, var rena påhitt. Att despoternas verkliga historier ändå är värre än dikten, beror nog på att manusförfattare har svårt att fullt ut föreställa sig despotins ensamhet och paranoia. De så kallade ”starka ledarna” fruktar interna fiender mer än de externa. De har framlevt sina dagar med skrytbyggen, personkult, sexmissbruk, mord och ständiga kampanjer mot yttre fiender för att kunna avhålla sina vasaller från att slåss inbördes. De stackars ”undersåtarna” utlovas bättre tider, men först ska de uppoffra sig för något nytt, historiskt byggprojekt.

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom