De arga medborgarnas stad

Paris är Europas mest älskade stad, centrum för konst, mode och matkultur. Varannan person man möter på de breda boulevard­erna i huvudstaden är nog turist. Att gatorna byggdes så breda av arkitekten Haussmann berodde bland annat på att militärer skulle kunna ta sig fram. Paris har ju varit medborgar­upprorens huvudstad. Radikala borgare, studenter och bönder försökte med jämna mellanrum bygga barrikader.

Om det var detta eller Georges-Eugène Haussmanns skapande fantasi som också gjorde Paris till världens mest promenadvänliga stad är svårt att säga. Man slås överallt av både det stora ­serviceutbudet och framkomligheten. Ett ­annat kännetecken för Paris är de vackra husen med våningar som har så högt till tak att de har kunnat bibehållas och anpassas till ständigt nya användningar. Stockholmarna vet en del om detta, ­eftersom stora centrala delar byggdes med Lindhagenplanen, inspirerad av Paris.

Detta är också en av de mest ekonomiskt diversifierade storstäderna i världen med väldigt bred arbetsmarknad. I Parisområdet bor och arbetar fler än 11 miljoner människor, ett helt Sverige. Företagsledningarnas och konsulternas stad såväl som myndigheternas. Det är för statskapitalistiskt för att Paris ska kännas som entreprenörernas stad. Sydeuropas klientilism är heller inte helt utsuddad, trogna vasaller ska belönas generöst.

Elyséepalatset är presidentens högkvarter, en pampig byggnad mitt i staden som haft många ägare ­sedan början av 1700-talet, bland andra Napoleon. Här sitter ­Europas mäktigaste statsöverhuvud. Denne utnämner och avskedar regeringar, utser premiärminister, har makt att upplösa ­nationalförsamlingen och utlysa nyval. Han kan till och med utlysa bindande folkomröstningar. Här skapades den europeiska pakten mellan Frankrike och Tyskland 1963, men ­detta maktpalats är samtidigt Europakedjans svagaste länk. Autokrater håller kanske ihop ett oroligt Frankrike, men ­relativt sett har Frankrike polariserats, inte bara mellan ­eliten och de missnöjda.

Kanske kommer denna utveckling att hejdas av en 39-årig uppstickare.

Tidigare vänsterpolitikern Emmanuel Macron tog, mot alla rimliga prognoser, hem fyra valsegrar i Frankrike. Först tog han sig igenom första valomgången som vinnare och kunde sedan i andra omgången krossa högerpopulisten ­Marine Le Pen. Men inte nog med det. I juni säkrade han ­sedan i två omgångar egen majoritet i det franska under­huset, nationalförsamlingen.

De franska valen sker i två omgångar, den andra som en final mellan de båda som samlat flest röster. Tanken är att extremister ska sållas bort och att den som vinner ska vara vald av en stor andel av medborgarna. Den franske president som sitter med egen majoritet i nationalförsamlingen är i praktiken också ledare av regeringen.

Emmanuel Macron har nu mandat fram till våren 2022 då han kommer vara endast 44 år. Detta kan alltså bli en av Europas mest inflytelserika politiker under lång tid om han lyckas få bukt med volatiliteten.

Att erövra hela makten i Frankrike, med ett löst nybildat parti, ansågs tidigare knappt ens teoretiskt möjligt, och att detta skett säger mycket om den nya volatiliteten i väst­ländernas etablerade valsystem.

Vad vill Macron med sitt nybildade parti La République en marche (LREM)? Han talar om fortsatt globalisering, stark ­klimatpolitik och satsning på EU-samarbetet. Nato är också viktigt i denna världsbild. Han vill också lätta på de regleringar på arbetsmarknaden som gjort fransk ekonomi trög.

Men han vore inte en fransk mittenpolitiker om han inte samtidigt ville skapa ett mer centralstyrt EU med hårdare politik utåt. Mer skyddstullar och restriktioner utåt, hinder mot amerikanska och asiatiska företag att köpa europeiska företag. Förbud att delta i offentliga upphandlingar som inte har hälften i Europa är en annan sådan protektionistisk idé som kan missgynna även en del europeiska globaliserade företag.

Det är på denna presidentmakt som Front Nationals ­ledare Marine Le Pen siktar. Den här gången lyckades hon inte, men vad händer vid nästa tillfälle, om fem år?

Charles de Gaulle, generalen som krävde de extraordinära maktbefogenheterna för att leda femte republiken, fick en svuren motståndare, fiskarsonen Jean-Marie Le Pen, far till Marine. Denne blev tidigt en hårdhudad populist, efter att ha deltagit i Algerietkriget.

Front Nationals program präglades från början av antisemitism och hat mot gaullisterna som lämnade kolonisterna i Algeriet i sticket. Le Pen bildade extrempartiet med stöd från konservativa katoliker, rojalistister och veteraner från Vichyregeringen. Dottern har fört hans kamp vidare, men till och med uteslutit honom ur partiet i ambitionen att ­förvandla Front National till ett bredare och maktbärande parti. Den utlösande faktorn blev pappans ofta uttalade skepsis till förintelsen.

Paris var under en stabil period fram till mitten av 1700-talet Europas ledande land. Man hade en stor armé och långvariga, självsäkra kungar. Så småningom blev det revolution och Napoleonkrig. Frihet, jämlikhet, broderskap eller döden, aldrig har väl en general haft så hängivna soldater. De ville befria Europas undersåtar, men tände i stället den tyska nationalismen. Med hjälp av järnvägar, industrialisering, snabb folkökning och militarisering förändrade Preussen maktbalansen i Europa.

Det var franska filosofer som gav USA idéerna bakom konstitutionen, och före denna statsbildning var alla människor i världen undersåtar, inte medborgare, som i dagens västvärld.

Frankrike lever, precis som Storbritannien, med sina avlagringar från historien, ett tydligt klassamhälle. Frankrikes politik präglades för Macron av två partier, de liberalkonservativa republikanerna (gaullisterna) och socialisterna. De har turats om att ha presidentmakten och elitens stöd. Eftersom val till nationalförsamlingen sker med majoritetsval i enmansvalkretsar, missgynnas de små partierna. Valen denna vår visade hur olika befolkningsgrupper utövar medborgarmakt.

Det gamla katolska borgerskapet, som bor i de finare ­förorterna västerut mellan Versailles och Saint Germaine ­eller i det sjunde arrondissementet på vänstra Seinestranden med stora barnfamiljer, förlorade sin kandidat i första omgången, republikanen François Fillon. Den här konservativt klädda gruppen som lever på fornstora minnen från 1700-­talet anser sig plågad av den sekulära staten och har motstånd mot homosexuella äktenskap som sin främsta ­signalfråga. För en del av dem representerar den avhoppade kulturradikalen Emmanuel Macron något nästan lika avskyvärt som Le Pen.

Den moderna eliten i Frankrike lever i den globala ekonomin, i städer som Paris, Lyon, Nice och Bordeaux. De är välutbildade och pragmatiska experter i näringslivet och den offentliga sektorn. Invandrare och arga arbetslösa träffar de inte så ofta. Macron är tydligt en av dem. Nätverken kommer från elitskolorna, en napoleonsk sekulär meritokrati. De är svåra att komma in i.

Socialistpartiet rymmer en del teknokrater. Men socialisterna har också en ovanligt stor och intellektuell kader för vilka själva socialistetiketten är ett utstuderat varumärke som präglar livets alla skiften. De är journalister, grafiska formgivare och lärare, till exempel. I deras liv är pragmatism närmast förräderi. De hatar förstås Marine Le Pen, men en del äter hellre en burk mask än stöder svikaren Macro­n. Många invandrare ser socialisterna som det främlings­vänliga ­partiet.

Kommunisterna som stred hårt mot ockupanterna under andra världskriget har alltid haft många ganska hårdföra sympatisörer i Frankrike, där det mycket väl kunde ha blivit kommunism efter andra världskriget. Ledare som Fidel Castro och Hugo Chavez har alltid fått varma applåder.

Rivieran, med närheten till ­Algeriet, är Front Nationals gamla grundfäste. Östra Frankrike, som haft långt till sjöfart och handel, är också öppnare för auktoritära strömningar. Att de industriella områdena i norr hakat på beror på att de förlorat många industrijobb. Ett ­intressant mönster är att de som röstar på Front National snarare bor med färre än fler invandrare.

Kärnväljarna är handlare och bönder. En del är unga och cyniska pessimister som tycker att alla politiker är korrupta. På 1930-talet var steget från yttersta vänstern till yttersta högern kort bland de lågutbildade. Så är det även i dagens Frankrike.

Ganska fåhövdad är däremot numera den gamla kärnan av vita rasister från grundarens dagar, överrepresenterade i armén, säkerhetstjänsten och polisen. Ända sedan kolonitidens och Främlingslegionens glansdagar hatar de islam. Grundaren förnekar även förintelsen.

Ovanpå den här kategoriseringen kan man, precis som i andra länder, lägga generationerna. Historien står ju inte stilla. Skälet till att intressera sig för generationer är att de präglats under sin uppväxt av olika föräldraidéer, teknik­faser och ekonomier. Generationerna har blivit alltmer lika varandra över världen, trots alla olikheter.

Berättelsen om medborgarskapet och dess värde handlar ju ofta om hur allt utvecklats från ”när farfar var ung”. Somliga medborgare ser sig ha större anledning att vara stolta eller nostalgiska än andra. Frankrike tillhör, precis som ­Sverige, högskatteländerna. Skatterna finansierar både förmåner och jobb. Ska andra än de infödda ha rätt till allt detta?

Förkrigsgenerationen, som föddes från mitten av 1920-talet fram till andra världskriget ungefär, blev ”de vita industriarbetarnas generation” i Frankrike som i övriga väst. Ganska få personer utbildade sig vid den här tiden.

De outbildade europeiska ungdomar, som slapp eller klarade sig ur kriget, fick vara med om en nästan obruten ”återuppbyggnadsexpansion”, ”les Trentes Glorieuses” kallas epoken i Frankrike. Övriga världen släpade långt efter och hade befolkningsexplosion. Man talade i förkrigsgenerationens tid om den rika världen, kommunistvärlden och den tredje världen (le tiers monde). Arbetarnas löner i den rika världen steg snabbare än tjänstemannens. De flesta arbetare såg sig som familjeförsörjare. Precis som i Sverige erövrade de ­motsvarigheten till WC, TV, PV och ATP på bara några ­decennier och de som pensionerade sig före 1990 hann ­oftast inte vara med om arbetslöshet.

Den här generationen har lämnat arbetslivet, och kostnaderna för åldringsvård och pensioner skenar. Deras ­försvunna värld framstår som ­högerpopulisternas Shangri-La.

Efterkrigsgenerationen markerar den grupp som började experimentera med en särskild ungdomskultur och revolt mot föräldrarnas värderingar, med början i USA på 1960-talet. Grammofoner på tonårsrummet och transistorradio på badstranden. Vietnamprotester och vänstervärderingar kom mot slutet av decenniet av ”68-orna”, av vilka de franska var militantast. ”Le tiers monde” skulle frälsas av socialismen.

Utbildningsexplosionen tryckte ned akademikerlönerna. Världen kom in i en lång period av superinflation med stora överföringar från sparare till låntagare. Skatterna höjdes och fler kunde arbeta i offentlig sektor. Charterresor förändrade fritiden. De flesta saknade ­datorer och mobiltelefoner.

Avindustrialisering och liberalisering präglade arbetslivet när denna generation nått chefsposterna på 1980-talet. Den socialistiske presidenten François Mitterrand började sin epok med att socialisera, men tvingades snart att privatisera i stället.

Den här månghövdade generationen är i dag på väg att gå i pension och bildar en stark påtryckningsgrupp i politiken för en stor offentlig sektor. Många utbildade är kvar på ­vänstersidan i politiken. På grund av inflationen har många ett värdefullt boende som kan ge guldkant åt ålderdomen. De lägre utbildade är besvikna över sina förlorade industrijobb och har glidit mot extremhögern.

Yuppiegenerationen är mer kluven och diffus. De är ­förkrigsgenerationens barn. I början av 1980-talet blev ”Young Urban Professionals” ett begrepp för den yngre, nya, hög­utbildade halvan i västländerna. Det innebar allt fler ­kvinnor på alla sorters jobb, men fortfarande dålig jämställdhet hemma. Vänsterdemonstrationer försvann, snarare vurmades det för yrkesambitioner när kunskapsekonomin och finansföretagen bröt igenom. Sony Walkman präglade tonåren och datorer blev naturliga hjälpmedel på jobbet, liksom mobil­telefoner längre fram.

Den här gruppen är nu i 60-årsåldern efter att ha drivit framväxten av finansmarknaden och globaliseringen. Medel­klassen har minskat, en del har gått till överklassen som blivit större. Fondförvaltare, riskkapitalister, teknik­entreprenörer och företagsledare har ibland blivit extremt rika. De är den första generationen som arbetar med lika väl­utbildade och välbärgade chefer från tredje världen. De lågutbildade i de rika länderna framstår som ”förlorare”, ­relativt sett. Sista generationerna som prenumererar på papperstidningar?

Generation X föddes från slutet av 1970-talet med radikalare föräldrar ur efterkrigsgenerationen och i ett mer förlåtande klimat när det gällde barnuppfostran, även om Frankrike var mer konservativt. Vänsteråsikter ärvdes ofta från föräldrarna. En del av dem kallades ”slackers” när de sölade med sin utbildning och sina familjebildningar. Dagis blev ännu vanligare, mer i de helt protestantiska länderna än i Frankrike. Äntligen började jämställdheten tas på ­allvar. Den här generationen sitter i dag på många chefsjobb, kvinnorna har erövrat allt utom toppjobben. Teknik, kommunikation, ”power couples” och nyheter via nätet. Denna generation kräver mer av sina arbetsgivare och ser allvarligare på klimathotet. Att Asien redan erövrat ledningen i världens ekonomi ingår i deras världsbild. Franske Emmanuel ­Macron är, tillsammans med kanadensiske Justin Trudeau, den första toppolitikern i världen från denna generation, och det är ingen tvekan om att båda fått gehör bland de yngre väljarna.

Generation Y eller ”millennierna” föddes fram till mitten av 1990-talet och de vet knappt ens hur världen såg ut före internetkopplade datorer och smartphones. De blev körda av sina ambitiösa yuppieföräldrar till olika aktiviteter. De har aldrig läst tidningar utan får sina nyheter genom sociala medier. De är jämställda, globaliserade, matintresserade och miljöorienterade. 1800-talets skägg har äntligen kommit tillbaka. ”Hipsters” börjar så smått sätta sin prägel på arbetslivet och politiken. De gillar inte Brexit eller Trump, men har först de senaste månaderna bekvämat sig med att rösta. De kommer att få leva med gig-ekonomi i högre grad, men söker mening i jobbet.

Under deras liv har media och reklam smält ihop till kommunikation. Det är inte längre så lätt att skilja på ideologier, sanningssökande, story telling eller varumärke.

Så ser en målning med väldigt bred pensel ut när det gäller Frankrike och andra rika länder. Beskrivningen blir eftersom den framskrider alltmer globaliserad. Oavsett världsdel och nationalitet så kan de handla kläder i samma butikskedjor, lyssna på samma musik, se på samma såpor och ha läst Harry Potter.

Att fenomen som Trump och Macro­n kan dyka upp utan organiserade partier och med diffusa eller mot­sägelsefulla program tillhör en brytningstid där alla personer försöker bygga på sina varumärken i sociala medier. Generation X och Y har genomfört detta.

Tanken att det skulle finnas någon nationell kultur att slå vakt om är emellertid ganska främmande för de flesta av världens unga stadsinvånare, som går på musikgala med brittiska Adele, hejar på spanska fotbollsstjärnor, äter japansk sushi, läser kulturpessimistiska men spännande skandinaviska deckare eller lyssnar på någon kinesisk virtuos som spelar ryssen Rachmaninovs tredje pianokonsert.

Hur man än vrider och vänder på saken framstår nog ­nationalismens och protektionismens håvor för de yngsta som torftiga. Reaktionens tid varar inte för evigt.

Av: Ronald Fagerfjäll

Läs kapitel 14 – I Shanghai sparas och investeras redan med fintech här.

Institutioner från forntiden

Demokrati och marknads­ekonomi går hand i hand. Det finns inga demokratier som inte har marknadsekonomi. Och de marknadsekonomiska länder som ännu inte infört en fungerande demokrati härjas av korruption och godtycke. Utan demokrati blir äganderätten mindre värd. Förbindelselänken mellan demokrati och marknadsekonomi är lagstyrning, det vill säga lagar som gäller alla lika.

Demokrati, marknads­ekonomi och lagstyrning är mänskliga institutioner som utvecklats under tusentals år. De är inga ideologiska hugskott. Institutionerna kommer heller inte från Europa, utan ursprungligen från Centralasiens boskapsskötare och Orientens herdefolk.

Så här löd till exempel på 1200-talet inledningen till Upplandslagen, som då traderats mellan otaliga generationer av regionens ”lagmän”. De kom troligen till Sverige under bronsåldern med boskaps- folk från det som är dagens Ukraina.

”Lag ska vara satt och skipad till efterlevnad för hela folket, både fattiga och rika och till skillnad mellan rätt och orätt. Lag ska bevaras och efterlevas, de fattiga till skydd, de fredliga till fred, men de våldsamma till straff och avskräckelse. Lag ska vara de rättvisa och rättfärdiga till heder men de orättvisa och orättfärdiga till rättelse. Vore alla rättvisa så behövdes ingen lag.”

Reglerna gällde inte trälar och lekare. Den skyddade heller inte främlingar på samma sätt.

Samma rättssyn infördes i England när skandinaver (danskar och normander) hade tagit över styret. England var dessutom långt tidigare en del av romarrikets utvecklade rättssystem.

I engelskan skiljer man på ”rule by law” och ”rule of law”. I första fallet är lagarna verktyg för den absoluta politiska makten, medan lagarna i det senare fallet gäller alla lika. Att den långsamma processen mot demokrati, marknadsekonomi och ”rule of law” kunde utvecklas vidare i just England berodde på att maktgrupperna aldrig hann bli etablerade och fastlåsta.

Det kom till slut en tid då brittiska regeringar tillsattes med val och regenten fick en symbolisk roll. Det var ungefär vid samma tid som en utländsk köpman kunde kräva sin rätt i en brittisk domstol och den brittiska enklaven i Nordamerika frigjorde sig och bildade den första moderna staten.

Stäppens och öknarnas folk, som satt igång det hela, hade då redan fastnat i fattigdom och autokrati.