Fyndläge i fossil folkaktie

KÖP För att parafrasera den amerikansk-brittiske oljemagnaten J. Paul Getty (1892–1976) så är oljan lite som ett vilddjur i att den som kan fånga in den – ja den kan också få äga den. Utifrån den gamla fossila råkapitalismens kalkyl ligger det förstås något i det. De skickliga – och våghalsiga – har gjort enorm profit på att med rätt taktik, teknik och tajming muta in eller köpa upp, borra fram, pumpa upp och fördela de trögflytande olje- och flyktiga gasrikedomarna mellan sig själva, värdländer, partners och finansiärer. Eller genom att bara sälja reserver vidare dyrare till nästa spekulant.

På väg in i 2020-tal börjar dock miljöargument bita även på de mest konservativa styrelserum och investeringskommittéer – borde inte näringslivet börja sätta priser på och gränser för en stadigt växande utsläppsnota och i stället bli en del av lösningen? Dilemmat: att negativa miljökonsekvenser från fossilekonomin inte slår proportionerligt mot de befolkningar och intressenter som tagit hem uppsidan från utvinning, eller från storkonsumtion av smutsig, billig energi. Notan smetas istället ut som en externalitet över hela planeten.