Tysk miljö­revolution och kanske japansk

2017-07-04 22:00

Klimatförändringar låg bakom den franska revolutionen. Ändå har människor svårt att ta den globala uppvärmningen på allvar.

En rad officerare i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon ser med stor oro på Vita husets nya klimatlinje, i deras värld är klimathot, sedan länge, något att väga in i internationell säkerhetspolitik. Abrupta klimat­förändringar försämrar levnads­nivån, säkerheten och regeringarnas förmåga att garantera sina befolkningars mest basala behov, särskilt i fattiga tätbefolkade länder. Förändringen pågår redan. Glaciärer smälter, korall­rev dör, isberg driver söderut, och varje år är ”onormalt” i sina snabba temperatursvängningar.

Pentagons riskbedömningar måste ta hänsyn till effekterna av ett varmare klimat med fara för högre vattennivåer, torkkatastrofer och kraftiga oväder. Risken för oro och krig ökar i den värld där amerikansk militär har ambitionen att agera världspolis.

Den nye presidenten Donald Trump sade sig vara klimatförnekare i valkampanjen, men det var innan han började umgås med toppmilitärer dagligen.

Denna bistra verklighet präglar redan området kring Afrikas horn. Kroniskt drabbade och miljöförstörda Somalia, till exempel, är inne i en mycket svår klimatkatastrof efter att båda de senaste regnperioderna uteblivet. Senast en liknade torka inträffade, år 2011, beräknas 260 000 människor ha dött av svält. Den här gången, när praktiskt taget alla husdjur dukat under och åkrarna förtorkat, beräknas över sex miljoner somalier vara i farozonen om inte bistånd kommer fram i tillräcklig omfattning eller om korruptionen berövar många av de svältande deras matleveranser utifrån, enligt hjälp­organisationerna. Ytterligare tre områden i regionen är illa ute.

Diskussionen om allt större klimatproblem har pågått länge bland experter och nådde ut till allmänna medvetandet på 1990-talet. Tiden har gått och en del krafter i samhället och näringslivet har lyckats skapa osäkerhet om vad som är myt och verklighet.

Ett civilt flygplan löper risken en på fem miljoner att störta under en flygning. Vem vill nöja sig med mindre säkerhet än så? Ett modernt civilt kärnkraftverk skenar helt enkelt inte som de gamla Harrisburg 1961 och Tjernobyl 1986 gjorde. Men nya smärre olyckor med reaktorer och växande högar av radioaktivt avfall gör att en allt större opinion är kritisk. Förespråkare av kärnkraft kräver noll olyckor.

När det gäller hela planetens risker är det svårare att komma fram till den riskminimering som man måste sträva efter.

Miljöarbetet står för den skull inte stilla. Det finns ett ­internationellt klimatavtal, Parisavtalet, efter en lång process. Världens större företag har ofta hållbarhetsredovisningar och finansbranschen har sent omsider börjat väga in miljökonsekvenser i sin prissättning. Världens återförsäkringsbolag målar en allvarlig bild. Miljöcertifikat har inte varit verkningslösa.

Bland vanliga konsumenter pågår en levande diskussion om hur en miljömedveten konsument och medborgare ska agera i vardagen. Motorer blir allt mindre och effektivare, mat levereras färskare med mindre svinn, flygplan blir allt lättare, allt mer styrs med materialsnål elektronik. Exemplen på miljökreativitet är otaliga. På några få år ändras inte så mycket, men på några decennier förflyttas berg. Energisparande är den allra effektivaste miljöåtgärden. Problemet är förstås att så stor skada redan är skedd.

Klimatförhållanden har alltid styrt människans civilisationer, mer än vad som kommit in i historieböckerna. Några exempel:

Medeltiden började som ett klimatfenomen, enligt färsk svensk forskning. Norra halvklotet blev redan under 300-­talet kyligare, vilket ledde till mer regn i Europa och mindre i Centralasien. Jordbruksmarker västerut och norrut i Europa försumpades och betesmarker i Centralasien krympte under flera århundraden på grund av torka. Två ­stora vulkanutbrott mot mitten av 500-talet skapade ytterligare nedkylningar på uppemot 3 grader sommartid, vilket ledde till missväxt och massvält. Skörden hann inte mogna och betet blev otillräckligt för boskapen, särskilt i Skandinavien.

Historiska fenomen som Roms fall, Kinas problem, islams utbredning och vikingatiden hamnar i en delvis annan belysning.

Lakiutbrottet på Island framkallade genom askspridningen kallare väder och missväxt över hela världen efter 1784. Fanns det till och med ett samband med missväxtåren strax före den franska revolutionen? Den decennielånga torr­perioden på nordamerikanska prärien från 1931 medverkade till den stora ekonomiska depressionen i USA. Det ledde i sin tur till ökad protektionism och nazisternas inträde i det ­ekonomiskt pressade Tyskland. Och världskrig förstås.

Vad är det som gör att man trots så bistra historiska erfarenheter har så svårt att ta till sig klimatrisker? Kanske beror det på att växthusgaserna den här gången skapar varmare klimat och inte kallare. En månads kortare vinter i de rika ländernas tempererade zoner skrämmer inte alls lika mycket som en månads kortare sommar skulle göra. Och torrkatastrofer i Afrika med följande svält och krig förknippas främst med fattigdom och kollapsade stater.

Stora kvantiteter koldioxid, bundet av växter under många miljoner år, har på bara hundra år släppts ut i atmosfären och gjort jorden alltmer effektiv som växthus betraktad. Det finns risk att smältis från Grönland fyller på havsnivån med någon meter. Just nu flockas ovanligt många isberg i Nord­atlanten. Man rör sig med räkneexempel eftersom jordens klimatsystem är så komplicerat. Det kan gå bättre, men framför allt betydligt sämre.

En påminnelse om vad en högre vattennivå skulle kunna ställa till med inträffade i oktober 2012 på Manhattan, med orkanen ”Sandy” som vattenfyllde East River Park och en rad tunnelbanestationer på några timmar. De flesta stora världsstäder har grundats vid flodmynningar och naturliga hamnar före järn­vägarnas och motorvägarnas tid. En meter är tillräckligt för att skapa förstörelse i nästan alla sådana ­städer. Sandstränder, som lockat människor till havskanten, kommer att spolas bort eller åtminstone flyttas av ­vågorna. Hus som ligger för nära kusterna får överges. Uppemot 100 miljoner människor kan beröras. Lågt liggande regioner hotar att kollapsa. Omkastade havsströmmar kan ändra klimatzoner. På södra halvklotet ser man redan nedbrytningen. Politiker från länder som Bangladesh, Filippinerna, Vietnam och Maldiverna vädjar om förståelse för en akut ­situation.

En ännu allvarligare konsekvens av klimatförändringen kan bli sämre tillgång på sötvatten. De stora bergskedjorna i mitten av Euroasien från Pyrenéerna och Alperna ända bort till Himalaya har glaciärer vilkas smältvatten ­portioneras ut via stora floder som rinner ut mot havet. Nästan överallt har människor i tusentals år använt vattnet för sitt jordbruk. ­Eftersom glaciärerna redan smälter snabbare på grund av högre temperaturer, blir det troligen fler översvämningar under en övergångstid innan vattenföringen blir ojämnare eller minskar successivt.

Världens kommande vattenproblem gäller inte dricksvattnet, som ganska lätt kan lösas med rör, transporter eller ­avsaltning. Vatten och avlopp är mer en fråga om administration än om resurser.

Faran gäller i stället jordbruket, som är den stora vattenförbrukaren där i genomsnitt 70 procent av allt sötvatten ­används i stora delar av världen innan det dunstar eller ­rinner ut i havet. Om sådana kvantiteter inte fylls på av ­regnen, förslår nog varken teknik eller rörsystem, såvida inga hittills okända metoder kan tas fram.

Antingen flyttar jordbruket till områden med sötvatten­överskott, som Skandinavien, Kanada, Ryssland och Brasilien, eller också får vi se jättelika kanal- och pumpprojekt, från norr till söder. Kort sagt verkar vatten bli en betydligt större tviste- och omfördelningsfaktor än vad oljan är i dag.

Vad kan man göra? Ett sätt att undersöka vad som är ­realistiskt är att jämföra koldioxidutsläppet per person i olika länder. Skillnaderna handlar inte bara om ekonomisk nivå, utan om vilka energislag som används. Sverige släpper till exempel ut en 3–4 gånger mindre mängd koldioxid än länder som USA, Kanada och Australien, på grund av vattenkraften och kärnkraften. Fattiga länder släpper ut mindre, eftersom de har färre fabriker, bilar och uppvärmda hus.

Nästa analysnivå är att räkna utsläpp per enhet i BNP. Hur energisnål kan en viss levnadsnivå vara? Nu hamnar Schweiz, Sverige och Japan bäst medan de forna staterna i östblocket kommer sämst ut med sin föråldrade teknik och kolanvändning. Man måste alltså skilja på renare och smuts­igare ekonomi. Att stoppa tillväxten är orealistiskt men inte att styra den.

Den utsläppsfattiga ekonomin är alltmer kopplad till den moderna stora staden. Den som etablerar verksamhet i stora täta städer som New York och Shanghai kan finna fler intressanta specialister att anställa, och där finns inhyrda konsulter och stödtjänster för företag som behöver extra kapacitet. ­Utvecklad kunskaps- och serviceekonomi smutsar inte ned på samma sätt.

Eftersom världen bara kan acceptera den folkökning som redan är inprogrammerad i födelsetalen så är det bättre att koncentrera miljöpåverkan än att sprida ut den. Stads­invånare behöver kortare vägar, kortare avloppsrör, kortare kraftlinjer och färre mobilmaster. Det går åt mindre energi att värma upp, lysa upp eller kyla ned en lägenhet. Viktigast av allt är att stadens folk inte behöver bilar för att komma till jobbet, till frisören eller mataffären. Innerstadslivet är bättre för miljön. Det finns möjlighet att i framtiden återvinna allt avfall, till energi och näring. Inte heller producerar städerna exponentiellt växande befolkningar på grund av stora barnfamiljer, som landsbygdens fattiga bönder och ­boskapsskötare gjort.

Kampen om hur framtidens fossilfria transportsystem ska se ut är mer komplex och motsägelsefull. Den började i Tyskland. I början av 2000-talet blev svenska Vattenfall Tysklands tredje största elproducent. Företaget hade i samband med den tyska kraftindustrins avreglering fått möjlighet att ta över stora delar av den tidigare östtyska kraft­industrin, en felsatsning, skulle det visa sig. Bakom detta låg en av de mest ideologiska och djärvaste investeringarna på teknik hittills, det tyska Energiewende.

Tysklands Die Grünen, bildat som antikärnkraftsparti, kom in i Bundestag redan 1983. 17 år senare hade man nått fram till lagen om att fasa ut kärnkraften. För att fylla energi­gapet som kärnkraften skulle lämna efter sig genomfördes en revolution.

Regeringen sjösatte ett program där enskilda ägare av ­solpaneler och vindkraftverk skulle få mata in kraft i el- nätet till garanterade priser i 20 år, vilket ledde till en väldig utbyggnad. I fjol stod förnybar energi för nästan en tredjedel av hela energiproduktionen. Det kunde ses som en fantastisk bedrift om inte systemet blivit så dyrt för de ­tyska skatte­betalarna och så katastrofalt för de gamla energi­företagen.

År 2011 tvingades politikerna slå till bromsarna, vilket ledde till en sista tjurrusning. Tyskarna installerade detta år 44 procent av världens nya solpaneler, en ansträngning för att hinna med subventionståget. Ända in på 2030-talet är Tyskland därför bundet vid ett subventionerat och dyrt ­system. Den smutsiga hemligheten med Energiewende är att ­brunkolen fortsätter att leva och frodas i de system som behövs för att komplettera svängningarna i systemet. När det gäller fossilutsläpp tycks Tyskland för tillfället ha nått vägs ände.

Finessen med brunkol är att man billigast och lättast kan reglera ­elproduktionen efter konsumtionsbehovet, till ­exempel kan man helt stänga av en varm sommardag när ­solen gassar, sydvästvinden susar, industrin går på semesterfart och alla radiatorer är avstängda.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Den tyska satsningen har hjälpt till att utveckla och förbillig­a både solpaneler och vindkraftverk i hela världen. Ett nytt statligt nätsystem med namnet 50 Hertz har visat sig kunna hantera den mer ryckiga tillgången på kraft bättre än väntat. Särskilt vindstyrkor går att prognostisera med ganska stor ­säkerhet.

Allt är inte en fråga om subventioner. När ”prosumers” (producerande konsumenter) med sina sol­paneler ger sig in i leken på en helt fri marknad får det även här omstörtande konsekvenser. Sol- och vindkraft har inga marginalkostnader och tvingar alternativen att rätta sig efter deras naturliga rytm, efter dagens skiftande solljus, till exempel.

Den nya tekniken påverkar inte bara utbudet, utan äter också upp efterfrågan när allt fler kunder strävar efter att bli mer självförsörjande, exempelvis via egna väggbatterier. Färre blir beroende av nätet och färre vill dela kostnaderna för stora långsiktiga investeringar och leveranstryggheten. Det behövs nya betalmodeller som garanterar energin och hanterar variationerna. Medborgare som både vill ha kakan och äta den tvingar politikerna tillbaka in i det energipussel som de lämnade åt marknaden på 1990-talet.

De tyska skattebetalarna och aktieägarna samt i viss mån de svenska skattebetalarna har bidragit till att utveckla bättre och billigare sol- och vindkraft för hela världen. En historisk bedrift och ett upplysande fullskaleexperiment i ny energi­logik. En av Silicon Valleys mest omsusade entreprenörer, Elon Musk, har tagit drömmen vidare genom att utföra ett globalt jätteexperiment i elbilar av märket Tesla. Han har också introducerat leasingverksamhet av solpaneler och attraktiva väggbatterier. Musk har inte kunder utan snarare ”efterföljare” i en stor teknisk revolution. Det är ”coolt” att utforska elenergins alla möjligheter. Med Silicon Valleys ­finansiella resurser har han sänkt priset på batterikapacitet radikalt. För fattiga länder ser det ut som ett språng in i framtiden.

Men revolutionen har alltså fört med sig andra problem.

Elbilen har tre klassiska problem som ännu inte kommit nära någon lösning. Det första är att tunga fulladdade nya batterier bara räcker en fjärdedel så långt som en simpel tank med diesel. Det andra är att laddningen tar mycket längre tid, även om det finns anpassade laddstolpar. ­Utflykter från hemmet blir till äventyr. Det tredje är att batterierna försämras med tiden.

Till detta har kommit nya svårig­heter att återvinna litium och andra sällsynta material ur de nya batterierna, vilket kräver både energi och giftiga kemikalier. Kanske kommer många entusiastiska prövare att ge upp.

Batterierna blir allt billigare, men ännu inte kompaktare. Ett system för elbilar måste matas med fossilfri el om systemet ska vara värt olägenheterna och de stora investeringarna i laddningssystem som behövs. Så resonerar Kina och Japan, men på olika sätt.

Det ena landet tycks satsa helhjärtat på elbilar kombinerade med kärnkraft och otaliga kraftfulla laddningsstationer. Kärnkraftens kostnader har ökat kraftigt efter en lång period av politiskt motiverad teknisk stiltje. Kinas nya ­generation tekniker kommer att ta täten med anläggningar som är ­säkrare och som kanske kan använda tidigare kärnavfall som bränsle. De tänker ta central kontroll över hela sitt elsystem för att få ned fossil­utsläppen och luftföroreningarna.

I Japan förespråkar särskilt biltillverkaren Toyota en ­alternativ bränslecellsteknik för fordon, vilket kräver en stor satsning på jättelika rörsystem för vätgas. Dessutom är motortekniken väldigt komplicerad. Nya konkurrenter som Tesla och Google får svårare att bryta sig in. Produktion av vätgas ur luften kräver energi, men eftersom vätgas kan lagras ­precis som naturgas i rör- och tanksystem, så passar ­modellen teoretiskt alla förnybara energislag perfekt. Om den inte vore så dyr.

Vågar Tyskland ställa upp på Japans sida efter sitt kostsamma Energiewende? Elbilen i ett Tyskland utan kärnkraft framstår som tvivelaktig. Dessutom behöver de tyska biltillverkarna något som gör livet svårare för konkurrenter från andra branscher. Nya förarlösa bilar sänker kanske drastiskt efterfrågan på antalet bilar och på drivmedel. Att bränna fossil i stor skala för elbilar är bättre än att bränna den i varje bil, men bara marginellt.

Det blir nog pragmatiker i Sydostasien som i praktiken ­avgör valet mellan två alternativ som båda kräver stora ­resursslukande satsningar.

Att kärnkraftmotståndaren väljer bränsleceller och kärnkraftsvännen väljer elbil kan bli nästa fas i debatten. Men det är inte mycket som är säkert när det gäller framtiden.

Av: Ronald Fagerfjäll

Läs kapitel 12 - Branscher för auktoritära ledare här.

Med schackbrädets Logik

Miljöförstöring hänger samman med antalet människor och hur stor energikrävande ekonomisk aktivitet de har tillsammans. Hur mycket har människans avtryck på jorden förändrats? Låt oss för pedagogikens skull använda den gamla sagan om riskornen och schackbrädet. Om ett riskorn markerar människans ekonomiska aktivitet på 12 000 år, före jordbruket, var hamnar man då över årtusendena och seklen?

Homo sapiens bestod kanske av 10 miljoner individer med måttlig aktivitet när isarna drog sig tillbaka. Både antalet och måttet på ekonomisk aktivitet (BNP) kan förstås diskuteras.

300 generationer senare, ungefär 100 år före vår tide­räkning, när de stora imperierna Kina, Indien och Romarriket redan var etablerade, hade den ekonomiska aktiviteten nått motsvarande 32 riskorn på schackruta nummer sex. De ställde redan då till med lokal miljöförstöring som avskogning, urlakning och nedsaltning.

Olika klimatförsämringar och flera stora vulkanutbrott medverkade från år 535 till migration med epidemi­spridning (böldpest och ­smittkoppor), folkminskning och politisk oreda (imperiernas fall).

Ryttarutbrott från den mongoliska delen av stäppen började sedan ungefär år 1210 och klimatförsämringar (illa istiden) startade år 1350. Böldpesten kom med folk från stäppen på nytt. Expansionsperioder och sammanbrott fortsatte alltså att avlösa varandra. Så trots fortsatt urbanisering och många innovationer hade man år 1600 inte nått längre än till åttonde schackrutan med 128 riskorn, fyra gånger större världs­ekonomi än på romartiden. Det hade gått 11 600 år eller 390 generationer sedan istiden slutade. Till vår tid återstod bara fyra århundraden eller 12–13 generationer.

Men européernas vetenskapliga och industriella genombrott bäddade på 1790-talet för en helt ny tid. Den nionde schackrutan år 1800 med 256 riskorn nåddes på bara 200 år. Och påföljande ruta klarades på 80 år, under den första industrialismens och järnvägens epok. På denna tionde schackruta låg 512 riskorn. Kolröken stod nu tät över de nya städerna.

Sedan kom fördubblingarna slag i slag, ungefär åren 1913, 1950, 1972, 1992 och 2014. På den allra senaste femtonde schackrutan ligger 16 384 riskorn, vilket visar hur många gånger större människans ekonomiska avtryck på planeten hunnit bli på 12 000 år. Världsbefolkningen är minst 700 gånger större och ekonomin är genomsnittligt 23 gånger effektivare.

Före år 2045 kommer ­sannolikt 32 768 riskorn att ligga på den sextonde rutan. Framtidens mänsklighet blir troligen inte lika månghövdad och människorna förbrukar var och en allt mindre energi. Befolkningen börjar minska. Om det hejdar en påbörjad ­miljökatastrof kan bara fram­tiden svara på.

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet