Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Världens börser i en mans hand

2019-09-11 18:00

Makrodatan bleknar i jämförelse med Donald Trumps twittertumme.

Det kommer att bli ett omvälvande år. Börserna kommer att falla. Oljepriset kommer att rasa. Och när alla springer ut kommer utgången att kännas trång. Slutsatsen: sälj allt.

Så löd rådet som Royal Bank of Scotland gav till sina kunder. Den brittiska banken fick en hel del uppmärksamhet för sin dystra framtidssyn. Överdrivet? Kanske. Samtidigt var det ju en nykter analys: i flera år har världens centralbanker pumpat upp priser på aktier och obligationer.

Någon gång måste det ta slut. Det var bara ett problem med analysen. Den skrevs i januari 2016.

Tre och ett halvt år har gått sedan dess, och den som följde britternas råd gick miste om ansenliga värdeökningar. Det amerikanska indexet S&P500 har sedan publiceringen gått upp över 50 procent – utan att räkna in utdelningarna.

Royal Bank of Scotland var – i ärlighetens namn – inte ensamma om sitt sätt att se på världsekonomin. Flera andra bedömare såg stora fall på världens börser framför sig. Många menade att läget påminde väldigt mycket om 2008, när Lehman Brothers gick omkull.

Någon gång måste det väl ta slut?

Paradoxalt nog hade Royal Bank of Scotland på något sätt rätt: 2016 blev ett revolutionerande år. Amerikanerna valde Donald Trump till president. Britterna röstade för att gå ur EU. Men världens börser föll inte samman.

Det där är värt att hålla i minnet när nya järtecken syns – att ”varje abstrakt bild av världen”, som Tomas Tranströmer skriver, ”är lika omöjlig som ritningen till en storm.”

Likväl har många försökt att med några få datapunkter skapa sig en bild av vart världsekonomin är på väg, att försöka göra den där ritningen.

Royal Bank of Scotland är inte ensamma. Enligt en seglivad historia brukade den mångårige finansministern Gunnar Sträng höra sig för om antalet godsvagnar som passerade genom landet. Mindre trovärdiga historier ger vid handen att han räknade vagnarna själv.

Sedan dess har flera stats- och finansministrar hållit sig med egna konjunkturmått. Olof Palme tog temperaturen på Ludvig Svenssons gardinfabrik i Kinna. Pär Nuder hänvisade till Öbergs Färg i Västerås och Göran Persson nöjde sig med att gå ner på Drottninggatan i Stockholm och kolla in butikerna.

Den mest omtalade abstraheringen av världen för tillfället är den inverterade räntekurvan. När räntorna på långa lån är lägre än på korta tror många att räntehandlarna har sett något: ekonomin tappar fart och kommer att behöva stöd från en mer expansiv penningmarknadspolitik.

Samtidigt ifrågasätter många räntekurvans prognosvärde. Världens centralbanker håller ju samtidigt på med ett gigantiskt lågränteexperiment. Det är, som det heter, annorlunda nu.

– Den har inte samma signalvärde. Det blir lätt lite väl ödesmättat, man tillmäter den magiska krafter, säger Håkan Frisén, prognoschef på SEB.

SEB:s gissning om vart världsekonomin är på väg är i grunden lätt optimistisk. Även om handelskonflikten mellan USA och Kina blivit värre än banken trodde, så menar Håkan Frisén att det inte är tillräckligt för att få världsekonomin på fall.

– Visst är det en stor grej att världens två största ekonomier är i konflikt, och det finns ingen enkel lösning i sikte. Men det ska ändå mycket till för att det ska bli så stort att det blir en avgörande knäck för konjunkturen, säger Håkan Frisén.

Amerikanska prognosmakare verkar inte hålla med. I Wall Street Journals Survey of Economists uppges nu sannolikheten för en lågkonjunktur vara den högsta någonsin. I genomsnitt tror de tillfrågade ekonomerna att det är en chans på tre att USA går in i en recession inom tolv månader.

Men hur bra är de egentligen på att spå? Förra gången pessimismen toppade – under 2011 – blev det ingen recession i USA, och en studie av Prakash Loungani – själv ekonom på IMF – från förra året visar hur meningslöst det är för ekonomer att försöka spå framtiden. Loungani gick igenom 153 recessioner i 63 länder mellan 1992 och 2014 och kom fram till att en övervägande majoritet av dem kom som en överraskning för ekonomkåren – oavsett om de jobbade på myndigheter eller i privata företag.

Börsuppgångar dör inte av hög ålder, upprepar nu amerikanska optimister som ett mantra. Men hur dör de då? Hur går det till när världsekonomin hamnar i en djup svacka? En teori som författaren Neil Irwin nyligen förde fram i New York Times är att recessioner och stora börsfall äger rum när ekonomiska trosuppfattningar slås i spillror. Det var det som hände 2007, när den amerikanska bostadsmarknaden inte var det starka fundament som så många hade trott. Och det var det som hände runt sekelskiftet, när tron på techboomen släcktes.

Det finns ekonomiska trosuppfattningar nu också. Men de är starkt ifrågasatta. Den nuvarande lågräntepolitiken saknar knappast kritiker. Det här är förmodligen en anledning till att den pågående återhämtningen varit så seg. För även om längden på den börsuppgång som började i mars 2009 är så extrem att den utmanar sunt förnuft – av alla tjurmarknader i historien är det bara 1990-talets som är i närheten – är det här också den näst långsammaste uppgångsperioden i historien. De 18 procent om året som investerarna har fått på USA-börserna är betydligt lägre än vid flera andra börsuppgångar – endast perioden mellan 2002 och 2007 har gett sämre årlig avkastning.

All negativitet, alla pessimister där ute, har hållit tillbaka euforin under alla de här åren. Pengar finns fortfarande på sidlinjerna; en stor andel fondförvaltare i USA har stora kassor. Därmed är risken mindre – och därmed finns det kanske fortfarande utrymme för värderingarna att öka.

För den som vill se en lågkonjunktur finns det gott om data: inköpschefsindex för den amerikanska industrin tyder på en avmattning, orderingången går ner, värdet för nya exportorder sjunker. Och så vidare.

Flera centralbanker ser avmattningen komma. Amerikanska Federal Reserve har redan börjat sänka räntan, och Europeiska centralbanken har signalerat nya lättnader.

Frågan är hur världens börser påverkas av de två krafterna: å ena sidan hotet om en försämrad konjunktur, å andra sidan de stimulanser som hotet medför.

Det som skiljer vår tid från andra är att det i alla fall finns ett instrument, en indikator, som verkar fungera: Donald Trumps tumme.

Den amerikanske presidenten har tillskansat sig en unik förmåga att genom sitt twittrande och sin verkställande makt påverka riktningen på världens börser. Sedan januari 2018 har det ägt rum tre korrektioner på världens börser, och samtliga har föregåtts av Trumps tullar.

– Med ett enda twitterkonto färre i världen hade utvecklingen kunnat vara mycket jämnare, sammanfattade TIN Fonder börsutvecklingen i sin månadsrapport för augusti.

Tidigare presidenter har självklart också haft den här makten – men valt att inte använda den på samma sätt.

Klart är att det ymnighetshorn av makrodata som ekonomer under lång tid lärt sig att tolka, nu bleknar i jämförelse med presidentens nycker.

Insikten om den nya ordningen har långsamt börjat sprida sig på marknaden. Flera företag har nu byggt algoritmer som läser av Donald Trumps tweets och därefter handlar med informationen.

Man kan tycka vad man vill om att presidenten twittrar upp och twittrar ner världens börser – men vi har i alla fall äntligen fått en datapunkt med väldigt högt prognosvärde.

Tre argument för ett börsfall – och tre argument mot:

1. Förra årets fall var ett dåligt tecken …

Höstens kraftiga fall – och lika kraftig återhämtning – var mer än bara ett hack i kurvan. Det var ett omen. Tidningen Forbes har studerat 120 år av börsstatistik och kommit fram till att kurserna ytterst sällan återhämtar sig efter att ha fallit mer än 20 procent. Börsen är helt enkelt bättre än experter på att förutse lågkonjunkturer.

… men Trump är ju inne på sitt tredje år

Börsen har, som bekant, förutsett ”nio av de fem senaste lågkonjunkturerna”. Då kan man lika gärna luta sig på det faktum att Donald Trump är inne på sitt tredje år som president. Dow Jones har i genomsnitt avkastat över 21 procent under mandatperiodernas tredje år. Inte en enda gång sedan andra världskrigets slut har börsen backat.

Vad det tredje årets positiva utveckling beror finns det många teorier om. En är att politisk osäkerhet brukar minska. En annan att politikerna blir extra handlingsförlamade. En tredje teori går ut på att en sittande president bullar upp inför sin omvalskampanj, och hittar olika sätt att få ekonomin att se bättre ut.

2. Många olika investerare nettosäljer aktier …

Marknaden kan vara smart. Människor med olika infallsvinklar och åsikter förs samman och skapar en bild av framtiden. Men det är faktiskt inte så många som tror på det senaste rallyt. Tillgänglig statistik tyder på att en bred grupp av investerare har nettosålt aktier den senaste tiden, från stiftelser och private equity-firmor till vanliga småsparare.

En undersökning från Bank of America Merrill Lynch visar att andelen fondförvaltare som flyttat pengar från aktiemarknaden till kassan nu är den högsta sedan januari 2009.

… men företagen själva köper

Om det är någonting man kan vara säker på är det att företagen själva vill elda på sina börskurser. Under det fjärde kvartalet förra året gjorde amerikanska företag aktieåter­köp för 240 miljarder dollar. Det är nästan 60 procent högre än motsvarande period förra året.

Union Pacific, Cisco, Bank of America och Apple är bara några av de storföretag som har enorma planer på att köpa tillbaka sina egna aktier. Utvecklingen har gått så långt att namnkunniga politiker från både republikanerna och demokraterna vill förbjuda återköpen.

Tills det händer kommer företagens köpvilja att elda på börsen. Företagen på tidningen Fortunes lista över de 500 största företagen i USA har sammanlagt godkänt planer på över 1 000 miljarder dollar i återköp.

3. Värderingarna är historiskt höga …

Börskurserna trotsar allt historiskt förnuft. I somras, före höstens lilla studs, låg värderingarna i förhållande till vinsterna nästan 50 procent över det långsiktiga medianvärdet. När mycket tyder på att vinsttillväxten dessutom minskar finns det bara en väg för börsen att ta.

… men tittar man på rätt del av historien?

Historiska jämförelser blir lätt missvisande i en värld som har förändrats dramatiskt. Globalisering och digitalisering har pressat ner inflationen och räntorna på ett sätt som få kunde förutse. Om man begränsar de statistiska jämförelserna till perioden mellan 1996 och nu – då vi haft låg och stabil inflation – är börskurserna bara ett tiotal procent högre än det historiska genomsnittet.

Johan Anderberg

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom