Advokaten: Allt svårare att lämna Ryssland – kaos och expropriation kan vänta

Kort efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina ”suspenderade” i princip alla större svenska bolag sina verksamheter i Ryssland i väntan på mer permanenta beslut. I många fall omvandlades ”suspenderingarna” till beslut om att lämna den ryska marknaden helt och hållet.

Ett år senare rapporteras att flera svenska företag fortfarande är kvar i Ryssland, nu senast i Di. Anledningarna uppges vara flera. Det finns förstås bolag som stannar eftersom marknaden anses vara betydande, men återkommande är att bolag fortfarande kämpar med att göra en ordnad exit.

”De flesta som jag pratar med har inget intresse av att bedriva någon aktiv handel. Det är helt enkelt svårt att navigera sig ut ur Ryssland. Det är snårigt och regelverken förändras hela tiden. På det sätt som man kunde lämna för ett år sedan, kan man inte lämna idag”, säger Mattias Hedwall, advokat på Baker McKenzie och sanktionsexpert.

Minst dåliga alternativet

I samband med årsdagen av invasionen i Ukraina antog EU sitt tionde sanktionspaket i ordningen mot Ryssland. Kriget, med upptrappade sanktioner som följd, har påverkat svensk export avsevärt. Den svenska varuexporten till Ryssland mer än halverades i fjol – från 22,5 miljarder kronor 2021 till 10,3 miljarder 2022.

På sanktionslistan finns numera 1 473 individer och 205 företag som omfattas av frysning av tillgångar i EU, transaktionsförbud och förbud mot inresa eller transit i unionen. Det finns kort sagt en rad etiska och praktiska problem med att bedriva verksamhet i Ryssland idag. Sanktionstekniskt får dock svenska bolag ha kvar sina verksamheter i landet.

”Själva ägandet är inte så komplicerat, men enligt rysk lag har bolagen en skyldighet att inte förstöra ekonomiska värden. Det är därför ingen bra lösning att lämna nyckeln och låta dotterbolaget självdö”, säger Mattias Hedwall.

”En sådan exit kan få konsekvenser för ryska anställda. Det kan också leda till att viktig teknik lämnas över till ryska staten okontrollerat. Än så länge är det bättre att försöka genomgå en strukturerad process för att hitta en bra exitlösning, vilket de flesta försöker”, fortsätter han.

Vad gäller exit-alternativet försäljning avyttrade en del av svenska dotterbolag nästan omgående sina ryska verksamheter efter krigsutbrottet. I de flesta fall var köparna de ryska bolagsledningarna.

Den typen av försäljning framstod ofta som det minst dåliga alternativet, då bolagen snabbt kunde klippa bandet med den ryska marknaden.

Dessutom såldes verksamheten till tidigare anställda som man i viss mån kände, ofta till ett symboliskt pris med en så kallad ”buy-back-option”. För svenska bolag innebär optionen att den ryska verksamheten kan köpas tillbaka om några år, dock utan några som helst garantier (som att ägarna kommer vara samma som man sålde till).

Ett exempel på det är Ferronordic. När den svenska återförsäljaren av anläggningsmaskiner, lämnade Ryssland i vintras skedde det genom en försäljning av fyra dotterbolag till GILK, som är ett ryskt leasingbolag. I transaktionen finns en option där Ferronordic kan återköpa drygt 75% i de sålda bolagen inom sju år. Optionen förfaller om Ferronordic skulle återuppta sin verksamhet i Ryssland på egen hand.

VD Lars Corneliusson uttryckte vid försäljningen lättnad över att lämna den ryska marknaden – trots att den tidigare utgjort merparten av företagets totala försäljning. Detta förändrades dock i ett slag när Ferronordics främsta partners i landet, svenska Volvo CE och Sandvik, avbröt all sin försäljning i Ryssland.

”Trots extremt komplexa omständigheter har vi lyckats sälja den ryska verksamheten till ett pris i paritet med de sålda bolagens nettotillgångar och fått köpeskillingen betald i Österrike. Vi ser nu optimistiskt på 2023 och framtiden”, sa Lars Corneliusson i samband med att affären offentliggjordes i mitten av december i fjol.

Sämre lycka för Bonava

Men alla lyckas inte dra sig ur Ryssland genom en försäljning. Svenska Bonava tvingades exempelvis göra en nedskrivning på närmare en miljard kronor i slutet av januari i år. Beskedet kom efter en strandad försäljningsprocess. Den tilltänkta köparen av bostadsutvecklarens ryska verksamheten, G-Group, fick nämligen inte nödvändiga tillstånd från ryska myndigheter varpå kontraktet, som rör bostadsutvecklarens verksamhet i Sankt Petersburg, annullerades.

”Beslutet att lämna Ryssland ligger fast och försäljningsprocessen har återstartats. Osäkerheten avseende både tid och belopp för en sådan försäljning gör att Bonava fattat beslutet att skriva ned nettotillgångar av verksamheten i Sankt Petersburg i det fjärde kvartalet till noll”, hette det i pressmeddelandet.

Affärsvärlden har sökt Ferronordic och Bonava. Båda har avböjt att kommentera utförligare än det som redan är kommunicerats.

Nya myndigheter och lagar

Vad är det då för tillstånd det pratas om vid försäljningar? Västerländska bolag som avyttrade sina ryska verksamheter strax efter krigsutbrottet fick en förhållandevis okomplicerad exit. Numera finns en rysk statlig ”kommission” vars tillstånd krävs när företag från ”fientligt sinnade länder” som Sverige ska sälja tillgångar i Ryssland.

Denna ”kommission” ska inte bara godkänna den tilltänkta köparen, utan även övriga villkor för transaktionen – inte minst priset. Det senare ska, enligt nya ryska riktlinjer, vara 50% av marknadspriset. Riktlinjerna för ”kommissionens” arbete anger också att betalningen måste ske i flera poster över en längre tid, om inte säljaren gör ett ”frivillig bidrag” till den ryska statsbudgeten av ett visst belopp av köpeskillingen.

Det förklarar Fredrik Ringquist, advokat och delägare på Mannheimer Swartling, som tidigare bodde i Moskva och arbetade på advokatbyråns numera nedlagda Moskva-kontor.

”Den ryska regleringen vid försäljningar av ryska tillgångar är alltså minst sagt ogynnsam för bolag från Sverige och andra ’fientligt sinnade länder’ som vill lämna Ryssland. Processen innebär en form av expropriation och strider med all sannolikhet mot Rysslands internationella åtaganden”, säger han.

Juridiskt sett skulle svenska bolag som utsätts för detta kunna stämma den ryska staten. Men frågan är vilken effekt det skulle få.

”För att ett sådant förfarande ska vara meningsfullt måste det finnas en tro att det går att få betalt någon gång, vilket i praktiken torde förutsätta att Putin-regimen faller. Och i ett sådant läge kommer det att finnas många andra med välgrundade krav mot Ryssland i kön.”

Utöver godkännande av den ryska ”kommissionen”, förutsätter en försäljning av ett svenskt bolags ryska tillgångar numera även godkännande från svenska myndigheter. Läget är alltså synnerligen komplext för bolag som vill göra exit genom att sälja en verksamhet.

För svenska bolag som inte kan eller vill sälja sina ryska verksamheter återstår likvidationsspåret. Det första steget har varit att avbryta all egentlig verksamhet och säga upp alla anställda utom en mindre grupp som behövs för själva likvidationsprocessen. Men även likvidationsspåret försvåras nu av den ryska staten, framför allt genom signalpolitik från ryska duman i form av diverse lagförslag.

”Syftet med lagförslagen är att skrämma rysk management (ryska ledningar, reds. anm.) som medverkar i avvecklingsprocesser. Det finns också lagförslag om att utlandsägda ryska verksamheter som avvecklas ska bli föremål för en särskild straffskatt om verksamheten haft viss omfattning”, säger Fredrik Ringquist.

Vid sidan av nya myndigheter och lagar förekommer även att tidigare ryska affärspartners försöker sätta käppar i hjulen för utländska bolag genom att rikta krav mot deras ryska dotterbolag. På så sätt försvårar dem de ryska likvidationsprocesserna.

Dessa krav grundas ofta på att tidigare ryska affärspartners menar att de utländska bolagen eller deras ryska dotterbolag saknat rätt att häva avtal med dem. De menar att utländska sanktioner mot Ryssland inte anses relevanta, enligt rysk rätt. Hamnar ett svenskt bolag i rysk domstol på grund av detta är sannolikheten hög att det utländska bolaget torskar i rättsprocessen, enligt Ringquist:

”Det får antas att den typen av krav i många fall kommer vinna gehör i ryska domstolar, alldeles oavsett om avtalen uttryckligen säger att EU:s sanktioner utgör force majeure, eftersom ryska domare är livrädda att göra något som kan tolkas som att sanktionerna mot Ryssland får genomslag i landet.”

Även om ryska domstolsdomar inte lär verkställas utanför Ryssland (annat än möjligen i ett fåtal länder som är välvilligt inställda till Putinregimen) så kan de däremot få andra konsekvenser som blir svåra att hantera för svenska bolag som vill lämna landet.

”Om en utlandsägd verksamhet ännu inte har likviderats så kan sådana domar eller skattekrav, som framställts av den ryska staten inom ramen för avvecklingsprocessen, innebära att en ordnad likvidation övergår till ett kaotiskt konkursförfarande och att det ryska dotterbolaget eller dess tillgångar säljs på exekutiv auktion i Ryssland.”

Även i sådana fall kan det tänkas att de utländska bolagen har rätt att stämma staten Ryssland i skiljeförfarande enligt investeringsskyddsavtal. Men frågan är återigen om en sådan dom har något värde på kort- eller ens medellång sikt.

ALLTMER OFÖRUTSÄGBART

Utländska bolag som ännu inte lyckats sälja, eller likvidera sina ryska verksamheter står alltså inför en alltmer oförutsägbar och svårhanterlig situation med ökande krav både från den ryska staten och ryska motparter. Detta sker samtidigt som de allt striktare västerländska sanktionerna minskar manöverutrymmet.

”I många fall varken vill eller kan de utländska bolagen tillmötesgå dessa ryska krav, inte minst på grund av risken att eventuellt överträda västerländska sanktionsregler eller att skadas anseendemässigt. Det är inte uteslutet att vissa exitprocesser kommer att avslutas på ett kaotiskt sätt där ryska staten eller ryska motparter helt enkelt tar kontroll över de utländska tillgångar med användning av det ryska rättsväsendet”, säger Fredrik Ringquist.

Om 90-talets Ryssland handlade om att ryska oligarker med goda politiska ingångar kom över ryska statliga tillgångar för småpotatis under kuppartade former – så kan det som nu händer alltså beskrivas som en massiv realisation av utländska tillgångar i Ryssland till förmån för ryska intressen.

”I vid mening är alla förlusterna kopplade till Rysslands olagliga anfallskrig i Ukraina. Och i vissa fall är det tänkbart att utländska bolag fått sina tillgångar exproprierade och har ett bra case mot ryska staten som kan föras i ett internationellt skiljeförfarande. Men om man kör ett sådant case behöver man ha ett väldigt långt perspektiv vad gäller möjligheterna att kompenseras av ryska staten.”