Arvingarna

År 2000 kommer att hamna i de norska historieböckerna. I år har nämligen rekordproduktion i kombination med rekordpris lett till ett drömöverskott i den norska oljeekonomin. Avsättningarna till den norska petroleumfonden uppgår innevarande år till 160 miljarder norska kronor att jämföra med 26 miljarder i fjol och 64 miljarder det tidigare rekordåret 1997. Nästa år blir det ännu mer, visar statsbudgeten för 2001 som publicerades härom veckan.

Rejäl sparad slant

De norska medborgarna har därför redan idag närmare 400 miljarder norska kronor i fonden och nästa år mer än 550 miljarder att placera i internationella aktier. Det blir alltså en rejäl sparad slant till den dag när oljan och naturgasen börjar sina.

Men hos arkitekten bakom denna fondstrategi, den tidigare oljeministern och nuvarande statsministern Jens Stoltenberg, väcker säkert detta rekordflöde blandade känslor. Går det att rädda en nation som tidvis översköljs av pengar från överhettning och galopperande inflation? Riskerar inte själva fonden att bli en tickande politisk bomb?

Låt oss göra tankeexperimentet att den norska oljefonden hade varit 400 miljarder norska kronor redan 1990 och att kapitalet hade satsats på ett smart sätt på världens börser. Resultatet hade blivit dels att fondkapitalet skulle ha ökat fem-sex gånger med börsutvecklingen; dels att nya oljeintäkter skulle ha kommit in. Resultatet skulle ha blivit minst 3.000 miljarder norska kronor, närmare två miljoner kr i extra tillskott till varenda norsk familj!

Politisk frestelse

Är det inte så framtiden ser ut för norrmännen? Ingen vågar spå om börsen och oljepriset på så lång sikt, men den norska petroleumfonden utvecklas nu snabbt, inte bara till en av världens största aktiefonder utan också till en övermäktig politisk frestelse. Det påminner om situationen i en finansfamilj där arvingarna väntar på pengar som skall göra dem helt frikopplade till ett liv i sus och dus. Omätbara oljeresurser under havsdjupen är en sak, men mätbara och snabbt realiserbara aktier i en fond blir etter värre.

Det finns åtminstone en politiker som ständigt är beredd att sätta sprätt på mer oljepengar, Carl I. Hagen. Hans fremskrittsparti har växt till ett etablerat folkparti och själv har han nu en mer grånad, landsfaderlig framtoning. Är det månne en norsk Juan Peron i vardande? Det var ju president Peron som lyckades med konststycket att stoppa det argentinska tillväxt- och välståndsundret efter andra världskriget.

Norge är i likhet med Argentina ett av 1900-talets intressantaste praktikfall i nationalekonomi, fast ett i stort sett lyckat sådant. Det började med sjöfart och fortsatte via elkraft och mineraler till olja. En av världens mest liberala ekonomier blev med tiden allt mer statskapitalistisk inte på grund av marxistisk ideologi utan snarare på grund av att oljans ekonomi ledde till det. Norrmännen blev också under det gångna seklet världens näst rikaste folk efter amerikanerna.

Den trettioåriga norska oljesagan är känd men tål att berättas många gånger. År 1966 fick amerikanska Exxon koncession att borra efter olja i den norska delen av kontinetalsockeln. Efter två år gav Exxon upp och det blev istället Phillips Petroleum Norsk A/S som gjorde det historiska fyndet 1969.

Enligt den liberala textboken skulle den norska regeringen i det läget ha sålt oljeutvinningsrättigheterna för Nordsjön till några multinationella oljejättar på auktion och låtit allt ha sin gång. Det hade blivit skatteintäkter och ekonomiska spridningseffekter men inga floder av pengar. Istället valde politikerna att se varje norrman som delägare i ett stort utvinningsprojekt med staten som aktiv part. Det är därför varje norrman i dag är en potentiell mångmiljonär.

Det handlade dels om att trygga ett ordentligt kassaflöde för offentliga budgeten; dels om att få utvinningen att räcka en lång period. Det fanns naturligtvis avskräckande praktikfall av alla sorter från Mellanöstern och Latinamerika. Norska politiker försökte ta lärdom av de historiska erfarenheterna.

Sedan dess har oljefält efter oljefält öppnats i takt med nya upptäckter. Namn som Ekofisk, Frigg, Statfjord, Valhall, Gullfaks och Oseberg förknippas med denna nordliga oljekonomi som har sin huvudstad i Stavanger längst ut i väst, närmare skotska Aberdeen än svenska Stockholm. Norska storbolag som Statoil, Norsk Hydro och Saga har skött ruljangsen tillsammans med en rad utländska företag. Åtskilliga hundratals miljarder har plöjts ned i riggar och oljeutrustning. Eftersom det handlar om tunga och svårfraktade komponenter har en hel del fått tillverkas på plats i ett land som redan från början hade en smal industribas.

Ny oljeekonomi

Det har helt enkelt uppstått en “ny ekonomi” kring oljan, en ekonomi som fört norrmännen upp till världens välståndstopp. I Norge präglar oljepengar allt från tyngsta tillverkning ända till sjukvård och idrottsverksamhet.

Problemet med nationer är att de till skillnad från företag är relativt slutna system. Antalet norrmän kan inte öka särskilt snabbt och ohejdad invandring skapar lätt kaos. Produktiviteten kan inte höjas mer än gradvis. Och norrmännen hade redan innan oljan kom en hygglig sysselsättningsnivå, så det fanns inga stora outnyttjade arbetskraftsreserver att ta i anspråk. Oljeekonomin kunde därför inte växa utan att successivt tränga ut annan konkurrensutsatt verksamhet. Norska företagare och löntagare sökte sig dit pengarna fanns.

Av gamla exportverksamheter som inte hade fördelar av oljeekonomin lyckades inte många förbättra produktiviteten så mycket att de kunde hävda sina positioner.

De hemmamarknadsorienterade verksamheterna fick det lättare eftersom köpkraften steg. Fisket levde också vidare och fiskodling expanderade eftersom det i oljeekonomin uppstod resurser för generösa glesbygdsstöd. Småjordbrukare skyddades av höga tullar. Att några dagligvaruhandlare dykt upp bland Norges många nyrika miljardärer säger nog också en del om marginalerna i livsmedelssektorn.

Redovisningen av norsk produktion delades tidigt upp i en oljedel och en fastlandsdel. Det har en pedagogisk poäng men det säger inte så mycket om verkligheten. Fastlandsekonomin är ju oljeberoende den också. Ekonomi fungerar på det sättet.

De norska politikerna genomförde däremot inte en lika stor utbyggnad av den offentliga sektorn som de svenska kollegorna, kanske för att kampen om arbetskraften blev hårdare. Men med internationella måttstockar är den offentliga tjänstesektorn ändå stor och det finns ett ständigt tryck på politikerna att öka den. Att en del av oljepengarna skall slussas till sjukvårdssektorn, kräver även bankanalytiker.

Att Norge omtalas som “den sista Sovjetstaten” beror alltså främst på det stora statliga ägarinslaget i oljeekonomin. Det finns också ett ansenligt ägande i banker som uppkom i samband med kriser som oljerikedomarna skapade. Norska regeringar har dessutom varit tröga när det gäller att privatisera gamla offentliga monopol. Televerket Telenor kommer ju till börsen som ett av de sista teleoperatörsföretagen i världen. Totalt finns mer än hälften av näringslivet i statlig ägo.

Men jämförelsen med Sovjet är ändå vare sig träffande eller originell. Det norska systemet liknar mer det franska eller det som förr fanns i Sverige. De norska teknokraterna rör sig tämligen hemtamt i den globala marknadsekonomin. Det som skiljer dem från till exempel de nutida svenska företagsledarna är främst att det finns ett överordnat “norskt intresse”.

Så var det även i Sverige förr. En gång i tiden kunde ju en svensk minister bli chef för ett storföretag och tvärtom. I Frankrike är visserligen privatiseringsvågen stark, men samma sorts teknokrater vandrar fortfarande mellan departementen, myndigheterna och företagen.

Det intressanta när det gäller Sverige och Norge är att länderna de senaste decennierna bytt positioner. Sjöfartsnationen Norge brukade vara liberalare än storbolagskapitalismens Sverige. Nu är det tvärtom.

I Norge är numera gränserna mellan den politiska sfären och företagssfären flytande. Landets ledande teknokrat, statsministern Jens Stoltenberg, är lika tänkbar som VD i ett privatiserat Statoil och generalsekreterare i FN i framtiden. Han tillhör den politiska aristokratin eftersom fadern var minister och modern statssekreterare.

Och när Telenorchefen Tormod Hermansen på ett besök i Stockholm i veckan talade om norska staten som en mer professionell ägare än den svenska talade han som en företrädare för ett annat synsätt än det som den svenska regeringen börjat svänga mot. Det svenska näringsdepartementet tror inte längre på direktstyrning.

Mycket har uppnåtts

Ibland leder denna norska ledningskultur till problem eller rent av korruption. I höst har tre statliga chefer tvingats gå på grund av skandaler. Det handlade om arbetsmarknadsstyrelsen Aetat, järnvägsföretaget NSB och fastighetsbolaget Statsbygg. I det första fallet handlade det om fusk med statistik.

Stoltenberg och alla andra ledare i den norska blandekonomin har annars ingen större anledning att skämmas över det som hittills uppnåtts. På 30 år har Norge klättrat 43 procentenheter jämfört med OECD:s genomsnitt för köpkraftskorrigerad BNP per capita samtidigt som Sverige rasat 12 enheter och Frankrike stått stilla. Norge har till och med passerat Schweiz. Och grannlandet har till och med klarat kampen mot inflationen lika bra som Sverige trots trycket från oljan under de trettio år som gått. Det borde få tidigare ansvariga i svenska regeringar och riksbanken att rodna av skam. Det är bara under senare år som svenska priser legat stabilare.

Norsk stabiliseringspolitik är inte mycket att skryta med men det kunde ha gått mycket värre. En gammaldags allians, som finns mellan arbetsmarknadens parter, centralbank och finansdepartement, verkar att ha motverkat de värsta överhettningsimpulserna. Fackföreningarna ansvarar för återhållsamma lönerörelser, centralbanken för valutastabilitet och finansdepartementet för inflationsbekämpningen i denna hävdvunna arbetsfördelning.

När den borgerliga minoritetsregeringen tillträdde hösten 1997 blev det genast konflikter på arbetsmarknaden och löneökningar på 6-7 procent efter tvångsmedling. Stabiliseringsreceptet fungerar alltså uppenbarligen bäst under socialdemokratiska regeringar. Löneinflationsimpulsen kom i ett läge då den norska valutan hållits relativt undervärderad och arbetslösheten var närmast obefintlig. Oljeindustrin var dessutom inne i ett investeringsskede. Den nya regeringen fick så hett om öronen att statsminister Kjell Magne Bondevik fick ta ledigt när stressen gick över i depression hösten 1998.

Som tur var kom Asienkrisen hösten 1998 och oljepriset föll till en så låg nivå att oljeindustrins investeringslust avtog. Förskjutningarna i ekonomin blev trots allt måttliga. Inflationen steg bara till nuvarande 3,6 procent. Arbetslösheten ökade från 3 till 4,4 procent vilket hjälpte till att kyla ned ekonomin. Räntenivån höjdes från 3,5 till 6,5 procent.

Därför är den norska ekonomin i någorlunda balans igen, men det är lätt att rubba detta tillstånd. Enda sättet att hejda stimulanseffekten från de kraftiga oljeintäktsökningarna är att hindra nya oljepengar att komma in via statsbudgeten. Impulserna kommer ju i alla fall när vinsterna och optimismen stiger i den oljebaserade ekonomin. Stoltenbergs nya socialdemokratiska minoritetsregering förstår detta och har uppenbarligen ett bättre stöd från fackförbunden i lönerörelserna. Lönetrycket kommer istället i ett senare skede när kampen om arbetskraften tilltar.

Det är därför som bara 12 miljarder norska kronor av de friska oljepengarna används i budgeten nästa år. Nästan allt får således gå direkt till fonden. Det är arbetskraft, inte pengar, som ekonomin ropar efter.

Svår balansgång

Att den norska regeringen förvaltar en oljefond av allt väldigare mått kommer antagligen att försvåra denna ständiga balansgång. Det geniala med fondarrangemanget är att konstruktionen sprider riskerna i två avseenden. För det första går inte kapitalflödet in i ekonomin vid ett specifikt tillfälle; för det andra sker inte efterfrågestimulansen i en enskild bransch. Penningströmmar kan säkras även om oljepriset går ned. De finansiella tillgångarna, som i huvudsak placeras på de internationella aktiemarknaderna, finns långt efter att oljan och gasen tagit slut.

Men frågan är om inte de båda statskapitalistiska manövrarna – först statlig oljeutvinning och sedan skapandet av oljefonden – gradvis förvandlar norrmannen till en medborgare med starkt ägarperspektiv? Att vara norrman i dag är att vara arvtagare till en jättelik förmögenhet. Är det självklart att denna förmögenhet ska delas med framtida generationer? Kommer det att gå att låsa in pengarna?

Det finns inga enkla lösningar på det norska problemet. När externa bedömare tämligen reflexmässigt ropar på liberaliseringar och privatiseringar imponerar detta inte på de norska beslutsfattarna. De avregleringar, privatiseringar och skatteomläggningar som gjorts hittills när det gäller varumarknader och kapitalmarknader har nog förbättrat effektiviteten, men de har också gjort ekonomin mer känslig för internationella fluktuationer och därmed gjort den svårare att balansera. Ena året blir det klang och jubel, nästa blir det lätt djup kris när oljepriserna rör sig i Rotterdam.

Tanken är att norsk ekonomi den här gången – efter att oljeflödet fått hjulen att snurra för fort – ska undvika att komma i en ny nedgångsfas. Meningen är att i nästa oljesvacka låta fler oljemiljarder smörja ekonomin.

Så de norska statskapitalistiska teknokraterna knegar på allt medan finansanalytikerna i omvärlden ropar på privatiseringar och en del av den politiska oppositionen kräver att en större del av oljepengarna ska slussas in i ekonomin.

Kraven ökar

För varje år med höga oljepriser och hög produktion ökar kraven från dem som vill konsumera här och nu. Det akuta problemet är inte att oljepengarna en dag tar slut och att Norge då står utan en konkurrenskraftig näringsstruktur. Istället handlar det om att hindra att oljepengarna förstör ekonomin långt innan detta inträffar.

Därför är nog statsminister Stoltenberg inte särskilt lycklig över att hans oljefond just nu växer med superfart.