Börskommentar: Ägarna tjänar på renodling

Lennart Låftman, VD för femte AP-fonden, uttalade sig i DI förraveckan, och sa bland annat att den nuvarande utvecklingen motrenodlade börsföretag och bantade balansräkningar kan varaskadlig.

Till exempel anser Låftman att det är bättre omföretagsledningarna investerar för att få upp volymtillväxten änatt börskoncernerna löser in aktier (eller delar ut) för atträtta till den finansiella fetma som vissa börsbolag lider av.Givetvis skall företagen söka sig till tillväxtsegment, och detfinns knappast heller någon som säger emot Låftman i dettaavseende.

INGEN MOTSÄTTNINGMen vad Låftman inte tycks se är att det i dag inte finns enmotsättning mellan investeringar för att nå organisk tillväxtoch en optimal kapitalstruktur.

Det kan knappast ha gått honom förbi att aktie- ochkapitalmarknaderna genomgått en radikal professionalisering ochglobalisering de senaste åren. Denna utveckling har i grundenförändrat förutsättningarna för börsföretagens arbete. Samtidigthar portföljteori och värdemaximeringsteori slagit igenom underde senaste åren vilket tvingat fram omstruktureringsåtgärder iföretagssektorn för att plocka fram värden som dolts av snårigaoch svårstyrda konglomeratstrukturer. Därtill har ävenfondkapitalet ökat trycket på börsföretagen att optimerakapitalstrukturerna, alltså att skifta ut överskottslikviditettill aktieägarna om de kan placera dem till högre avkastning.Resonemanget bygger på att börsföretagen inte behöver någonfinansiell buffert eftersom tillgången till riskkapital ochkrediter numera är god på den globala kapitalmarknaden.

Utvecklingen har stött på hårt motstånd från delar avnäringslivseliten, i synnerhet i maktsfärerna som omger maktochinvestmentbolagen. Motargumenten har normalt varit attutvecklingen mot en ökad fokusering på kortsiktiga vinster ochrenodling av företagsstrukturerna hindrar och försvårar förindustrin att fatta långsiktiga och industriellt korrekta beslut.Bärkraften i argumentet är tveksamt.

Visst finns det marknadsaktörer, till exempel investmentbankerna,som ser ett egenvärde i företagens omstruktureringar, och ävenatt aktiemarknaderna är volatila, då det gynnar affärerna.

KAPITALET ÄR LÅNGSIKTIGTMen det är numera, genom den hastiga utvecklingen ochglobaliseringen av finansmarknaderna, mycket svårt att se attdet existerar en konflikt mellan kort- och långsiktighet utanistället är kraven från ägarna på företagen att optimerastrukturen och finansieringen både legitima och rationella.Huvuddelen av det kapital som strömmar till aktiemarknaderna ärlångsiktig, eftersom det till stora delar handlar ompensionsmedel. Kapitalmarknadens aktörer är också förhållandevisskickliga på att objektivt bedöma företagsledningarnasinvesteringsbeslut. Investeringar som har förutsättningar attlyfta avkastningen på sikt, eller förbättra kassaflödena, tasemot med öppna armar av aktiemarknaden trots att investeringaralltid ger en kortsiktig belastning på kassaflödena. Omföretagsledningen har ett kapitalbehov som överstiger detlåneutrymme som finns i balansräkningen går det alltid att fåacceptans för en nyemission om investeringskalkylen är trovärdig.Detta ger också andra aktörer än ledningen möjlighet att påverkainvesteringsbeslutet, vilket är sunt.

KONGLOMERAT UTAN VINSTERLåftman vänder sig också emot uppdelningar av börsföretageftersom det nästan alltid leder till kortsiktiga vinster,alltså att företagen och därmed de långsiktiga ägarna skadas avåtgärderna.

Även detta är svårt att hålla med om. Det finns i dag en radföretagskonglomerat som består av helt väsensskilda verksamhetersom inte ger upphov till några samordningsvinster. Dessa företagär ofta svårstyrda, och ger risken att företagsledningarna låteren rörelse subventionera andra istället för att leta lönsammastrukturlösningar.