Per Gudmundson: Vår finansiella istid var självförvållad

Myten om rekordårens tillväxt är missvisande. Och det var inte 1970-talets extrema skatter som fick Sverige att rasa i välfärdsligan. Förfallet började decennier tidigare och gav en finansiell istid i landet – helt självförvållad av svenska politiker.

Det menar professor emeritus Lars Jonung i en aktuell artikel i Nationalekonomiska föreningens facktidskrift. Det är inte alltid texter i Ekonomisk debatt väcker någon debatt, men här har Jonung både lyckats sätta fingret mitt i tårtan och dessutom smeta ner den svenska självbilden.

Genom att jämföra svensk BNP per capita med andra liknande rika länder visar Jonung nämligen att de svenska rekordåren varken satte rekord eller begränsades till några år.

Tvärtom gick den svenska ekonomin sämre än förväntat. Och den politik som förorsakade eftersläpningen ledde till finansiell permafrost. Tjälen gick inte ur marken förrän nästan ett halvsekel senare.

Efter Tetra Pak blev det glest

Jonung härleder skadan till Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944. Innan dess hade Sverige haft en guldålder, som gav oss en lång rad ofta ännu idag dominerande börsbolag: Ericsson, Alfa Laval, ASEA, SKF, Volvo, Electrolux – det går knappt att nämna dem alla.

Efterkrigstidens regleringar av finansmarknaden satte stopp för den kapitalansamling som var förutsättningen. Efter Ikea (1943), H&M (1947) och Tetra Pak (1951) blev det glest.

Med avregleringarna på 1980- och 90-talen öppnades ekonomin upp igen. Och numera ser vi miljardbolag så ofta att kidsen måtte tro att enhörningar är ett naturligt inslag i gatubilden.

Utmanar etablerad historieskrivning

Egentligen känns analysen igen.

Historien om Sveriges industriella underverk efter den ekonomiska liberalismens genombrott på 1800-talet, och kontrasten mot hur Tetra Pak och Ikea istället tvangs fly till rimligare system utomlands, har berättats förr.

Men när den M-märkte professorn Jonung inte bara ritar en närmast övertydlig graf över 170 års utveckling, utan dessutom märker den 50-åriga svackan “socialdemokrati”, blir det dålig stämning.

Dels utmanas en etablerad historieskrivning om välståndets utveckling. Dels påstås att S-politik har inneburit ekonomisk katastrof för Sverige. Andra kriser avtecknar sig jämförelsevis som hack i kurvan: depression, världskrig, lågproduktiv invandring.

Blir fler långa vintrar

Bortom bråket finns dock värdefulla tankespån. Här ges solid empiri som illustrerar värdet av fria marknader. Det krävs både kapital och kapitalister för att skapa välstånd.

När politiken försöker socialisera ekonomin försvinner företagandet, och hela landet sjuknar in. Receptet för fortsatt välstånd är därmed ganska lätt att skriva ut.

Det är svårare att få patienten att äta medicinen. Jonung visar en ganska lång tidsutdräkt mellan ett politiskt reformpaket och dess effekter. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram slog till först något decennium senare. Avregleringarna vid 1990-talskrisen bar rejäl frukt först från början på 2000-talet.

Med en mandatperiod på fyra år är det knappast givet att en regering – må vara höger eller vänster – prioriterar ekonomisk framgång ett decennium framöver.

Det blir fler långa vintrar.

Per Gudmundson är frilansskribent med journalistisk bakgrund på SvD, SR och SVT. Han har även varit presschef åt Ebba Busch (KD) och politisk sekreterare (M).