Borta med vinden

KRÖNIKA. Vid halvårsskiftet i somras ­beslutade ägarna bakom företaget Industrikraft i Sverige AB i all stillhet att företaget ska likvideras.

Om mörkläggningen var avsiktlig var tidpunkten väl vald. Svenska politiker och journalister var vid den tidpunkten fokuserade på Almedalsveckan i Visby. Rapporteringen var obefintlig.

Annat var det när den statliga energikoncernen Vattenfall och fem andra storföretag i november för åtta år sedan slog på trumman och kallade till presskonferens i Stockholm. Vattenfall och Industrikraft hade undertecknat en avsiktsförklaring som syftade till att bygga minst en ny kärnkraftsreaktor i Sverige. Industrikraft var då ett alldeles nybildat bolag som ägdes till lika delar av en handfull energislukande företag: gruvföretaget Boliden, kemibolaget Eka (numera Performance), samt skogsföretagen Holmen, Stora Enso och SCA.

Tanken var att det nya kraftverket skulle placeras nära de tre reaktorerna i Forsmark i norra Uppland.

– Vi är inte kärnkraftskramare men kärnkraften känns naturlig för våra kraftbehov, sa Magnus Hall, Industrikrafts dåvarande ordförande vid den välbesökta presskonferensen.

Magnus Hall, i dag vd för Vattenfall men för åtta år sedan vd för Holmen, tillade att Sverige måste trygga ”vår elförsörjning långsiktigt”:

– Vi kommer att behöva el till ett konkurrenskraftigt pris i framtiden när priserna stiger.

Kostnaden för en ny reaktor beräknades till drygt 45 miljarder kronor och arbetet med att bygga den skulle enligt de dåvarande planerna inledas relativt snart, så att den skulle kunna tas i drift på 2020-talet.

Bland de näringslivspersonligheter som kom att väljas in i Industrikraft-styrelsen fanns SSAB-vd:n Martin Lindqvist, liksom kärnkraftsbolaget Studsviks ordförande, ­industrimannen Anders Ullberg. Den sistnämnde var också ordförande för Industrikraft vid nedläggningen.

– Bolaget hade legat vilande några år. Vi fick inte kalkylerna att gå hem, helt enkelt, säger Anders Ullberg.

Farhågorna för att elbrist och chockpriser skulle drabba landet hade alltså på bara åtta år förbytts i helt andra tongångar. Nu har Sverige i stället ett stort elöverskott på grund av det elcertifikatsystem som har gynnat ­utbyggnaden av vindkraft. Elpriset är sedan sex år tillbaka mycket lågt, en situation som ser ut att hålla i sig.

Statliga Energikommissionens rapport från förra året visade att kostnaderna för att generera el i alla de svenska kärnkraftverken var större än intäkterna från elmarknaden och att situationen förblir ”ansträngd” åtminstone till år 2025. En ögonblicksbild av svensk kärnkraft från förra veckan visar på svårigheterna att få ekonomi redan för de existerande reaktorerna. I fredags var en reaktor i gång i vardera Ringhals och Oskarshamn, samt de tre i Forsmark. Övriga fem reaktorer är stängda eller under reparation.

I Oskarshamn har ägaren, tyska Uniper, stängt två av de tre reaktorerna för gott.

– Det finns inte förutsättningar att driva dem med lönsamhet på elmarknaden som det ser ut i dag, säger Unipers talesperson Torbjörn Larsson.

Runt om i Europa är situationen likartad. Det finns samtidigt länder som bygger nytt, som i Finland och Storbritannien. Också i Polen och Ungern undersöks förutsättningarna för nyproduktion.

Det internationella atomenergiorganet IAEA, som bland annat har som uppdrag att främja kärnkraft framför andra energislag, bekräftar i en rapport från 7 augusti bilden av att kärnkraft minskar i popularitet.

I prognosen om den framtida utvecklingen skissar IAEA ovanligt nog på mindre kärnkraft framöver. Prognosen är utfärdad som ett intervall och i det lägre perspektivet spår organisationen att mer kärnkraft stängs av än vad som byggs under de kommande 20 åren. Enligt prognosen spås en minskad installerad kapacitet på 12 procent till år 2030 och en nedgång med 15 procent till år 2040. Först år 2050 väntas den installerade kapaciteten vara tillbaka på dagens nivåer, enligt scenariot.

Neddragningarna jämfört med tidigare prognoser beror i första hand på att kärnkraftverk förtidspensioneras eller för att ägare världen över inte längre är beredda att med miljardinvesteringar förlänga livslängden för existerande kraftverk.

IAEA nämner också att det kan behövas nya moderna reaktortyper för att öka ­populariteten och den ekonomiska lönsamheten i framtida kärnkraft.

Ett sådant exempel finns i det KTH-avknoppade företaget ­Blykalla, som har planer på att utveckla mindre blykylda kärnkraftverk som kan användas oberoende av elnätet.

För ett år sedan var det klackarna i taket sedan indiska Essel lovat investera cirka motsvarande 150 miljoner kronor (18 miljoner dollar) i företaget.

– Det betyder väldigt mycket och vi kan söka tillstånd för att ta den första i bruk, sa Janne Wallenius, vd i Blykalla och professor i reaktorfysik vid KTH, då till tidningen Ny Teknik.

Ett år senare har pengarna från Indien fortfarande inte dykt upp. Janne Wallenius vet inte varför pengarna inte kommit in.

– Det har inte vi riktigt förstått. Just nu ­söker vi finansiering.

Nu söker han investerare i Kanada och i Sverige. Investerare som är verkligt långsiktiga och som inte begär avkastning på i vart fall tio år.

– Det är inte omöjligt men än så länge är det svårt. Vi planerar att sälja våra reaktorer om åtta-nio år, säger Janne Wallenius.