Därför får du gilla bonus

Girighet är en dödssynd, sägs det, men i Sverige finns bara en enda kategori av människor som är giriga: direktörerna. Zlatan Ibrahimovic tjänar 95 miljoner om året på fotboll. Tycker någon att han är girig? Skatteflyktingar som Kamprad, musiker som Gessle och Abborna, hockeymiljonärer som Sundin och Foppa? Lottovinnarna? Giriga? Sällan.

Inte heller används G-ordet när vi talar om folksporterna bidrags- och skattefusk. Nej, det är reserverat för företagsledare som jobbar dygnet runt, har ansvar för tusentals människors jobb, tillbringar sina liv i tråkiga möten och betalar två tredjedelar av lönen till stat och kommun.

Personligen var jag mer upprörd över att topparna inom det korporativa och självgoda AMF Pension skyddade sina egna besparingar innan de devalverade klienternas, än över att Wallenbergarnas bankdirektör ville ha ungefär samma lön som året innan.

Det förstnämnda var, moraliskt sett, en insideraffär. Det andra var en löneförhandling.

En normalbegåvad pr-konsult hade förstås sett detta mötande tåg i tunneln och sagt till Annika Falkengren: ”Okej, ni gjorde just en vinst på tio miljarder, men eftersom det går sämre i år och ni tvingas till nyemission, eftersom staten blivit garant och ett ledande fackförbund snart kommer att acceptera sänkta löner, skulle jag rekommendera dig att avstå ifrån en fjärdedel av vad arbetsgivaren vill ge. Annars tar det hus i helvete.”

Men icke. I stället fick vi se ett nytt rekord i dövstumt hyckleri. Problemet med detta är inte så mycket förtroendeförlusten för SEB – kunder och aktieägare får väl dra sina egna giriga slutsatser – som de politiska bieffekterna. Den 7 juni har vi ett val till EU-parlamentet. För varje drev mot ”eliten” eller ”etablissemanget” kommer Sverigedemokraterna närmare ett mandat. Med detta i ryggen går de knappast att stoppa i riksdagsvalet 2010 heller. Och vips kan vi ha både en parlamentarisk kris och en ny politisk kultur.

Detta är den högerpopulistiska effekten. Det finns också en vänsterpopulistisk. Enligt den senaste förtroendemätningen bland partiledarna går Lars Ohly framåt rejält. I valrörelsen 2010 lär det bli likhetstecken mellan ”de giriga”, ”de rika” och ”höginkomsttagarna”, vilket i Ohlys värld är alla som på hederligt arbete tjänar över brytpunkten för statlig skatt, 28?000 kronor i månaden.

Börsdirektörerna är i princip de enda i Sverige som kan bli förmögna på en anställning. Felet är inte att de är för många utan för få. Jag tror inte ett ögonblick att dessa arbetsnarkomaner presterar bättre för att de får bonus. På den punkten finns det stöd i forskningen. Men jag gillar tanken på att det finns vinstlotter i form av lön som faller ut för bra jobb, och inte bara efter en spik på Halte Svarten i sista avdelningen av V75.

Det är inte en fråga om vad någon ”är värd” eller vad någon ”behöver”. Det är en fråga om chanser i livet för den majoritet som inte är födda med Zlatans högerfot eller Wallenbergs bankbok. Smarta uppdragsgivare betalar givetvis inte sina direktörer mer än nödvändigt. Kloka direktörer förstår att anpassa sina anspråk efter skiftande konjunkturer.

För övrigt: Ju högre lön, desto bättre. Grattis och kul för dig.

Det verkligt betänkliga i banksektorn är inte lönerna, utan den statliga garantin som innebär en överföring av pengar från skattebetalare till aktie­ägare, praktiskt taget under vapenhot. Företag som Volvo pungar nu ut med 10 procents ränta för att få låna. Det är väl ungefär den premie som bankerna skulle betala om de tvingades försäkra inlåning på tusentals miljarder på den öppna marknaden.

Där har ni skandalen.