De schweiziska bankernas dystra år

År 1996 är ett år som de tre schweiziska storbankerna vill läggatill handlingarna så fort som möjligt. Aldrig i mannaminne har enschweizisk storbank redovisat förluster. Nu kom alla tre medröda siffror orsakade av avskrivningar på dåliga lån påhemmamarknaden, inga riktigt allvarliga blodflöden som i Sverigeeller Frankrike men i alla fall.Bankaktierna har stagneratZürichbörsen. Schweizbankerna ligger inte längre i den absolutaEuropatoppen värdemässigt.

Som om inte detta skulle räcka kom den stora attacken från deöverlevande från Förintelsen. De kräver utbetalning av demiljardbelopp som satts in på nummerkonton av personer som sedandödats i koncentrationsläger. Kanske kommer undersökningar detnärmaste året att klargöra hur stora pengar de judiska offrensnummerkonton maximalt kan ha handlat om. Möjligen kommeromfattningen att visa sig vara mycket mindre än vad utomståendetrott. Men detta kommer knappast att återupprätta de schweiziskabankernas anseende.

Banker får nämligen i likhet med Ceasars hustru inte ensmisstänkas. Och särskilt Union Banks ordförande Robert Studerhar förvärrat den ömtåliga situationen genom det ena okänsligauttalandet efter det andra. Han har beskyllt de judiskaorganisationerna för att berätta sagor. Och när en vaktmästare iden egna banken ertappades med att förstöra historiska dokumentanklagade högste chefen denne för personliga motiv och fick enstämning på halsen. De schweiziska bankerna anses med rätt ellerorätt, särskilt i USA, ha försökt dölja något och de tapparsannolikt kunder.

Det finns också andra dunklare sidor av affären att oroa sigöver. Att Schweiz är lika banktungt som Sverige ärverkstadstungt beror ju på banksekre-tessen. När den schweiziskaregeringen nu lyft på denna för att få klarhet i affärerna medNazityskland har man också avslutat den långa epoken med svartaoch gråa pengar i schweiziska kassavalv. Bara korkade diktatorereller maffialedare kommer hädanefter att resa till Zürich medresväskor fulla med pengar.

Schweiz är nog inte längre vad det har varit som bankland, ävenom de mindre privatbankerna fortfarande har strålande tider. Vadde tre stora anbelangar är de redan på väg ut. En allt mindredel av affärerna görs redan tidigare på hemmamarknaden och enallt större i London och New York.

På den internationella marknaden har de varit och ärframgångsrika.

De hade lång erfarenhet av så kallade swappar på den schweiziskaobligationsmarknaden, eftersom världens industriföretagtraditionellt gärna täckt in sig i schweizerfranc när de velatskydda sina långsiktiga betalströmmar. Schweizarna hadeerfarenheter, stark valuta och urstarka balansräkningar närvärldens obligations- och aktiemarknader exploderade och deteuropeiska valutasamarbetet just hade brakat samman i början av1990-talet. De har skaffat sig investeringsbanker i London ochNew York.De är inte så lätta att hålla i sär. Alla tre kommerfrån den tyskspråkiga delen av Schweiz men en av dem, nummer två,har just förenklat identifieringen genom att ta ett fransktkoncernnamn.

Tvåan Credit Suisse hette tidigare C S Holding på koncernnivåoch Schweizerische Kreditanstalt på dotterbolagsnivå. Ett annatbolag under holdingbolaget som förekommer ofta i spalterna äramerikanska dottern investeringsbanken CS First Boston. Under CSHolding finns också en inhemsk detaljistbank SchweizerischenVolksbank eller Swiss Volksbank som den kallades på god englischibland. Men nu ingår alltså rubbet i Credit Suisse och det ibankkretsar så välkända röda korset i företagsemblemet har fåttutgå. Detta har bekantgjorts i världens finanstidningar till enkostnad av 60 miljoner kronor.

Union Bank är det engelska namnet på den största av bankerna,men den heter också l”Union de Banques Suisse ellerSchweizerischen Bankgesellschaft. Union Bank har bara entredjedel av sina tillgångar i Schweiz. Banken köpteLondonfirman Philips & Drew i mitten av 1980-talet och hardärefter flyttat fram positionerna långsamt och metodiskt i theCity. Marknadsandelen av aktieaffärerna i London har varit uppei åtta procent och bankens Londonfilial har varit rankad fyraför sin analyskapacitet.

Trean heter Swiss Bank Corporation (SBC) på engelska, Société deBanque Suisse (SBS) på franska och Schweizerische Bankverein påtyska. Detta var inte bara den minsta utan också denförsiktigaste av schweizarna, tills härom året när banken togöver spekulationsdrabbade Warburg i London. Swiss Bank köptetidigare den mindre firman Savory Miln i London. Inget avföretagen är ännu en global spelare, men särskilt SBC har rykteom sig att vara aggressivt på låneaffärer i London och har viaköpet av Chicagofirman O”Connor fått en mer amerikansk stil i deinternationella affärerna.

Men det är ingen tvekan om att alla tre är inne i samma fas, enfrigörelse från hemmamarknaden under ledning av en ny, merinternationellt erfaren, generation chefer. Inga nummerkontonlängre, utan optionsaffärer och företagskunder.