Den femte epoken

Den senaste mandatperioden, valrörelsen och regeringsbildningen har varit enastående triumfer för finansministern, utan motsvarighet i vår politiska historia.

Anders Borgs personliga övertag i förtroende över utmanaren Thomas Östros var lika stort som Fredrik Reinfeldts över Mona Sahlin. Hur var det möjligt i en ekonomisk kris som drog fram likt ett älgdrev i näringslivet och sköt av stora delar av arbetskraften?

Det har blivit ett axiom att regeringens säkra hantering av finanshaveriet bidrog till omvalet. Det är en politisk myt, eller i bästa fall halvsanning, som för tankarna till Socialdemokraternas “vi klarade krisen” från 1936 och 1998.

Vad finanskrisen framför allt gjorde, inrikespolitiskt, var att maskera

Alliansens misslyckande med jobben. Nu kunde massarbetslösheten skyllas på yttre faktorer.

För övrigt var det inte så mycket regeringens åtgärder som tog oss genom stormen, som den underliggande styrkan i Sveriges finanser. För första gången sedan 1928 hade borgerligheten helt enkelt flyt.

Regeringsbildningen är i själva verket en bekräftelse på att handlaget under krisen inte var särskilt märkvärdigt. Varför skulle man annars sparka finansmarknadsministern och lyfta frågor om krishantering och statligt ägande från det näringsdepartement som skötte dem?

Maktkoncentrationen till finansen speglar Anders Borgs ställning – och hans filosofi om att professionalism går före politik – men det speglar också Mats Odells och Maud Olofssons inkompetens.

Moderaterna har lurat Dressmannskjortorna av sina Allianskamrater i förhandlingarna om ministerposter, med god hjälp av centerpartisters, folkpartisters och kristdemokraters egna missar. Detta borgar för ökad effektivitet i regeringskansliet, möjligen också för ökade spänningar inom Alliansen, men framför allt för ännu mer av kameralt fokus.

Sveriges historia är historien om dess finansministrar. Johan August Gripenstedt kickade i gång de hundra åren av tillväxt 1870 till 1970. Gunnar Sträng banade väg för stagnationen 1970 till 1992. Kjell-Olof Feldt initierade reformvågen 1985 till 1997. Göran Persson kunde efter lite inledande gnet njuta av den starka tillväxten efter 1998.

Indelad i dessa epoker ser vi en ekonomisk historia som rimmar illa med den politiska retoriken. Borgare och socialdemokrater har delat ansvaret för både succéer och fiaskon. Det bestående har åstadkommits genom handslag över blockgränsen.

Skillnaden mellan den dödsmärkta högerregering som tillträdde 1991 och den samling vinnarskallar som tillträdde 2006 var varken ideologisk eller professionell, utan en fråga om tajming.

Efter de fyra svenska epokerna – tillväxt, stagnation, reformer, ny skördetid – kommer nu en femte. Efter Gripenstedt, Sträng, Feldt och Persson har vi nu Borg.

Vad ska utmärka denna finansministers era enligt historieböckerna? I stor utsträckning avgörs det av yttre faktorer, som obalanserna i den globala ekonomin.

I en värld av stabil tillväxt krävs det aktiv vanskötsel för att Sverige ska halka ned från toppskiktet i välståndsligan. I en värld av kriser och krig drabbas vi hårdare än de flesta, genom exportberoendet.

Låt oss anta att framtiden hamnar någonstans mitt emellan. Då behövs en man med Gripenstedts eller Feldts fantasi och mod att utmana invanda tankemönster. Med en Strängs eller Perssons statiska självgodhet går det sakta utför.

Vilken av kategorierna Anders Borg tillhör är fortfarande en öppen fråga.