”Det ska bli skönt när det här är över”

Det var en gång en president i ett stort land. Innan han blev president i det stora landet byggde mannen hus. Han byggde ett hus till sig själv också, ett hus som var ett guldtorn och där bodde mannen med sin vackra hustru. En dag blev han uttråkad och bestämde att han ville skämta lite. Och så behövde han få fart på sina affärer. Han bestämde att han skulle säga att han kunde bli … precis vad han ville. Han sade att han ville bli president.

Det tyckte mannens vackra hustru, och hans vackra dotter, lät roligt. De hjälpte mannen i guldtornet att starta hans presidentvalskampanj. Alltihop var kul, fast ganska jobbigt, så en vecka före valet bestämde hans vackra hustru och hans vackra dotter att de behövde koppla av med en god middag. De satte sig på Harry Cipriani på Fifth Avenue i New York. Där kan man äta saker som Veal Ravioli alla Piemontese och Risotto alla Primavera, fantastiskt goda nästan alla rätterna på menyn, faktiskt.

Nu visste inte svensken som satt vid bordet bredvid hustrun och dottern vad de beställt, men han blev ganska så intresserad när han hörde att de sade till varandra: ”Det ska bli skönt om en vecka när det här är över.” Det var en vid den tiden ganska häpnadsväckande mening att uttala. Den svenske mannen visste att det är fult att lyssna när andra pratar med varandra, men kvinnorna höll ju just på att kampanja för att mannen i guldtornet skulle flytta ur tornet och in i ett stort vitt hus och bli president. Så han förlät sig själv lite grann. Och sakerna som kvinnorna sade kan vara sådant man säger när man är trött på att skämta, och helst vill vila lite.

Så gick veckan och mannen, som hade bestämt att han skulle driva både med sitt land och med alla som tyckte att en kille som bygger höga guldhus inte kan bestämma över alla andra, blev president. Det är en allvarlig sak så man har med sig sin finklädda familj och så håller man ett litet tal från ett podium och så väljer man en låt som ska spelas när man går därifrån. Det var bara det att musiken som spelades när killen med guldtornet klev av podiet var Rolling Stones ”You can’t always get what you want”.

Är det en låt som valts av en kille som velat bli president i ett väldigt stort land? Nej, den verkar snarare ha valts av en kille som kampanjat för att ställa till det, visa musklerna – kanske för att han var lite uttråkad – och som sen tänkt kliva av scenen med orden: Skojade bara!

Boken ”Fire and Fury: Inside the Trump White House”, av Michael Wolff, visar av allt att döma att det var så här sagan om Donald Trumps presidentskap inleddes. När presidenten upptäckt vad som hänt, verkade han lika förvånad som alla andra.

Var den nuvarande presidenten helt enkelt en kille som ville ha maximal uppmärksamhet för att gynna sina affärer? Och istället fick maximal uppmärksamhet för sin politiska inkompetens? Han ville driva med etablissemanget, men det var han själv som blev utskrattad?

Konstigare saker har hänt. Det kan vara Teresa av Avilà  som sa att fler tårar spills över besvarade böner, än över obesvarade. Det kan också ha varit någon annan.  Men det intressanta är att saken, att önska sig något riktigt utanför kartan och sedan upptäcka priset för det när man fått det, är precis vad det är att vara människa. Och för dem som besitter mindre av tillgången fantasi, kan det mänskliga bönandet bli riktigt besvärligt.

Och ska vi fortsätta vara ärliga så har nog Trump trots allt en del fantasi. Det vore i alla fall ett sätt att förklara vittnesmålen om presidentens vita anlete och presidentfruns tårar när valresultatet stod klart.

Vad blir det omedelbara resultatet av allt detta för Sveriges del? Vi kan inte räkna med att administrationen orkar med att utse en ambassadör till Sverige. Inom rimlig tid. Men värre saker har, uppenbarligen, hänt.