Ett hett, normalt Sverige

Det är inte speciellt vanligt att samhällsekonomiska trender går i samma riktning. Den bild som investerare och politiker möter är oftast splittrad. Exporten kan till exempel gå bra, men jobbtillväxten vara blygsam, eller också är tillväxten usel medan börsen upplever champagneyra.

Våren 2007 är läget annorlunda. I stort sett alla kurvor har samma, positiva tendens. Inflationen är blygsam, räntorna låga, BNP växer snabbt, nya jobb tillkommer i tiotusental och finansmarknaden kännetecknas av utbredd tillförsikt och liten volatilitet. Anders Borgs budgetproposition spär på expansionen genom skattesänkningar. En stark konjunktur blir ännu starkare. Affärsklimatet är så hett att man, som Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström, kan tala om att “ekonomin brinner”.

Drivkrafterna är flera, och det är kraftiga stimulantia som vi talar om:

* Exporten. De svenska företagens exportmarknader växte med 10 procent i fjol och det är inte bara volymerna som ökar snabbt. Exportförsäljningen blir också allt lönsammare – exportpriserna har utvecklats negativt sedan mitten av 1990-talet men den trenden har vänt uppåt på sistone.

* Kronan är fortfarande relativt svag, vilket uppmuntrar svenska exportörer.

* Hemmaekonomin går allt bättre. Investeringarna skjuter fart, vilket ger ytterligare orderingång till en redan stark bygg- och anläggningsindustri.

* Räntorna ligger kring 4 procent vilket är historiskt lågt med tanke på hur stark tillväxten är.

* Kreditutbudet till företag och hushåll ökar från svenska och internationella banker och finansiella företag.

* Inkomstskatterna har sänkts genom det så kallade jobbavdraget.

* Förmögenhetsskatten avskaffas.

* Fastighetsskatten avskaffas.

Anders Borg vill för sin del inte gå med på att ekonomin skulle vara överhettad. I kommentarerna kring budgeten pekade han dels på det stora utanförskapet, dels på att konsumentpriserna nästan ligger still. Så länge en miljon vuxna svenskar går utan jobb och så länge inflationen ligger kring en procent är Sverige knappast överhettat, lyder finansministerns argument. Det är lätt att hålla med. Men det som kritikerna mest betonar är risken för framtida obalanser.

Anders Borg är, jämte Anne Wibble och Kjell-Olof Feldt, den mest välmeriterade svenska finansministern i modern tid. Men när han uppger sig vara “förvånad” över att det redan dykt upp resursbrist och flaskhalstendenser i ekonomin trots 970 000 personer i utanförskap, så låter detta något naivt. Sverige har en betydande “mismatch” mellan utbildningssystem och arbetskraftsefterfrågan (exempelvis för många högskoleutbildade samhällsvetare, men för få yrkesarbetare). Vi har också lönekostnader som straffar ut företag och branscher med lågt förädlingsvärde. I det perspektivet är det naturligt att samhällsekonomin får drag av tryckkokare när temperaturen höjs inom industrin, byggsektorn och ett par andra sektorer.

Så ser problemet ut. Men hur allvarligt är det? Som så mycket annat i den ekonomiska politiken handlar det om att göra avvägningar. Är det klokt att stimulera ekonomin så mycket som nu sker för att få så många arbetslösa som möjligt i jobb? Eller är det kontraproduktivt, eftersom överhettningen gör att Riksbanken kan tvingas höja räntorna snabbare än väntat?

En viktig parameter är hur man egentligen ska förhålla sig till begreppet överhettning. Är Sverige överhettat? Jämfört med läget 2002-2004 blir svaret tveklöst ja. De åren förlorade vi 3 000 jobb i månaden i näringslivet och nästan inget EU-land investerade så lite som Sverige. Jämför man däremot med andra länder är svaret inte lika givet. Amerikanska köpcentra annonserar i sina skyltfönster inte bara efter kunder, utan också efter personal. Någon likartad, skriande brist på arbetskraft som i USA:s tillväxtregioner har vi inte i Sverige. Temperaturhöjningen i ekonomin är av rätt färskt datum.

Till skillnad från länder som Storbritannien, Danmark och Norge har vi inte någon decennielång period av stadigt stigande privat konsumtion bakom oss. Detta syns tydligt i statistiken för hushållens disponibla inkomster. Dessa ökade realt bara med 2 procent under 2006, och under åren 2003-2005 ökade inkomsterna bara med mellan 1 och 1,5 procent årligen. Visserligen hade hushållen ett par feta år kring millennieskiftet, med inkomstökningar på 3 till 6 procent årligen. Men då ska man komma ihåg att den perioden inträffade efter några ytterligt magra år i mitten av 1990-talet, då hushållens inkomster krympte från år till år.

För 2007 är siffrorna mer positiva.

Regeringen förväntar sig en ökning av de disponibla inkomsterna med hela 5,7 procent. Kanske kan utvecklingen bli ännu starkare, med tanke på att löneavtalen nu ser ut att landa något högre än de flesta prognosmakare hade väntat sig. Mycket av detta kommer att omsättas i konsumtion, vilket förstås driver upp den ekonomiska temperaturen i landet. Men det är inte alldeles givet att inkomstökningen får just den effekten. 2007 blir ett guldår, men för åren 2008-2010 förväntas den disponibla inkomsten bara öka hälften så mycket som i år, bland annat på grund av ökade kapitalskatter. Det finns också andra, mer strukturellt betingade, skäl att vara skeptisk till talet om långvarig överhettning.

Om den heta arbetsmarknaden blir överhet styrs detta bland annat av om ny arbetskraft kan tas i bruk eller inte. De senaste åren har det funnits all anledning att vara pessimistisk i det här avseendet. Sverige har fastnat i en klassisk “insider-outsider”-problematik där de som är “inne” i den reguljära arbetsmarknaden medvetet eller omedvetet stänger ute (med hjälp av regleringar och andra faktorer) de som är arbetslösa eller studerar fast de hellre vill jobba. Effekten blir att de stora skarorna i utanförskap inte förmår påverka löneutvecklingen för “innegänget”. Då stiger arbetskraftskostnaderna trots att det latenta arbetskraftsutbudet är så stort.

Men den här bilden verkar inte längre gälla i lika hög grad som tidigare. Jobbavdraget stimulerar människor att ta steget från bidrag till arbete, och dessutom bidrar de expansiva bemanningsföretagen till att jämna väg för dem som är ovana vid den reguljära arbetsmarknaden. Ytterligare en faktor är utländsk arbetskraft. Dess betydelse är sannolikt gravt underskattad i statistiken. Enligt SCB uppgick arbetskraftsinvandringen till Sverige från de nya EU-länderna i Östeuropa till bara 2 300 personer år 2005 (senare statistik finns inte).

Troligtvis är antalet långt högre, sannolikt arbetar tiotusentals personer från främst Polen men även andra länder i Sverige – reguljärt eller svart. Deras insatser bidrar förstås till att hålla överhettningen i schack. En tredje faktor är globaliseringen: företagen har i dag, tack vare avregleringar och förbättrad kommunikationsteknik, mycket lättare att outsourca produktion utomlands. Det gör att bolagen kan höja kapaciteten utan att slå i produktionstaket.

Sammantaget blir bilden att det finns brist på resurser i ekonomin. Men den är inte lika allvarlig som för 20 år sedan, då Sverige hade 1 till 2 procents arbetslöshet. Då rådde brist på allt slags arbetskraft. Så är knappast fallet i dag. Det finns, inte minst, gott om lågutbildad arbetskraft.

Vänder man blicken bort från arbetsmarknaden och ser på ekonomin i stort finns också ett annat intressant fenomen. I takt med det ökande välståndet förändras nämligen konsumtionsmönstren. När hushållen får mer pengar över omsätts det inte bara i ökad konsumtion, utan också i tjänster. Ökad tjänstekonsumtion är ett typiskt tecken på högt välstånd och har fördelen att man utnyttjar resurser som i dag till betydande del är lediga. 2005 köpte hushållen tjänster för 363 miljarder kronor, väsentligt mer än vad vi spenderade på sällanköpsvaror (251 miljarder).

Här verkar nu ett trendbrott vara på gång och Konjunkturinstitutet spår att tjänsteförbrukningen ökar med 5 procent både i år och nästa år jämfört med bara 2,8 procent 2005. Det här handlar om utlandsresor, men också om andra slags tjänster, både hushållsnära och kvalificerade sådana, till exempel finansiella tjänster. Sektorn lär få ett extra uppsving senare i år, när det blir möjligt att göra avdrag för hushållsnära tjänster.

Den viktigaste frågan i överhettningsdebatten är kanske ändå om den speglar ett permanent tillstånd – i så fall hotas balansen i samhällsekonomin och snabba räntehöjningar blir nästan ett måste – eller om skeendet är mer tillfälligt. Här finns inte något definitivt svar. Men det ligger nära till hands att anta att vi talar om överhettning därför att vi i Sverige är så ovana vid en period av hög aktivitet och starkt kapitalflöde till och förmögenhetsuppbyggnad i hushållssektorn. Hushållen driver alltså ekonomin och det är ovanligt för Sverige. Nästa år kommer de offentliga utgifternas andel av BNP att nå ner till 50-procentsstrecket. Den nivån har vi inte varit i närheten av sedan slutet av 1970-talet, då ju skattetrycket höjdes kraftigt.

Stat och kommun tar alltså allt mindre plats i den svenska ekonomin. Det är en dramatisk förändring. Och att det leder till överhettning och resursbrist i de delar av produktionsapparaten som är inriktade mot hushållssektorn verkar i det perspektivet helt naturligt. Det är mycket möjligt att de överhettningstendenser som vi ser nu minskar när samhällsekonomin anpassat sig till ökad privat konsumtion och ökade privata investeringar. I så fall är hettan visserligen besvärlig, men kanske också övergående och hanterlig.

___________________________________________________________

Eldar på sverige

* Stark export

* Ökade investeringar

* Sänkta skatter

* Låga räntor

Svalkar sverige

* Import av arbetskraft

* Jobbavdraget

* Outsourcing

* Hushållen köper tjänster