Ett med naturen

Havsleguaner flyttar inte gärna på sig, man får snällt kliva över om man måste förbi. I havet kan man snorkla bredvid fem sex rockor som glider fram i formation och uppe på land går gigantiska landsköldpaddor omkring i sakta gemak.

– Naturen är aldrig så nära som på Galapagos. Att djuren är fullständigt orädda beror på att det inte funnits några egentliga predatorer på öarna, säger Otto Hermelin.

Han är universitetslektor vid institutionen för geologiska vetenskaper på Stockholms universitet och åker till Galapagos på studieresa två gånger om året med hugade studenter.

En annan faktor till det orörda djurlivet är att det inte funnits bofasta människor där särskilt länge. De slog sig ner bara två år innan vetenskapsmannen Charles Darwin kom dit år 1835. Det var en vistelse på fem veckor som senare skulle ge upphov till hans berömda verk Om arternas uppkomst.

– Den som har läst Darwins dagbok om djurlivet på Galapagos känner igen land­skapet som Darwin beskriver i sina anteckningar för 181 år sedan.

Darwin förstod att djuren hade kommit dit från Ecuadors fastland men framför allt intresserade han sig för vad som hade hänt med de olika arterna ute på öarna. Darwin studerade till exempel härmfåglar och noterade hur samma fågel från Ecuadors fastland skilde sig åt från de isolerade släktingarna på öarna. Även Galapagossköldpaddorna beskrev Darwin ingående: han berättade att lokalbefolkningen kunde se vilken ö varje enskild sköldpadda kom ifrån. Arter med ett gemensamt ursprung utvecklades nämligen olika bereonde på vilken miljö de hade att anpassa sig till. Trots att leguaner inte tilltalade Charles Darwin – rent estetiskt – så fascinerades han över att leguaner ute på öarna hade ändrat sin föda. Havsleguanerna åt inte insekter som sina släktingar på fastlandet – utan alger. Ett exempel som stärkte hans tes om hur arter anpassar sig till miljön för att överleva.

– För oss är det fascinerande att han såg alla nyanserna i djurlivet utan att ha den förkunskap som vi har när vi åker dit i dag, säger Otto Hermelin.

Redan under 1950-talet blev Galapagos ett naturreservat. I dag finns en mängd regler för att bevara djurlivet och begränsa antalet besökare. Man får till exempel inte bo på Galapagos om man inte är född där eller har gift sig med någon som är född där.

Turismen begränsas bland annat av antalet sängplatser. En annan begränsning är att resan är dyr. Förutom att ha tillstånd för att lägga till med egen segelbåt kan det kosta uppemot 10 000 dollar i veckan. Man måste också segla enligt ett förutbestämt schema, som även följs av kryssningsfartyg och yachter.

Besökare får inte vara i land före klockan sex på morgonen eller efter klockan sex på kvällen. Och de får inte vara på samma ställe en hel dag eftersom man måste få rotation på båtarna i takt med att turisterna blir fler.

Endast tre procent av landytan i naturreservatet är tillgänglig för invånare och turister. Turistindustrin startade på 1970-talet och har vuxit sedan dess. I fjol kom 230 000 turister till Galapagos. Men som turist märker man inte anstormningen eftersom båtarnas scheman är väl avvägda.

Milla Limrell har jobbat med resor i hela sitt vuxna liv och har rest överallt, men ännu inte hunnit med Antarktis. Sedan elva år tillbaka är hon delägare av Winberg Travels.

– Det är väldigt vanligt att folk vill åka till öar, men i jakten på en paradisö klumpas vitt skilda platser ihop, Seychellerna och Maldiverna till exempel. Galapagos är unikt, man får naturupplevelser som man inte kan få någon annanstans i världen, säger hon.

Tilltagande turism på Galapagos är inte oproblematiskt. Håkan Karlsson emigrerade till Ecuador för elva år sedan. År 2008 åkte han till Galapagos med volontärgrupper samt turister från Sverige och USA. Hans första resa var med kryssning och även om det är ett bekvämt och effektivt sätt att uppleva Galapagos på, så föredrar han numera ”island hopping”: man bor på hotell eller vandrarhem på någon av de bebodda öarna och gör dagsutflykter därifrån.

– Island hopping är bättre för lokalbefolkningen eftersom man sprider ut inkomsterna: en familj har hotellet, en annan kör taxi, restaurangerna tillhör andra familjer. Risken med kryssningar är att de håller pengarna borta från öarna, säger Håkan Karlsson.

En aktuell debatt rör också vikten av ren el, solkraft till exempel, på och runt öarna.

– Men det händer inte mycket och med ökad turism snurrar elgeneratorerna som aldrig förr, det finns många båtar med ­motorer som förorenar.

Fyra bebodda öar

Galapagos består av 19 öar. Av dessa är fyra bebodda. Floreana med cirka 150 invånare, Isabela med cirka 2 500 invånare, Cristobal med runt 7 000 invånare samt den största ön Santa Cruz, där det bor runt 17 000 personer.