Euron – billigare än européerna tror

Euron har gjort allting så fruktansvärt dyrt. Min kompis Claudio suckar och klagar på euron.

– En pizza margherita kostade 5 000 lire på en pizzeria. Det blev omedelbart 5 euro efter bytet. Nu kostar den 7-8 euro, säger han till espresson efter maten hemma i sitt kök.

Med en konverteringskurs på 1936,27 lire per euro kostade pizzan 2:58 i euro räknat innan sedlar och mynt i lire byttes till euro i januari 2002. Det skulle betyda prishöjningar på först 94 procent och nu 210 procent.

Claudio är långt ifrån ensam i Italien och i euroområdet att tycka att euron satte fart på inflationen. I Tyskland kallades valutan som bekant “der Teuro”, dyreuron. Missnöjet var stort just efter bytet av valuta våren 2002. Tre av fyra ansåg att priserna hade rundats av uppåt. Störst var missnöjet i Nederländerna och Tyskland.

Lite senare har främst italienare och greker klagat. Konsumentorganisationer där ansåg att inflationen under 2002 i själva verket var uppåt 10 procent. Det var högt över den officiella statistiken på 2,6 procent i Italien och 3,9 procent i Grekland.

Uppfattningen att euron har gjort livet dyrare har hängt kvar bland befolkningen, även om det klingat av. Fenomenet har försvagat stödet för EMU och har därför irriterat politiker och centralbanksfolk. Europeiska centralbanken har försökt förklara orsakerna i en utredning:

1. Visst höjdes priserna
Visst kan vissa detaljhandlare ha passat på att försöka öka vinstmarginalen. Men mekanismerna för prisbildningen ändrades i princip inte av att mätenheten, valutan, ändrades från en till en annan. Högre pris på pizza i Italien har mycket riktigt gjort att efterfrågan har minskat. Pizzerior har fått stänga.

Andra faktorer påverkade inflationen just vid övergången. Oljepriset steg och skörden av grönsaker slog fel på grund av en kall vinter. Det kan inte euron lastas för. Enligt EU:s statistikorgan Eurostat bidrog valutabytet bara med 0,12-0,29 procentenheter till euroländernas inflation under 2002. Det är en helt annan storleksordning än folks uppfattning.

2. Privatekonomin påverkar
Hushållen ser inte på inflationen isolerat, skriver ECB i sin analys. Andra faktorer påverkar, bland annat det ekonomiska läget i allmänhet eller konsumentens egen privatekonomiska situation. Många hushåll fick sämre ekonomi under 2002 när konjunkturen försvagades. I Italien har reallönerna mycket riktigt utvecklats svagt under samma tid som landet har haft euron. Tillväxten och produktiviteten har utvecklats dåligt.

Hushållen har även pressats av högre boendekostnader. Fastighetspriserna har stigit med 7,2 procent per år i snitt 2002-2006 i euroländerna. Hyror räknas med i konsumentprisindex, men inte utgifter som egnahemsägare har.

3. Ökad känslighet
Flera undersökningar visar att hushållen är känsligare för inflation nu än i början av 90-talet, då prishöjningarna var högre. Vid valutabytet i januari 2002 var uppmärksamheten i media om risken för prishöjningar omfattande. Konsumenterna fick anstränga sig för att lära sig de nya priserna.

4. Många vardagliga och älskade inköp blev dyrare
Större prisökningar ägde rum på varor och tjänster som konsumenter handlar ofta, som mat, bensin, restaurangbesök och hårklippning. Många små inköp i kontanter har större psykologisk effekt, särskilt om de ligger folk varmt om hjärtat, som en kopp espresso.

Stora inköp som påverkar hushållskassan i minst lika hög grad, som en bil eller en dator, görs mer sällan och kanske elektroniskt. Därför påverkar prisutvecklingen av dessa varor hushållens uppfattning i mindre grad. Euroländernas statistiska centralbyråer kontrollerar priserna på omkring 700 varor och tjänster i sitt land varje månad för att få sin korg av representativa produkter. Man kan anta att konsumenternas bild formas av färre produkter.

5. Ser det negativa, inte det positiva
Människan är lätt att skämma bort, men inte statistikbyråer. Om kvaliteten på en bil höjs med nya krockkuddar och priset är oförändrat så räknar statistikmyndigheten det som en prissänkning. Vanliga konsumenter brukar däremot ta förbättringar för givet.

Andra psykologiska faktorer kan spela roll. Hushållen kommer bättre ihåg det extrema och ovanliga, som chockerande prishöjningar. Mer vanliga händelser fastnar inte i minnet på samma sätt.

Om priset på pizzan Claudio vill ha verkligen har gått upp med 210 procent finns andra skäl. Skillnader i den uppmätta inflationen mellan euroländerna är en helt annan sak.

Sådana skillnader är normalt i stora valutaunioner, anser ECB. Euroområdets skillnader är inte större än USA:s mellan Texas och Kalifornien. Fullt förståeligt är att priserna stiger i fattigare euroländer när de kommer i kapp ekonomiskt. Problem uppstår om inflationsskillnaderna finns kvar under en längre tid. Med tiden urholkas köpkraften och konkurrenskraften i länder med hög inflation.

Skulden för sådana skillnader kastar EU-kommissionen och Europeiska centralbanken tillbaka på höginflationsländerna. De beror på dåligt anpassad budgetpolitik och stelheter i pris- och lönebildningen. Effekten syns särskilt i stigande arbetskraftskostnader i tjänstesektorn.

Sedan 1990-talet har priserna på industrivaror konvergerat inom EU på grund av hårdare konkurrens genom EU:s inre marknad. Euron har gjort prisjämförelser lättare. Däremot har priserna på tjänster levt sitt eget liv. Det gäller särskilt lokala tjänster som inte kan utsättas för långväga konkurrens. Löneökningar från höjd produktivitet i exportindustrin har spillt över till tjänstesektorn, trots att produktiviteten inte har höjts där.

Därför har den älskade pizzan blivit dyrare. Har vi övertygat Claudio? Non veramente. Han har ändå byggt sig en vedeldad ugn för att baka egna pizzor hemma.

BENGT LJUNG