Euroområdet har fått upp ångan

Till och med Europas gamla tillväxtlok Tyskland, som mestadels fungerat släpankare efter återföreningen, har piggnat till avsevärt i år. Denna ständiga källa till underträffade förväntningar överraskar nu positivt och lyfter grannländer. Italien sladdar fortfarande och behöver skärpa sig för att klara den globala konkurrensen. Men man har i alla fall kravlat sig upp från nolltillväxt.

Tillväxten i Europa står på stabila egna ben genom en robust inhemsk efterfrågan. Europa behöver inte längre förlita sig på exporten för att hålla uppe BNP-siffrorna. Företagen investerar och hushållen konsumerar. Förtroendeundersökningar pekar mot att det fortsätter. Efter den utdragna lågkonjunkturen har hushållen ett uppdämt behov av uppskjutna inköp.

Euroområdet nådde toppen under andra kvartalet i år med en tillväxt på 1,0 procent under tremånadersperioden. Under 2007-2008 spås den kvartalsvisa tillväxten fortsätta ungefär som tredje kvartalets 0,5 procent eller strax över. Undantaget blir en dipp i början av januari nästa år när Tyskland höjer momsen från 16 till 19 procent.

Totalt tuffar tillväxten på bra de närmaste två åren med euroområdets mått, någon grad över trendpotentialen (cirka 2 procent), som är högsta marschfart utan att överhettning uppstår. Till och med Europas gamla akilleshäl, arbetslösheten, ser bättre ut. I oktober nådde nivån ned till 7,7 procent i euroområdet, lägsta siffran sedan den förra konjunkturtoppen (april 2001).

Därför ska Europa kunna klara av att USA saktar fart. Med stärkt självförtroende säger européerna att de ju kan styra om exporten till snabbväxande Asien.

Goda tider betyder förstås goda nyheter för svenska företag. Mer än 18 procent av Sveriges varuexport går till de tre stora euroländerna, Tyskland, Frankrike och Italien. Europaberoendet är stort: 68 procent av exporten stannar inom världsdelen, varav 58 procent inom EU.

Ett orosmoment är att luften kan gå ur tyska ekonomin när höjningar av moms och skatter från årsskiftet börjar plocka tyskarna på 25 miljarder euro. Det motsvarar 1,7 procent av deras disponibla inkomster 2007. Med nya prislappar kan köpruschen ta abrupt slut. Faran är att konsumenterna återfaller till den tungsinthet som verkar ha varit normaltillståndet de senaste åren. Söder om Alperna kan skattehöjningar för att rädda statsfinanserna också få italienarna att dra ned på konsumtionen.

Utsikterna för inflationen ljusnar på grund av nedgången i oljepriset. Inflationen i euroområdet var nere och vände på 1,6 procent i oktober och blev 1,8 procent i november. Ändå höjde Europeiska centralbanken sin styrränta till 3,50 procent i torsdags, den sjätte höjningen på ett år. ECB-chefen Jean-Claude Trichet använde sitt vanliga signalspråk för en ny höjning om två-tre månader. (“Vi övervakar inflationsrisker mycket noga.”)

Det står i kontrast mot att ECB:s ekonomer på Kaiserstrasse 29 i Frankfurt reviderade ned sin inflationsprognos ordentligt för nästa år. ECB använder breda intervaller i prognosen, men för 2007 landade mittpunkten exakt på

ECB:s tak 2 procent. För 2008 är mittpunkten en tiondel under taket. Hamnar inflationen där om två år behövs ingen höjd ränta. Den tyska momshöjningen är redan inräknad och får bara effekt 2007, enligt ECB (+0,5 procentenheter för hela euroområdet).

Men vår värld är osäker. Jean-Claude Trichet varnar för flera risker som kan få inflationen att skjuta upp: ny uppgång i oljepriset, tidigare oljeprishöjningar slår igenom på andra priser och nya skattehöjningar. Den stora faran är kraftiga löneökningar. Tyska industrifacket IG Metall planerar kräva 5-8 procents löneökningar när förhandlingarna startar i februari. Under 2007 väntar sig finansmarknaden att ECB höjer till 3,75 eller 4,00 procent.

Sin vana trogen uppmanar franska politiker Frankfurt att inte höja räntan. Men företag drar sig inte för att låna, som det låter i Paris. Tvärtom rusar företagslån fram i en vansinnestakt i euroområdet. De långa räntorna i Europa är mycket låga eftersom de påverkas mer av den amerikanska obligationsmarknaden än ECB:s korta styrränta. Därför väntas fallande långräntor i USA i vår pressa ner Europas långränta under den korta (en inverterad avkastningskurva).

Fransmännen ogillar också räntehöjningars indirekta effekt att stärka euron, särskilt när USA är på väg mot sänkt ränta. Franska och italienska exportörer är mer känsliga för prishöjningar och förlorar marknadsandelar globalt. De skyller avbrutna återhämtningar 2003 och 2004 på eurons förstärkning.

I en undersökning gjord av Europas arbetsgivare är franska företag klart känsligast för en dollarförsvagning, enligt dem själva. Europas ekonomi skadas avsevärt redan vid eurokursen 1:12 dollar, anser fransmännen. Tyska företag känner smärta vid 1:30 dollar och italienare inte förrän 1:35 dollar.

En gradvis stärkt valuta oroar inte ECB särskilt mycket. För ECB:s del klarar euroområdet utan större problem en dollar upp till 1,40-1,45. Smärtgränsen ligger först vid 1,50-1,55 dollar. Värre är hastiga, oväntade rörelser som kan skapa panik och snöbollseffekter på marknaderna.

Vad Europa verkligen vill undvika är att kontinenten får ta hela stöten när dollarn faller och asiatiska valutor följer med ned. Lägre importpriser kan vara trevligt till viss del. Men minskad export leder också till lägre tillväxt. En varaktig förstärkning av euron mot hela omvärlden med 5 procent beräknas sänka tillväxten med 0,25 procentenheter. Det gamla ångloket får sten på bördan.

BENGT LJUNG
redaktion@affarsvarlden.se