Finanssektorn – spelhåla eller nyttoskapare?

Nu är det lätt att peka ut finansiell transaktionslust som en destruktiv kraft i världsekonomin. Den reala ekonomin var ju stark innan den amerikanska bolånekrisen bröt ut. Men så enkelt är det förstås inte att fördela skulden för dagens finansiella kalabalik. Bakom ligger fler faktorer, framför allt obalanserna i världsekonomin. Ansvariga för dem är bland andra George Bush, som har uppmuntrat för mycket konsumtion bland USA:s skuldsatta medborgare och statsledningen i det exportfixerade Kina, som vägrar att revalvera sin valuta.

Ett intressantare perspektiv är att titta på om finanssektorn över huvud taget gör någon nytta i samhället. Är den – apropå tradingskandalen i Société Générale – en spelhåla som förstör för långsiktiga investerare? Eller ger den sysselsättning och annat mervärde i stor skala?

Som andel av svensk ekonomi är den finansiella sektorn numera av aktningsvärd storlek. Den sysselsätter drygt 100 000 personer och genererar cirka 4 procent av nationens förädlingsvärde, motsvarande cirka 80 miljarder kronor. I Stockholm är andelen tre gånger så hög, allt enligt beräkningar av forskare vid KTH. Näringslivsmyndigheten Nutek har kommit fram till att de finansiella företagen hade den högsta tillväxten och produktivitetsökningen av alla delar av näringslivet under åren 1995-2005.

Nationalekonomen Nils Lundgren (tidigare Nordea, numera Europaparlamentet) utredde finanssektorns samhällsekonomiska betydelse för finansmarknadsutredningen 2000 och hans slutsatser verkar alltjämt ha bärkraft. Nils Lundgren ser två huvudroller för finansbranschen: för det första separation av sparande och investeringar, för det andra utövande av företagskontroll.

När det gäller den första rollen är det uppenbart att separationen gick för långt under den gångna finansboomen. Hattfjelldals kommun i Nordnorge förlorade till exempel mångmiljonbelopp på esoteriska amerikanska finansiella instrument (se även föregående artikel). Där, och på många andra håll, gick något mycket snett. Principiellt sett är det dock svårt att tycka annat än att det är bra att vidga den spelplan som sparare och investerare rör sig på. Mekanismen är densamma som för den globala varumarknaden: en större marknad har helt enkelt ett egenvärde.

– USA är kanske det bästa exemplet på vad en effektiv finansmarknad kan bidra med. Sparandet har varit mycket lågt i decennier, men ändå har man en mycket livaktig riskkapitalmarknad som stimulerar nyföretagande av olika slag, sade finansminister Anders Borg till Affärsvärlden i fjol.

Just nu är dock finanssektorns roll kontroversiell i USA. Barney Frank, som representerar demokraterna i representanthusets finansutskott, krävde nyligen att Wall Street skulle regleras hårdare. Valkampanjen handlar inte längre om Irak, utan alltmer om ekonomin. Om det leder till nya regleringar av marknaderna återstår att se.

Den andra rollen är företagskontroll. Clayton Christensen, professor vid Harvard, avlossade i höstas en bredsida i form av en artikel med titeln “Innovation Killers” där han menar att kvartalskapitalismen gör att börsbolagen prioriterar bort långsiktiga investeringar. Har så skett under de senaste årens spekulationsiver? Kanske. Enligt OECD har företagen samlat pengar på hög (definierat som nettoutlåning från företagssektorn) i historiskt hög utsträckning under åren 2002-2006. Om börsen faller i onåd bland politiker och andra samhällsdebattörer skulle det kunna vara till fördel för andra ägarformer, bland andra private equity-bolagen. De står knappast utanför det finansiella systemet, men representerar ändå för en annan typ av bolagsstyrning. Riskkapitalföretagen verkar också ha en viss medvind i opinionen.

– Det behövs nya satsningar i näringslivet men de stora, traditionella företagen ägnar sig mer åt att till exempel köpa tillbaka egna aktier än att gå in i ny produktionsteknik. Därför behövs affärsänglar och riskkapitalister, säger Lena Hagman, chefekonom vid TCO.

Kommer då börskaoset att leda till att finansiell kreativitet blir ett skällsord? Det är sannolikt för tidigt att säga. Något som talar mot är att de stora förlusterna denna gång har uppstått i stora, etablerade investmentbanker. De har alltså inte detonerat i ljusskygga hedgefonder, så kallade “investment partnerships” (Long Term Capital Management var ett sådant, se föregående artikel) eller andra specialiserade nischaktörer.

– Det är svårt att undvika att kriser uppstår då och då. Det finansiella systemet präglas av stor kreativitet och man kan inte förutse var problem kan uppstå. För det mesta är den här kreativiteten på gott, säger Handelsbankens chefekonom Jan Häggström.

_______________________

DET VAR VÄRRE FÖRR

Depressionen: 1920- och 1930-talen gick tusentals banker omkull i världen och BNP kunde sjunka 20 procent på några år.

1970-talet: På 1970-talet uppstod en rad bankkriser, den största i Spanien.

1980-talet: En rad kriser, bland annat i Norge och sparbankskrisen i USA.

1990-talet: Flera länder drabbas, inklusive Sverige. Vår kris, som började 1991, medförde att BNP föll 6 procent under loppet av tre år. Den stora smällen var den långvariga japanska bankkrisen, som lär ha kostat mer än 20 procent av BNP. Andra drabbade var Mexiko 1995, Thailand, Indonesien och Sydkorea 1997-98, Ryssland 1998 och Brasilien 1998-99. Det var krisen i Ryssland som fick den stora hedgefonden Long Term Capital Management på fall.

It-bubblan: Teknikbubblan gav en finansiell kris, mars 2000-mars 2003.