Flykten till dollarn

I tider av finansiell turbulens och konjunkturell osäkerhet söker sig kapitalet oftast till “säkra” marker. Detta brukar framhållas som en bidragande faktor bakom den senaste månadens förnyade dollaruppgång. Men det var ju just i USA som nedgången på börsen började och där ser de ekonomiska framtidsutsikterna för närvarande inte särskilt ljusa ut. Därför är det synnerligen svårt att svälja en så enkel förklaring. Dessutom bidrar knappast en starkare dollar till att stärka USA-konjunkturen. En stark dollar lägger ytterliggare sten på den valutabörda som amerikanska exportföretag klagade högljutt över redan för ett år sedan – när dollarn dessutom låg betydligt lägre än i dag.

Men en stark dollar understöds av regeringen i Washington. När den nya administrationen tillträdde fanns det bland industriföreträdare visst hopp om att nye finansministern Paul O’Neill, med sin bakgrund från aluminiumbranschen, skulle förstå den traditionella industrins svårigheter. Men han tog första bästa tillfälle att ställa sig bakom “stark-dollar-policyn”, delvis av lättförståeliga skäl. Det värsta som skulle kunna hända är att det blir en snabb korrigering av dollarn och därmed ordentlig turbulens på de internationella valutamarknaderna. Ett sådant scenario skulle i sin tur kräva snabba åtgärder för att komma till rätta med det amerikanska underskottet i utrikeshandeln. Då, om inte tidigare, skulle det vara dags att skriva ner förväntningarna på världsekonomin ordentligt.

Optimisterna menar dock att exporten är en relativt liten del av amerikansk ekonomi, och att en stark dollar signalerar framtidstro och vitalitet i den amerikanska ekonomin. Så länge de långsiktiga tillväxtförutsättningarna är bättre i USA än i de flesta andra länder – det som på ekonom-språk brukar kallas potentiell tillväxt – finns heller inget skäl för investerarna att överge den amerikanska marknaden, heter det. Dessutom väntas den amerikanska konjunkturnedgången få spridningseffekter även i Europa och Japan, vilket begränsar tillväxtförutsättningarna även i dessa regioner.

Ett annat skäl att föredra dollarn har att göra med de olika centralbankernas agerande. Här framställs Federal Reserve som snabbfotad och tillväxtorienterad medan den europeiska motsvarigheten ECB stirrar sig blind på den senaste inflationssiffran. Den japanska centralbanken har i sin tur nått vägs ände med räntepolitiken och dess handlingsutrymme är mer begränsat. Det är alltså betydligt mer sannolikt att Fed sätter fart på den amerikanska konjunkturen än att någon av de andra regionerna får upp temperaturen.

De mest optimistiska bedömningarna pekar mot en återhämtning i USA redan i slutet av detta år. Konjunkturutvecklingen i framför allt Europa lär dock hämmas av en stelbent penningpolitik.Dollaroptimisterna glömmer emellertid att en stark dollar förstärker konkurrenskraften i de länder som inte har knutit sin valuta till dollarn, företrädesvis EU-länderna samt Japan. Dessutom stärks givetvis de amerikanska konsumenternas köpkraft vad gäller importerade varor. Kontentan kan alltså bli att USA för tillfället räddar världstillväxten, men till priset av ett fortsatt stigande bytesbalansunderskott.

På kort sikt finns inget skäl att tro att den europeiska ekonomin ska växa långsammare än den amerikanska, och av det skälet borde valutaströmmarna mellan Europa och USA i dagsläget se annorlunda ut. Så den mest troliga prognosen är att dollarn kommer att försvagas när konjunkturbilden klarnar och marknaden inser att dollarn inte är den “säkra hamn” som den i dagsläget tycks vara. Förhoppningsvis sker detta genom en successiv nedjustering av dollarn och inte genom ett plötsligt uppvaknande när antingen konjunkturen viker ytterligare eller bytesbalansunderskottet växt till orimliga propotioner.