Bettina Kashefi: ”Statens miljarder rullar – utan att någon räknar efter”

Staten använder nyttokalkyler för att jämföra pris och samhällsnytta – åtminstone på pappret. Men i praktiken skiljer sig reglerna åt. Vägbyggen får fortsätta trots dubbla kostnader, medan nya läkemedel stoppas om de är ”för dyra”.

Samma inkonsekvens finns i bredbandsutbyggnaden och i universitetens lokaler – miljarder rullar, utan att någon räknar efter.

Riksrevisionens rapport Kostnadskontroll i infrastrukturinvesteringar (RiR 2021:22), där myndigheten granskar fyra infrastrukturplaner, visar att den stora kostnadssmällen kommer innan spaden sätts i marken.

Skenande kostnader

När samma vägprojekt följdes över åtta år nästan fördubblades kostnadskalkylen redan innan bygget påbörjades. När Trafikverket jämförde 142 projekt som fanns med i både 2014- och 2018-planen låg den genomsnittliga ökningen på 39%, vilket är 58 miljarder kronor – nästan två tredjedelar av hela statens investeringsbudget för de åren.

Går man längre tillbaka blir bilden ännu tydligare: 34 projekt som funnits med ända sedan 2004 har nu blivit 165% dyrare i fasta priser.

Byggfasen är ironiskt nog inte problemet: slutkostnaden avviker i snitt bara 2% från budgeten vid byggstart. Det är planerings- och beslutsstegen som saknar stopp-knapp.

Vid senaste planrevideringen ströks bara tre projekt, trots massiva kalkylsprickor.

Nyttan försvinner när notan växer

Två saker driver kostnadsfesten:

• Ingen automatisk paus- eller omprövningsregel när kostnaderna exploderar. Varför? Jo, därför att politikerna redan fått cred för projekten. Att backa i ett sådant läge ser ut som ett misslyckande.
•  Brist på insyn – regeringen publicerar inga översikter av hur kalkyler svällt mellan planerna.

Sammantaget innebär detta att samhällsekonomisk lönsamhet ofta förutsätts – men sällan verifieras – när vägprojekten glider igenom processen.

I Trafikverkets beslutsunderlag ser många vägbyggen ut att ha positiv samhällsnytta.

Men i en studie av 776 kontrakt överskred 86% av väg- och 94% av järnvägskontrakten budgeten, i snitt med 20 respektive 32%. När notan skenar försvinner den nytta kalkylen lovade.

Ändå saknas tydliga stopp- eller omprövningsmekanismer.

Vården får värdera liv lägre

Riksrevisionen påvisar samma mönster på järnvägssidan: drift- och underhållsavtal för järnväg hade en genomsnittlig kostnadsavvikelse på 74% (RiR, 2020). Det avtalade priset blev alltså närmast ett golv, inte ett tak.

Kontrasten är skarp mot läkemedelssektorn. Tandvårds och läkemedelsverket (TLV) ger i regel bara subvention om priset per vunnet frisklevnadsår (QALY) hamnar under en miljon kronor.

Samtidigt värderar Trafikverket ett statistiskt liv till drygt 40 Mkr, motsvarande 2,4 Mkr/frisklevnadsår – mer än dubbelt mot TLV. Vården får alltså hålla sig till halva priset per räddat liv jämfört med väginvesteringar.

Ett annat exempel är vår digitala infrastruktur. EU:s policyprogram Digital Decade kräver en Gbit/s till alla hushåll och 5G överallt 2030. Sverige har också ett eget 2025-mål, där 98% av hushållen ska nå 1 Gbit/s.

Men trots 5,1 miljarder i statliga stöd bedömer Post-och telestyrelsen att några glesbygdskommuner ändå missar målet. Fiber till den sista procenten kan kosta hundratusentals kronor per hushåll – men projektet drivs vidare av EU-krav och prestige, snarare än av samhällsekonomiska hänsyn.

Statliga Akademiska Hus

Lika illa är det ställt med utbildningssektorn.

Man skulle kunna tro att de institutioner som lär ut samhällsekonomiska kalkyler skulle vara duktiga på att själva tillämpa dem.

Men vartannat lärosäte saknade enligt en granskning av Riksrevisionen en aktuell lokalförsörjningsplan, och många campusprojekt drevs utan tydliga ekonomiska mål (RiR 2018:15). Och det blir inte lättare att planera när staten ad hoc-mässigt plockar ut pengar från den statliga hyresvärden Akademiska Hus.

Den ekonomiska planeringen för universiteten blir svår när hyrorna oväntat stiger på grund av statens beslut.

Enkla principer kan förbättra

Den samhällsekonomiska kalkylen används i regel framåtriktat – för att motivera ett beslut – men sällan bakåtriktat för att kontrollera resultat.

I vården är uppföljningen inbyggd: nya data kan leda till omprövning. Inom transport, digitalisering och akademi saknas motsvarande krav; när projekten väl är igång verkar det omöjligt för politiker att ompröva besluten.

Några enkla principer skulle kunna bidra till att förbättra situationen.

• Samma lönsamhetskrav överallt. Om nyttan inte längre täcker kostnaden ska projektet pausas eller krympas – oavsett om det gäller vägar, fiber eller campus.
• Obligatorisk efterkalkyl. Alla satsningar över en viss nivå måste redovisa faktisk kostnad och nytta när de är klara.
• Tydligt ansvar. Den som sätter budgeten ska också förklara varför den spricker – och ta ansvar.

När staten accepterar dubbelt pris per räddat liv på vägen jämfört med vården, och finansierar bredband och universitetslokaler utan uppföljning, urholkas tilltron till kalkylverktyget.

Samhällsekonomiska principer är bara värda något om de tillämpas konsekvent över alla sektorer.

Bettina Kashefi är tidigare statssekreterare och har även varit chefsekonom på SKR och Svenskt Näringsliv. Är fram till sista juni kanslichef på Kommissionen för skattenytta.