Grekiskt drama med sidoshow
I september 1992 tog finansmannen George Soros ett enormt bet på att det brittiska pundet skulle devalveras. Det blev mycket lyckosamt. Förtjänsten för hans Quantum-fond beräknades till 1,1 miljarder dollar när britterna några dagar senare lämnade det europeiska växelkurssamarbetet ERM och pundet sjönk som en sten.
Men den som spekulerar mot ett lands valuta och tjänar pengar på en devalvering blir inte populär. Soros utpekades som huvudansvarig för pundets fall och än i dag är han allra mest känd som “mannen som knäckte Bank of England”. Han drog på sig en enorm avsky från politiker och kommentatorer som menade att Soros sniket hade tjänat pengar på att skicka andra i fördärvet.
Det är lätt att förstå ilskan mot Soros, även om den var oförtjänt. För det första var han inte ensam. Den brittiska ekonomin var i dåligt skick, då som nu. Vem som helst med 20 poäng makro i cv:t begrep att pundet var övervärderat. Mängder av fondförvaltare och spekulanter hade upptäckt samma sak som Soros. De skyndade sig att låna brittiska pund och växla dem till en annan valuta. Sedan tjänade de en hacka när pundet föll och de kunde betala tillbaka lånen billigare. En “no-brainer”, som amerikanen säger.
För det andra, och viktigare: det var inte finanshajarna och valutaspekulanterna som sänkte pundet. Möjligen satte de den sista torpeden i ett sjunkande skepp. Den konservativa brittiska regeringen hade redan gjort grovjobbet genom att borra upp skrovet. Den brittiska ekonomin överhettades i slutet av 1980-talet. Inflationen och räntorna blåstes upp samtidigt som det uppstod stora underskott i budgeten och bytesbalansen. Känns förloppet bekant? Ja, man kan säga att det är exempel 1A över hur en konjunkturbubbla skapas genom expansiv politik och sedan spricker när verkligheten hinner ifatt. Ungefär samma sak hände i Sverige med något års fördröjning och tvingade Riksbanken att släppa kronan fri. Förloppet håller på att upprepas i dag i Grekland – och flera andra sydeuropeiska länder – med skillnaden att de har infört euron, saknar en egen valuta- och penningpolitik och därför inte kan devalvera sig ur krisen.
Som alltid när ett land är på glid nedför ruinens sluttning rycker politiker och byråkrater ut med artilleri mot profitörerna. Någon som minns när Bengt Dennis höjde räntan till 500 procent för att “straffa spekulanterna”?
Och medan det grekiska folket är arga på “politikerna”, för att de har ställt till soppan, så försöker politiker och byråkrater i Grekland och EU i sin tur hitta en syndbock att peka finger åt. De har inte oväntat fastnat för de hedgefonder som (framgångsrikt) har spekulerat i kraftigt ökad räntemarginal mellan grekiska och tyska statspapper (ränteskillnaden har på något år stigit från cirka 1 procent till 4 procent för en månad sedan och ungefär 3 procent för närvarande) och som har satsat på en svagare euro som ett resultat av krisen.
Bland annat förbjöd Grekland sina bankirer att sälja statspapper till hedgefonder vid en stor obligationsemission i förra veckan. Det har också hörts krav på hårdare reglering av bland annat CDS:er – en sorts finansiell försäkring – för att försvåra spekulation mot länder och valutor.
Det finns helt klart en poäng i att handeln med CDS:er har dålig eller ingen transparens och att den kan ställa till med mycket oreda i det finansiella systemet, inte minst därför att de många gånger är nästan omöjliga att värdera. Det har vi lärt oss de senaste åren när jättar som Lehman Brothers och AIG har stått på huvudet, inte minst till följd av handel med CDS-kontrakt. Därför finns det anledning för övervakande myndigheter att reglera dessa och liknande finansiella instrument, ett arbete som dessutom redan har påbörjats, åtminstone delvis. Det kan också självklart vara stötande att redan rika bankirer och fondförvaltare i London och New York tjänar ännu mer på Greklands elände.
Men även läkare, rörmokare och brandmän tjänar i inte ringa utsträckning sitt levebröd på att andra klantar till det. Centralbankschefernas och finansministrarnas angrepp på “spekulanterna” är i själva verket en sidoshow. Den får inte stjäla uppmärksamheten från kärnproblemet. Och det är att grekerna fuskade när de bäddade sin egen säng. Nu måste de ligga i den. Svenskarna fick göra samma sak efter krisen i början på 1990-talet. Det var inte behagligt, men nödvändigt.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.