Hans mål: bygga ett nytt Carnegie

Ytterst få i Finanssverige har en sådan stjärnstatus som Erik Penser. Särskilt med tanke på att han i dag är en aktör i mellanskiktet. En förklaring är den enorma uppmärksamheten kring hans spektakulära uppgång under 1980-talet, fallet under bankkrisen i början på 1990-talet och den påföljande revanschen. Alla älskar en come back.

Men det finns något annat också. Något som får besökarna på banken att haja till när de inser att det verkligen är Erik Penser i kött och blod som står framför dem. Finansmannen verkar äldre än sina 66 år. Inte i fysiskt, men i utstrålningen. Det är något lätt majestätiskt över honom, och det beror inte bara på den ansenliga längden.

Erik Penser har också ett motsägelsefullt drag som väcker intresse. Exempelvis får han något oroligt i blicken när han inser att han ska fotograferas. Han är nog faktiskt blyg. Men bakom det avvaktande förnuftet, den vänliga framtoningen och blygsamheten brinner en låga. Då och då blixtrar ögonen till.

– Jag har varit pessimist i ett antal år och har använt de senaste fyra åren till att avveckla nästan alla mina engagemang. Jag har sålt min andel i Ideon i Lund, bolag i Malmö, i USA. Det har jag gjort lite för att jag är orolig för framtiden. Yggdrasil har i dag få engagemang, pengar på banken, inga skulder. Det är precis så jag vill ha det.

På Eslövsdialekt betonar han varje ord. Han pausar ofta, tänker efter och väljer sina formuleringar noga.

– Det värsta är att det blivit lite värre än jag tänkt mig.

Den exemplariskt klädde Penser är noga med sin framtoning, och har med sig ett entourage, bestående av bankens vd Peter Melbi samt analyschefen Thomas Brodin.

När finanskrisen kom lade trion in en högre växel i stället för att panikbromsa som alla andra. Schackspelaren Erik Penser kunde inte låta bli att gripa tillfället och försöka locka de krafter som finansmarknaden spottat ut, dessutom till ett överkomligt pris. Fondkommissionsfirman under ledning av vd Peter Melbi sökte också oktroj och blev bank.

Årsskiftet 2007/2008 hade Erik Penser Fondkommission 116 anställda. I dag har bankaktiebolaget 148 personer i lönerullorna. Samtidigt har intäkterna sjunkit från 295 till 183 miljoner kronor. En nettovinst på 40 miljoner kronor har blivit en förlust på 41 miljoner. Det stora frågetecknet är förstås finansieringen. Har Erik Penser muskler och uthållighet att fullfölja strategin?

Att han har återfallit till att söka bygga ett nytt riskabelt finanshus av samma slag som på 1980-talet förnekar han med emfas.

– Absolut inte! Jag har en bank. Men det är inte så att jag planerar att låna ut en massa pengar. Jag tänker inte hamna i en situation där jag inte har likviditet. Min policy i dag är att jag inte vill låna ut mer pengar än vad som finns i Yggdrasils kassa.

Yggdrasil, Erik Pensers ägarbolag, hade vid årsskiftet ett eget kapital på cirka en miljard och gjorde en årsvinst på omkring 100 miljoner kronor (enligt egna uppgifter). I resultatet är en förlusttäckning på 40 miljoner till banken inräknad.

– 2008 var ett bra år för mig. 2009 ser också ut att bli ett bra år för mig, Yggdrasil alltså. Det som går bra är de privatägda hedgefondförvaltarna Pan Capital, säger han.

Finns det en risk att Yggdrasils kapital sinar?

– Jag har svårt att se det. Eftersom jag inte har några andra engagemang. Nu är det banken som gäller.

Erik Penser bekräftar samtidigt att han minskat ägandet från 53 till 35 procent i Pan Capital. Pengarna har använts för att köpa ut personalens aktier i banken.

Den nuvarande expansionen går att se som det tredje försöket (allt före 1991 oräknat). Under åren före millennieskiftet gjorde dåvarande Erik Penser Fondkommission ett första försök att växa. Då var det svårt att rekrytera rätt medarbetare.

Andra försöket gjordes efter att vd Peter Melbi anställdes 2004. Åter var rekryteringen ett problem. Men så kom krisen, och ett guldläge för en solid kapitalist med lång horisont.

– Nu är det en marknad då många väldigt kompetenta personer är beredda att komma hit. Så var det inte för tre fyra år sedan. Det hade många skäl. Vi var små, obetydliga. Ointressanta kanske. I dag har vi byggt en plattform som ser väldigt spännande ut. Vi har en av Stockholms bästa analysavdelningar. Det är många mäklare som tycker att det är trevligt att vara i en sådan miljö, säger Erik Penser

Vad är slutmålet?

– Det finns aldrig en slutpunkt. Men det är inte så att jag vill bli en jättebank. Jag tycker att det är trevligt att jag har full kontroll över min tillgång. Jag tycker att det är väldigt trevligt att jag inte behöver ta hänsyn till massa andra aktieägare, så jag kan bidra med en mer långsiktig strategi. Jag behöver inte visa kvartalsbokslut som ser bra ut, jag kan tänka mig femårsbokslut, eller tioårsbokslut.

Samtidigt är han naturligtvis väl medveten om att banken måste vara lönsam.

– Men jag personligen har ingen brådska och jag är beredd att bygga länge innan det genererar vinst.

Har de nyrekryterade analytikerna, mäklarna, corparna och handlarna samma tålamod? För tillfället är de kanske nöjda med att ha ett jobb att gå till, men när finanskrisen är över vill de nog ha vinstdelning för att stanna kvar.

Hittills har Penser utnyttjat konjunkturläget som en möjlighet. Aggressiva aktörer har försvunnit. Inte minst på den institutionella sidan. Att en liten nischbank med större delen av intjäningen på private banking-sidan sysselsätter 15 aktieanalytiker som täcker 80 procent av Stockholmsbörsens värde hänger samman med en mycket ambitiös plan. Erik Penser vill att hans bank kraftigt ökar sin andel av börsomsättningen.

– 1969 började jag på Langenskiöld tillsammans med Tomas Fischer. Denna lilla firma gick från 0,2 promille till 20 procent av börsomsättningen på några år. Alla visste att skulle man göra stora aktieaffärer, då måste man gå till Langenskiölds. Det vore kul att komma tillbaka till situationen.

– Jag har inte så hemskt många mål, men det är ett mål.

Vill du att banken blir ett nytt Langenskiöld eller ett nytt Carnegie?

– Det Carnegie jag sålde till PK-Banken en gång i tiden. Jag skulle gärna vilja ha den firman igen.

Erik Penser vill inte spekulera i hur lång tid det tar att konstruera ett sådant bygge. Vd Peter Melbi talar om ett tre- till femårsperspektiv. Och analyschefen Thomas Brodin konstaterar att de får gasa lite extra för att nå det målet. Något ägaren genast ger bifall till.

– Det är okej för min del. Jag har väl inte tackat nej till en investering så här långt? svarar Penser sin analyschef.

Konkurrenterna då? Just nu är de skadskjutna. Vad händer när de återhämtat sig och inser vad ni håller på med?

– Det faktum att vi expanderar, och de andra revar seglen är positivt för oss.

Men vad händer när de hissar seglen igen?

– Då har vi redan fått upp farten.

Kan en offentlig notering vara ett sätt att få in expansionskapital?

– En gång i tiden kunde jag tänka mig att avstå en liten bit till medarbetare. Nu känns en offentlig notering väldigt avlägsen för mig.

Erik Pensers förmögenhet står på två ben. Det ena är Yggdrasil-koncernen (se graf på motstående sida), där banken och fondbolaget är de mest kända. Det andra benet är lantbruket på gården Compton Beauchamp, tolv mil väster om London.

– Vi uppträder här på banken klädda på ett anständigt sätt, med slips och kostym. Det är gammelmodigt. Jag vill gärna ha det så. Men tekniken får gärna vara i frontlinjen. Jag är absolut i frontlinjen för lantbruk. Har de allra modernaste maskinerna, tröskorna är satellitstyrda, de största traktorerna. Jag är så modern. Pan Capital – deras framgångsrecept är att de är allra längst fram i teknik. Och det är vi här [på banken] också.

Erik Penser är övertygad om att i ett hundraårsperspektiv är det markägarnas förmögenheter som har störst chans att finnas kvar.

– Industrikapitalister dyker upp, så försvinner de. Det är så intressant att läsa CH Hermanssons bok om de 15 familjerna, säger han och syftar på den gamle VPK-ledarens bok från 1965 om den tidens ledande industrifamiljer.

– Det är inte många av dem som är kvar. Men markägarna finns ofta kvar i tjugo generationer. Det är en fantastisk tillfredsställelse att gå och trampa på sin egen mark. Sedan är det roligt att se hur det växer på åkrarna, hur man sår, skördar, planerar.

Man frågar kanske inte en lantbrukare hur många hektar han har?

– Jag tror att man frågar det. (Paus) Jag säger alltid “om jag blir intervjuad ska jag svara på alla frågor”. Men nu är du inne på ett känsligt område. (Paus) Jag har en väldigt stor gård, en av de tio största spannmålsgårdarna i England. Kanske kan några bli irriterade av att läsa det?

Varför det?

– Det är skryt.

Tidigare pressuppgifter anger storleken på till cirka 4 000 hektar. Compton Beauchamp är även en av Storbritanniens största mottagare av EU:s jordbruksstöd, i gott sällskap med kungafamiljen. Att Penser även äger “några ston” är inte helt förvånande med tanke på hans passionerade intresse för galopp.

– Jag började gå på Jägersro 1955 eller 1956. Jag trodde i min ungdomliga okunskap att spela på hästar var ett snabbt sätt att bli välbärgad, med förstod ganska snabbt att jag hade fel.

Du inbjuder verkligen till att kallas risktagare.

– Fast du skulle gärna säga att jag är spelare? Jag är risktagare. När det gäller att spela på hästar älskar jag att summera ihop ett lopp. Det är som när du löser ett korsord. Det är tio hästar som startar. Jag studerar hästarnas form noga, så kommer jag till en slutsats och gör en investering.

Det låter mer som en schackspelare.

– Jag föreställer mig att det är så. Jag är enormt disciplinerad. Jag har bokfört alla mina vad sedan 1969.

Erik Penser säger att han har avvecklat de flesta av sina engagemang. Att han är 66 år gammal och därmed har fyllt pensionär betyder inte att han planerar att lägga av.

– Jag tycker att det roligt att arbeta, tycker det är roligt att gå till kontoret. Finansvärlden kan jag. Kanske är jag inte lika handlingskraftig som för 10, 20, 30 år sedan. Men jag har hyggligt med energi. Jag är väldigt erfaren, och har nästan sett allt.

Han berättar att hans far var ett av offren när Ivar Kreugers korthus föll samman. Även om Erik Penser själv inte har förstahandserfarenhet av den stora krisen, berättade pappan, Eslövsadvokaten Wilhelm Penser, för honom hur det var på den tiden.

– Det pratades mycket aktier i mitt hem. Men det var mamma som var djärv. Pappa var extremt försiktigt. Kanske för att han brände fingrarna 1932.

Har du blivit mer lik din pappa på senare år?

– Nej. Det tror jag inte. Jag är nog mer lik min mamma.

Nu framhåller du din spekulativa ådra. Annars har du på senare år i intervjuer sagt att du värderar din nattsömn så högt att du inte vill vara skuldsatt.

– Det är ingen tvekan om att jag är en risktagare. Men jag tar väldigt kalkylerade risker. Det har jag nog alltid gjort. Men kalkylerna går ju fel ibland.

Erik Penser hävdar att han ska arbeta tills han är 95 fyllda. Alltså 29 år till. Dottern Jenny Holmgren sitter sedan 2007 i styrelse för både banken och dess moderbolag Erik Penser AB. Men han pekar inte ut hennes som efterträdare.

– Barnbarnen kanske? Jag har fem barnbarn och fler på väg. Där finns säkert en kandidat.

De vet det inte själva?

– De svävar i lycklig okunnighet.

Vill du att detta ska bli ett familjeimperium?

– Det vore jättekul. Det vill jag gärna.

____________________________________________________________________

Föddes i Eslöv

Född: 22 augusti 1942 i Eslöv.

Aktuell: Ägare till den enda expanderande banken i Sverige just nu, den som bär hans eget namn.

Har inte på nattduksbordet: Jacob Palmstiernas “Jacobs Stege” (2008). “Han skickade den till mig, dedicerad: ‘Käre Erik, med goda hälsningar. Din tillgivne Jacob’. Jag har inte läst den. Varför skulle jag göra det?”. (Dåvarande vännen Jacob Palmstierna var ordförande för Nordbanken, när den i augusti 1991, i samband med bankkrisen, tog över Yggdrasil för en krona. Erik Penser fick året därpå köpa tillbaka bolaget som då var tömt på Nobel-aktier. De bägge männens relation har sedan dess varit frostig.)