Hellre donationer än stora arv

Stora förmögenheter som ärvs underblåser lättjan och bidrar till människosläktets försoffning, tyckte Alfred Nobel. De riktigt rika föredrar ofta stora donationer.

Alfred Nobel (1833-1896) blev en av Europas rikaste män på 1800-talet genom sin uppfinning av dynamiten. Han var aldrig gift och hade inga barn. Men släktingarna, brorsöner och brorsdöttrar, hade väntat sig ett stort arv. De blev inte helt arvlösa, men fick bara ungefär en halv procent av arvet. Nobel testamenterade nästan hela sin stora förmögenhet till en fond, vars ränta årligen skulle utdelas som prisbelöning till dem ”som under det förlupna året har gjort mänskligheten den största nytta”.

Delar av släkten blev rasande och försökte med processer i flera år att få testamentet ändrat. Men Nobels vilja gick igenom och 1901 delades de första fem Nobelprisen ut, fem år efter donatorns död. Alfred Nobel visste vad han gjorde.

Testamentet hade gjorts om flera gånger. Han kände sig ensam och bitter på slutet, särskilt mot närgångna släktingars intresse för hans pengar. I ett brev till en väninna skrev han: ”Jag gläder mig i förskott över alla uppspärrade ögon och de många svärord avsaknaden av pengar kommer att förorsaka”.

Alfred Nobels tillgångar dödsåret 1896 uppgick till 33 miljoner kronor, ungefär 1,5 miljarder kronor i dagens penningvärde. Mer relevant är att jämföra med en vanlig kroppsarbetares årslön vid denna tid, 500 kronor. Med donationen hoppades han få förståelse för sin gärning som industriman. Det lyckades han med. Få svenskar är så välkända internationellt som Nobel.

Han var av uppfattningen att stora enskilda förmögenheter inte borde ärvas eller testamenteras till släktingar. De ”blir till olycka genom att underblåsa lättjan och bidrar därmed till människosläktets försoffning”. Han var ingalunda någon socialist, men han hyllade principen lika möjligheter och upplysning för alla. Och han hjälpte ambitiösa ungdomar och vetenskapligt inriktade företag.

Nobels syn på arvsrätten var vanlig vid denna tid, inte minst i USA. Andrew Carnegie (1835-1919) blev mycket rik på att införa en ny process i ståltillverkningen. Han sålde sina företag och donerade större delen av sin förmögenhet till forskning, kultur och välgörenhet. Carnegie har blivit känd för uttrycket:

”Den som dör rik, dör vanärad”.

Gravskriften över en rik man borde lyda: ”Han levde utan att göra väsen av sig och han dog fattig”. Sådan är den man, som framtiden kommer att hedra under det att den som dör gammal efter att ha dragit sig ifrån affärer och har miljoner förvarade i sitt kassaskrin varken blir begråten, hedrad eller prisad, menade Carnegie.

En korg full med aktier och obligationer är den tyngsta korg en ung man kan bära, hävdade han. Flertalet av de rika männens söner förmår inte motstå de frestelser som rikedom medför och förfaller till ett ovärdigt liv, enligt Carnegie.

För Nobel och Carnegie tycks det ha varit en plikt att göra något för andra som inte haft samma begåvning för affärer. Och de var inte ensamma. John D Rockefeller (1839-1937), som blev världens rikaste man, den förste som passerade en miljard dollar, på sitt oljebolag Standard Oil, framhöll att eftersom han fått förmågan att tjäna pengar är det ”min plikt att tjäna pengar och ännu mer pengar och att använda pengarna till mina medmänniskors bästa på det sätt som mitt samvete föreskriver”.

Rockefeller, som anses vara en av de mest brutala affärsmännen i USA, en av de så kallade rövarbaronerna, fick lära sig av sin pappa att minst tio procent av hans inkomster skulle gå till de fattiga. Han antecknade noga sina gåvor, som blev allt större eftersom han tjänade alltmer. 1855 skänkte han 2:77 dollar, 1919 var tiondet uppe i 139 miljoner dollar!

Rockefeller lät sitt imperium gå vidare till sonen John D Rockefeller Jr (1874-1960). Han ärvde inte bara förmögenheten utan också välgörenhetstraditionen. Sonen kom att ägna sig mer åt välgörenhet än åt affärer. Traditionen har sedan gått vidare till efterföljande generationer.

I USA har de riktigt förmögna fortsatt att ge bort stora delar av sina tillgångar. Den rikaste, Bill Gates, grundaren av Mic­rosoft, är i dag världens mest kände filantrop. Han har donerat 28 miljarder dollar till en stiftelse, som ger medel till hälsovård, utbildning och bibliotek. Stora summor satsas på mediciner mot aids, malaria och tbc i fattiga länder.

I relation till den totala förmögenheten finns det amerikaner som donerat mer, exempelvis Gordon Moore, en av Intels grundare, och George Soros, finansmannen som med sina valutaaffärer sänkte pundet och kronan 1992. Moore har skänkt 64 procent av sin förmögenhet, Soros 43 procent och Gates 37 procent, enligt tidskriften Forbes.

Kanske blir de alla så småningom slagna av Warren Buffett, USA:­s näst rikaste person, som blivit känd för att inte ge bort särskilt mycket. Det stämmer inte längre. Hans fru, som dog i en stroke förra året, var intresserad av välgörenhet och hennes andel i Buffetts bolag, Berkshire Hathaway, har placerats i en fond, som ska stödja kvinnors rätt att bestämma över sina foster samt förebygga kärnvapenspridning. Warren Buffett har sagt att han inte ska bygga en dynasti utan skänka bort 99 procent av sina tillgångar till filantropisk verksamhet. Det skulle bli den största donationen någonsin i USA eftersom Buffett är god för 40 miljarder dollar.

Gates, Moore, Soros och Buffett står i en klass för sig bland de mest generösa filantroperna i USA, två entreprenörer och två finansmän. De har valt olika strategier för sin filantropiska verksamhet i stiftelseform. Men de har en sak gemensamt. Filantropin ska bedrivas lika effektivt som vanlig affärsverksamhet. Den ska ständigt utvärderas så att uppsatta mål nås.

George Soros har sagt att stiftelser kan vara drivhus för korruption och ineffektivitet. Människor som engagerar sig i filantropi gör det ofta för att de vill känna sig goda, inte för att de vill göra gott, enligt Soros.

I Europa är filantropisk verksamhet inte så utbredd som i USA, men den växer i betydelse. Ett aktuellt exempel, utanför Sverige, är uppbyggnaden av den stora barockkyrkan Frauenkirche i tyska Dresden, som blev sönderbombad under andra världskriget. Större delen av uppbyggnaden, som kostade 179 miljoner euro, har finansierats med donerade medel.

Europa har satsat på välfärd genom höga skatter, vilket bromsat tillväxten i flera länder. Därmed finns inte samma grund för att skapa de förmögenheter som ligger till grund för de stora donationerna i USA.

Redan i slutet på 1800-talet konstaterade And­rew Carnegie att USA hade fler miljonärer än övriga länder tillsammans. Ett lands och ett folks välstånd står i proportion till antalet miljonärer, menade han. Om det stämmer kan diskuteras.
Fortfarande gäller dock att USA har överläget flest dollarmiljonärer i världen. Och antalet växer snabbare än i de stora europeiska länderna Tyskland, Frankrike och Italien, som i flera år haft en svag ekonomisk utveckling.

I fjol fanns i världen 8,3 miljoner personer med en förmögenhet, exklusive värdet på fastigheter, på minst 1 miljon dollar. I USA fanns 2,5 miljoner av dem. Inget land kommer i närheten. Tyskland, Europas största land, hade 760 000 personer med denna förmögenhet. Och de blev bara 4 000 fler i fjol. I USA ökade antalet dollarmiljonärer med 226 000 stycken, enligt en sammanställning av Capgemini och Merrill Lynch, World Wealth Report 2005.

Den snabbaste tillväxten av dollarmiljonärerna sker i länder som Australien, Hongkong, Singapore och Sydafrika. Även i Indien ökar de ganska snabbt i antal, medan det dämpats något i Kina och Ryssland. De närmaste fem år spår Capgemini och Merrill Lynch att ökningen av dollarmiljonärerna kommer att bli snabbast i Mellanöstern och Nordamerika och svagast i Europa.

I USA är det tradition att donera. En av de första som gjorde en mer omfattande donation var Benjamin Franklin (1706-1790). Han skapade 1789 en fond som skulle hjälpa unga människor att starta egna företag. Franklin är en säregen gestalt i den amerikanska historien, berömd och beundrad. Hans sätt att arbeta, både som företagare och för det allmänna, och hans moralsyn har präglat många amerikaner.

Han, tionde barnet till en ljusstöpare i Boston, blev en framgångsrik företagare i tryckeribranschen i Philadelphia. När har var runt 40 år gammal sålde han sitt företag och blev ekonomiskt oberoende. Han hade tänkt ägna sig åt vetenskapliga experiment och filosofi. ”Men då jag nu betraktades som en man som disponerade sin tid, lade det allmänna beslag på mig för sina uppgifter”, skriver han i sin självbiografi.

Franklin kom att tjäna sin hemstad och sitt land på många sätt. Han ordnade gatubelysningen och stenlade hemstaden, startade offentliga bibliotek, ett sjukhus, brand- och poliskårer, lade grunden till hemstadens universitet och var med och grundade amerikanska postverket. Han var diplomat både i England och Frankrike och spelade en viktig roll när kolonierna 1776 utfärdade oavhängighets­förklaringen och bildade Amerikas förenta stater.

Mest känd är Franklin som uppfinnare av åskledaren. Han uppfann också en effektiv ugn, de bifokala glasögonen och betraktas som papperspengarnas fader. Det märkliga var att han aldrig brydde sig om att söka patent. ”Eftersom vi har stor nytta av andras uppfinningar, bör vi vara glada om vi får tillfälle att tjäna andra genom någon egen uppfinning; och detta bör vi göra frikostigt och utan ersättning.”

Synen på patent är nog i allmänhet en annan i dag. Det intressanta med Bill Gates är att hans förmögenhetsuppbyggnad möjliggjorts genom patentlagar samtidigt som hans stora donation mildrar de negativa effekter som finns med patent. När Gates var ung klagade han på att and­ra stal hans uppfinningar. Patentlagarna gav i alla fall tillräckligt med skydd från konkurrens för att han skulle kunna bygga upp sitt företag.

Nackdelen med patentskydd är att produkter kan bli för dyra. Det är fallet med mediciner som behövs i fattiga länder. Läkemedelsbolagen vågar inte satsa på utveckling eftersom det är svårt att få betalt. Gates har sett till så att fattiga länder i högre grad kan efterfråga dessa produkter genom att ge läkemedelsbolagen forskningsbidrag så att de kan få fram eftertraktade mediciner mot aids, svåra infektioner och annat.

_____________________

GORDON MOORE GER MEST

Amerikaner som ger bort mest, totalt
och som andel av sin förmögenhet,
miljarder dollar. Källa: Forbes.

Filantrop Donerat; Förmögenhet; Andel, %
Bill Gates – Microsoft 28,3 76 37
Warren Buffett – finansman 0,3 41 1
Paul Allen – Microsoft 0,8 21 8
Larry Ellison – Oracle 0,2 14 1
George Soros – finansman 5,4 13 43
Steve Ballmer – Microsoft 0,2 13 0
John Kluge – Metromedia 0,5 12 4
Gordon Moore – Intel 6,8 11 64
Pierre Omidyar – Ebay 0,4 11 3
Sumner Redstone – Viacom 0,1 8 1
Phil Knight – Ebay 0,1 8 1
Eli Broad – KB Home 2,0 8 21
Michael Bloomberg – Bloomberg 0,1 5 3
David Geffen – Geffen Records 0,2 5 4
Steven Spielberg – regissör 0,1 3 4
Jon Huntsman – Huntsman 0,5 3 18
Ted Turner – Time Warner 0,8 3 30
Bernard Marcus – Home Depot 0,3 2 12
Alfred Mann – Pacesetter 0,6 2 30



OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.