Huggsexan om välfärden

Åskmolnen tornar upp sig över nordvästra Stockholm. För att vara i mitten på maj är det ovanligt kvalmigt. Utanför är det 24 grader varmt. Inne i Attendo Cares samlingsrum på Beckombergavägen i Norra Ängby är det svalt och nedsläckt.

Runt ett avlångt bord sitter fem seniorer och tuggar på var sin räksmörgås. Konditorivarianten, bredd på söt tekaka och garnerad med stora kylskåpskalla tomatklyftor.

Snart ska Solnapolisen Kerstin Malm berätta om vaksamhet vid bankomat och andra säkerhetsdetaljer som äldre bör ha i åtanke. Först är det värden Attendos tur.

Stockholm stad är en av 48 kommuner i Sverige som ger medborgarna rätt att välja vem de vill ska sköta deras hemtjänst, enligt Lagen om valfrihet. I Stockholm är etableringen i princip fri, så länge leverantören fått godkänt av myndigheterna. Bara i Bromma, där vi befinner oss nu, är ett 30-tal hemtjänstbolag verksamma.

Ett av dem är Attendo, en koncern med 6 miljarder kronor i omsättning som ägs av det svenska riskkapitalbolaget IK och brittiska Intermediate Capital Group. Bolaget är verksamt i fyra nordiska länder med huvudkontor i Danderyd.

Här sitter nu fem av Attendos kunder. De fem seniorerna har det gemensamt att de har trygghetslarm. Så länge de inte trycker på larmet (det har ingen av dem gjort hittills) ger de 59 kronor vardera per månad i intäkter till Attendo. Det täcker knappt räkmackan.

Men de fem har en annan sak gemensam. De har ännu inte hemtjänst. Men de kanske kan behöva det i framtiden. Väljer de Attendo, då blir det betydligt högre intäkter per senior. Grundtaxan är 298 kronor per timme.

Birgitta Johansson, verksamhetschef på Attendo kundval i Västerort, inleder mötet. Hon frågar hur larmen fungerar. Hon är trygg, lugn och det märks att hon är van att tala med äldre människor. Den breda gotländskan gör sitt till. Hon passar också på att marknadsföra sig för de framtida hemtjänstkunderna.

– Attendo är ett stort företag. Det är ett alternativ till hemtjänsten. Det är ni som ska välja. Visste ni det?

Det vet ingen

Tio minuter försenad stormar Judith Grimberg in i lokalen. Stormar kanske är fel ord för en kvinna som fyller hundra i år. Men det gör hon i alla fall.

– Vilken macka! Har ni gjort dem själva? Inte? Ni köper. Ni gör inget själva. Förr i världen hade man inte råd att köpa.

Birgitta Johansson lyckas återta kontrollen över mötet medan övriga i lokalen försöker begripa att en 99-åring åker tunnelbana på egen hand och inte har hemtjänst. Så är det i alla fall.

Förutom att prata larm och informera om valfrihet inom hemtjänsten passar Birgitta Johansson på att kränga hushållsnära tjänster. Tvåhundra kronor i timmen kostar det. Alla på mötet får dessutom en papperspåse med informationsbroschyrer och en kökshandduk broderad med Attendos logga. Judith Grimberg undrar halvhögt om det kan tänkas vara skattepengar som betalar gåvorna. Givetvis är det skattepengar. I slutändan i alla fall.

Sedan mitten på 1990-talet har det skett en omfattande liberalisering av den svenska välfärden. De privata alternativen tar stadigt marknadsandelar. Men det finns ytterligare en trend. På senare år har det dessutom skett en kraftig konsolidering. Både inom friskolan och inom privatägd vård och omsorg.

Ungefär var fjärde friskolekrona betalades år 2008 ut till någon av de fyra alltmer dominerande skolkoncernerna. Inom vård och omsorg är koncentrationen ännu högre. De fem största aktörerna delar på hälften av de privata vårdkronorna. Resten fördelas på över 14 000 mindre och medelstora vårdföretag.

Advokaten Ola Wiklund är styrelseordförande Prima-koncernen. Hans hustru, läkaren Anna Wiklund, är vd och huvudägare. Prima är Skandinaviens största privata vårdgivare inom psykiatrisk specialistvård, men är med de flesta andra mått mätt att betrakta som ett medelstort företag. Omsättningen i år väntas ligga runt 300 miljoner kronor.

– Den privata vården i Sverige har blivit ett oligopol. Som en liten aktör är det allt svårare att konkurrera mot anbudsmaskiner som Capio och Carema. Därför är det inte så många av de mindre som växer och blir stora, säger Ola Wiklund.

Han har fått flera trevare från private equity-bolag som vill köpa Prima-koncernen.

– Det kan nästan liknas vid en ny it-hausse. Helt plötsligt pratar alla riskkapitalister vård. Det är oklart varför.

Men det är inte svårt att uppfatta logiken i att äga privat offentligfinansierad vård, skola och omsorg. De som står för pengarna – kommuner, landsting och stat – är likvida och betalar alltid i tid. Och kunderna har aldrig sinande behov.

Vad det gäller vården talar dessutom demografin till dess fördel. Vi blir allt äldre. Hälften av de barn som föds i dag i den rikare delen av världen kommer att bli minst 100 år gamla, rapporterade nyligen Sveriges Radios nyhetsredaktion Ekot. I dag är var femte svensk över 65 år. År 2040 är det var fjärde.

Samtidigt ställer brukarna – sjukvårdskunderna – allt högre krav. Samma sak kan sägas om de anhöriga. Det var inte länge sedan senildementa tvingades in i långvården. I dag kan de flesta i samma situation bo hemma eller i vårdboenden med eget rum, wc och tv. Den utvecklingen har vi inte sett slutet av.

I takt med en åldrande och därmed allt sjukare befolkning samt högre krav på värdig och bekväm omsorg ökar också kostnaderna. Och kostnader för skattebetalarna betyder intäkter för privata vårdaktörer.

***

År 2008 omsatte vården och omsorgen i Sverige 307 miljarder kronor. Av den summan gick 13 procent till privata aktörer. Det visar statistik från SCB och SKL. Experter Affärsvärlden talar med tror att andelen kan ha stigit någon procentenhet sedan dess.

Bakom siffrorna finns två tydliga trender.

Kommunerna lägger en allt större del av sin budget på privata aktörer.

Landstingens andel minskade kraftigt i början av 2000-talet och har nu planat ut.

Kommunerna sköter det mesta av omsorgen, exempelvis hemtjänst, vårdboende, hjälp för funktionshindrade. Områden där de privata koncernerna hittills varit framgångsrika. Konkurrensen leder också till nöjdare brukare. Ska man vara krass, är privata bolag bättre på att ta hand om sina kunder än kommunerna. Ofta är de vinstdrivande bolagen också billigare alternativ för hårt ansträngda kommunala budgetar.

Det krävs också relativt små investeringar för att dra i gång ett nytt hemtjänstområde eller ett vårdboende. De flesta kostnaderna är rörliga: lön, hyra, mat etc. Och kommunerna är pålitliga kunder.

Av de fem jättarna i svensk vård är fyra ägda av riskkapitalbolagens fonder. Undantaget är Praktikertjänst, som är kooperativt. De fyra riskkapitalägda vårdbolagen Attendo, Aleris, Ambea och Capio stod i fjol för drygt en tredjedel av den privata offentligfinansierade vården i Sverige.

De fyra omsatte i fjol totalt 30 miljarder kronor på alla sina marknader. Eftersom bara två – Aleris och Ambea – har lämnat in en årsredovisning för 2009 är Capios och Attendos siffror preliminära. Capio-koncernen är störst med en omsättning på drygt 15 miljarder. Å andra sidan är Capio det bolag som har minst andel av omsättningen i Sverige, mindre än en femtedel.

Totalt omsätter de fyra omkring 15 miljarder i Sverige. Resten är fördelat på i huvudsak Norden. Framför allt Capio är starka utanför Norden, med huvudmarknader i Spanien och Frankrike.

När det gäller rörelseresultat och nettovinst har vi bara Aleris och Ambeas siffror för år 2009. På sista raden gjorde Ambea 306 miljoner i vinst medan Aleris förlorade 99 miljoner kronor.

Över huvud taget är de privata vårdbolagen förvånansvärt olönsamma. Rörelsemarginalerna är låga och överskotten äts upp av höga kapitalkostnader. (Se även tabell på sidan 28.)

I två fall är resultaten bättre än de ser ut vid en första anblick. I både Attendo och Capio har ägarna miljarder i aktieägarlån. De får räntor i bästa sms-låneklass tillbaka. Det är inte bara ett skatteeffektivt sätt att dela ut pengar. Utdelningar från privata vårdbolag är en känslig fråga. I varje fall i Sverige.

I Attendos fall var aktieägarlånen på 2,3 miljarder kronor år 2008. Ägarna tog ut en ränta på 15 procent. Capios ägare IK och medinvesterare kunde därmed plocka ut 345 miljoner kronor i räntor på aktieägarlånet. Samma summa hade kostat cirka 150 miljoner kronor i räntor om den tagits upp på den öppna marknaden. Ägarna kunde alltså skära emellan 194 miljoner kronor.

I Capios moderbolag Ygeia (hälsans gudinna i den grekiska mytologin) finns aktieägarlån på 3,6 miljarder kronor till 13 procents ränta. Ägarna kunde plocka ut 468 miljoner för något som hade kostat hälften att låna på marknaden.

Men även med detta finansiella tricksande inräknat är det inga jättevinster som kammas hem på vård och omsorg. Ändå är det huggsexa om den svenska välfärden bland de kritstrecksrandiga investerarna i London City.

Nyligen publicerade revisionsjätten Grant Thornton en enkätundersökning bland hundra riskkapitalister i London. Dessa pekade ut vård och hälsa som den hetaste sektorn och var villiga att betala dyrt för bolagen.

För ett vårdbolag var man i snitt beredd att betala 7,9 gånger resultatet före räntor, skatt, och avskrivningar (ebitda) mot 6,4 gånger för industriföretag och 7,7 för teknologibolag.

En av Londons riskkapitalister är dansken Henrik Kraft, ansvarig för den amerikanska riskkapitaljätten KKR:s investeringar i Norden. Han tillbringar ungefär halva sin tid på kontoret några stenkast från Buckingham Palace, resten av arbetstiden tillbringar han i något av de nordiska länderna, på jakt efter nya investeringar eller i kontakt med de nuvarande. Henrik Kraft var ansvarig för investeringen i Ambea. Den 31 mars i år sålde brittiska private equity-bolaget 3i den svenska vårdkoncernen för 8 miljarder kronor. Den tystlåtna Stockholmsbaserade private equity-firman Triton köpte ena halvan och KKR andra halvan. Ambea, med huvudkontor på Mäster Samuelsgatan i centrala Stockholm, består av den finländska privata vårdkoncernen Mehiläinen och svenska Carema.

Ambea är KKR:s första direktinvestering i Sverige. På telefon beskriver Henrik Kraft varför ett svenskt vårdbolag intresserar ett av världens största riskkapitalbolag.

– KKR redan har omfattande intressen i hälsovård. Vi kan sektorn mycket väl, säger han.

Till de större portföljbolagen hör Europas största apotekskoncern, Alliance Boots, och HCA, USA:s största sjukhuskedja.

Ett viktigt skäl till investerarnas intresse är att hälso- och sjukvårdföretagen har visat sig mycket motståndskraftiga under finanskrisens prövningar. Lika viktigt är de demografiska incitamenten. Kostnaderna för sjukvård väntas öka kraftigt i Europa framöver. Norden är inget undantag. Befolkningen i Norden åldras snabbt, precis som i resten av den industrialiserade världen.

– Dessutom har ni en mycket hög nivå på omsorgen, säger Henrik Kraft.

Att det nya portföljbolaget Ambea har sina inkomster från allmänna medel är inget som oroar Henrik Kraft. Tvärtom.

– Att inkomsterna kommer från skattemedel ger stabilitet och det allmänna är en kvalificerad kund. Ambea håller mycket hög kvalitet i sina tjänster, är kostnadseffektivt och hjälper kommuner och landsting att spara pengar.

I Finland har systemet med privatägd sjukvård varit etablerat i snart hundra år, i Norge, Sverige och Danmark är vård och omsorg i privat regi något av ett nytt system. Allt talar för att de privata bolagens andel av vården ökar. Både genom outsourcing och genom att privata aktörer bygger upp egna enheter.

Henrik Kraft är långt ifrån ensam om att gå från ord till handling.

EQT-ägda Aleris är ute till försäljning sedan några veckor tillbaka efter att ha varit i riskkapitalbolagets tredje fond i fem år. EQT har, enligt Affärsvärldens källor, inte längre en börsintroduktion som alternativ. I stället är det ett femtontal finansiella och industriella aktörer som bjudits in. En av dem är KKR. Priset kan vi bara spekulera kring. Men Aleris har bara drygt halva Ambeas omsättning och sämre marginaler.

Attendo kontrolleras av Björn Savéns riskkapitalbolag IK, sedan brittiska Bridgepoint klev av i slutet av 2006, efter bara ett år. Bridgepoint hade i sin tur köpt Attendo av finansmännen Melker Schörling och Gustaf Douglas. Ett annat brittiskt riskkapitalbolag är nu med på ett hörn: Intermediate Capital Group.

Vårdkoncernen Capio kontrolleras via holdingbolaget Ygeia där även laboratoriekoncernen Unilabs ligger. Ygeia ägs till 56 procent av amerikanska private equity-bolaget Apax och resten av Robert Andreens Nordic Capital. Capio köptes ut från börsen år 2006.

Bland de medelstora aktörerna såldes i början av maj Frösunda, ett bolag som arbetar med assistans åt funktionshindrade. Säljare var Polaris, köpare Londonbaserade riskkapitalbolaget HG Capital.

Men det är inte bara utländska private equity-hus som fått smak för välfärden. De senaste åren har Wallenbergsfären gått in blytungt i vård, hälsa, läkemedel och medicinteknik.

Den av Arsenalsgatans direktörer dirigerade fusionen mellan specialläkemedelsbolagen Swedish Orphan och Biovitrum och förvärven av medicinteknikbolagen Gambro (tillsammans med EQT) och Mölnlycke är de mest spektakulära exemplen.

Men explosionen har skett på private equity-sidan, i det av Investor helägda riskkapitalbolaget IGC och via EQT:s fonder. IGC äger i dag 42 bolag inom hälsovård – allt från specialiserade it-bolag som Cambio Healthcare till biomedicinbolag som Biolex.

Investor är dessutom redan delägare i den fjärde största skolkoncernen, Kunskapsskolan. Tvåan JBO ägs av danska private equity-bolaget Axcels och trean Pysslingen ägs av det tillika danska Polaris (i bägge fall var det dock svenska delägare som låg bakom affärerna). Wallenbergsfären är genom delägda EQT dessutom med och fajtas om Sveriges största skolkoncern: Academedia (se separat artikel).

Ett tecken i tiden är att den 14 april i år valdes en läkare in i styrelsen för Wallenbergarnas maktbolag Investor. Carola Lemne är dock inte vilken stafettläkare som helst. Hon är docent vid Karolinska institutet, styrelseledamot i medicinteknikkoncernen Getinge och läkemedelsbolaget Meda, för att nämna några poster. Hon är dessutom vd för Sveriges största privata vårdkoncern, Praktikertjänst. Carola Lemne vet med andra ord det mesta om en bransch som får det att vattnas i munnen på finansrävar jorden runt: Den privatägda offentligfinansierade vården.

***

Om mindre än fyra månader är det riksdagsval i Sverige. De hårdaste striderna lär även denna gång handla om vård, skola och omsorg. Den rödgröna oppositionen tänker använda de senaste årens borgerliga valfrihetsreformer och privatiseringar för att markera skillnaden mellan höger och vänster.

Tonfallet är redan nu uppskruvat. I en gemensam debattartikel den 27 april anklagade de rödgröna partiledarna den borgerliga regeringen för att prioriterar sänkta skatter för höginkomsttagare framför investeringar i välfärden. De rödgröna ville i stället skjuta till 12 miljarder kronor till vård och omsorg. KD:s Mats Odell kallade utspelet “tobleronepolitik” med referens till Mona Sahlins berömda försvarstal den 17 oktober 1995. Och så var det fullt krig.

I praktiken är skillnaderna små mellan de två politiska blocken. Den svenska diskussionen om välfärd i privat regi är käbbel på en flotte som flyter utmed en global flod av liberalisering, valfrihet och privatisering av offentliga verksamheter.

Risken för att systemet med friskolor ska rivas upp är mycket liten. Vänsterpartiet skriver i sitt partiprogram att utbildning “är ett gemensamt ansvar och skall stå fri från privata vinstintressen”. Men det är skillnad på teori och praktik. Som Affärsvärlden kunde avslöja inför förra valet gick då partiledaren Lars Ohlys dotter på Fryshusets friskola.

– Tror du att jag skulle bestämma skola för min dotter, tror du fel. Det är inte jag som beslutar det utan det beslutar Felicia själv, sade han då.

I mars i år kunde tidningen Expressen avslöja att även Lars Ohlys son går på friskola, Nackademins Gymnasium, ägt av riskkapitalbolagen Medströms Invest och Spinn Investment.

Och Socialdemokraterna är öppna för friskolor så länge de håller sig till samma regler som de offentliga. Att partiets juridiska talesperson Thomas Bodström sitter i Pysslingens styrelse, visar hur okontroversiell frågan har blivit hos Socialdemokraterna.

Dagen före midsommarafton år 2004 presenterade den socialdemokratiske socialministern Lars Engqvist en kontroversiell proposition. Vinstutdelande företag fick inte längre ha ansvar för driften av hälso- och sjukvård vid sjukhus. När borgarna tog makten slängde de ut stopplagen. Men Lars Engqvists lag var inte den första stopplagen. Vinner de rödgröna i september, blir det inte heller den sista.

I Sverige är 99 procent av vården och omsorgen finansierad via skattsedeln. Att det ska förbli så är alla riksdagspartier överens om. Den politiska diskussionen handlar om vilka privata företag som ska släppas fram och hur de ska få verka.

De rödgröna är djupt splittrade i frågan. Vänsterpartiet är motståndare till all vinstutdelande vård. Socialdemokraterna har en mer liberal hållning och Miljöpartiets åsikter i frågan påminner mer om de borgerliga partiernas.

De tre partierna är dock överens om att vilja bilda regering. Att vrida tillbaka klockan för vård och omsorg är knappast en valvinnare. Inte i storstäderna i alla fall, och det är där valet avgörs.

De tre rödgröna partierna har trots detta lyckats enas om följande:

Etableringsfriheten ska ses över. Rätten för privata aktörer att öppna vårdcentraler ska begränsas. Exakt hur ett nytt system ska se ut är oklart.

Försäljningen av offentliga verksamheter till personalen begränsas. I alla fall ska det inte kunna ske till ett kraftigt subventionerat pris.

En ny, mjukare stopplag införs. Universitetssjukhus och regionsjukhus ska stanna i offentlig ägo.

Gunvor G Ericson, folkhälsopolitisk talesperson för Miljöpartiet, vänder sig mot begreppet stopplag.

– Jag skulle snarare kalla det nya spelregler. Det är rimligt att landstingen vet vad det är för regler som gäller.

De stora privata vårdkoncernerna hanterar politisk risk genom att vara etablerade i flera länder. Hotet om förändringar vid ett regeringsskifte i Sverige får dem knappast att skaka. Deras största oro är snarare att ersättningssystemen i lönndom ska förändras så att de privata aktörerna missgynnas.

Att det skulle vara lönsammare att öppna mödravårdscentraler i rika Danderyd än i fattiga Fittja är inte alls givet. Det snarare en fråga om ersättningsstrukturer.

Och stopp för rabatterade privatiseringar av exempelvis kommunal hemtjänst, som väckt så starka känslor hos Socialdemokraterna, ja det är knappast något vårdjättarnas vd:ar ligger sömnlösa över.

***

På skolområdet betraktas Sverige som ett föregångsland. Det så kallade vouchersystemet har väckt nyfikenhet runt om i världen, som ett fungerande sätt att finansiera privatdrivna skolor med skattemedel.

Sverige är också ett föregångsland när det gäller private equity. Ägandeformen har stor acceptans och de svenska riskkapitalbolagen är våra framgångsrikaste företag på det finansiella området.

Sverige är däremot inte ett föregångsland inom privatägd vård och omsorg. Inte ur ett ägarperspektiv i alla fall.

Politiker har stridit om ifall akutsjukhus ska få vara vinstdrivande eller inte sedan mitten av 1990-talet. Intresset för att köpa akutsjukhus har samtidigt varit begränsat. Sedan Capio köpte S:t Görans sjukhus på Kungsholmen i Stockholm 1999 har egentligen inga transaktioner skett, trots att den senaste stopplagen revs upp år 2007. Privata vinstutdelande företag driver akutvård på sjukhus. Men de äger inte sjukhusen.

De Affärsvärlden talar med pekar på hur lagstiftningen ändras vid varje maktskifte. Kort sagt är regelverket krångligt och svajigt och oförutsägbart. Samtidigt lämnas landstingen och kommunerna med stor makt. Ett rött landsting kan stoppa privata initiativ, trots en blå regering. Ett blått landsting kan konkurrensutsätta verksamheter fastän regeringen är röd.

Ett färskt exempel är landstinget i Gävleborg, med en blocköverskridande politisk majoritet under socialdemokratisk ledning. Där läggs nu hela operationsverksamheten och den medicinska verksamheten på Bollnäs sjukhus ut på anbud. I praktiken hela sjukhuset. Landstinget vill ha en helhetslösning och kräver att vinnaren lägger sig 5 procent under nuvarande budget, en besparing på 20 miljoner kronor.

– Kraven är hårda, men vi vill ha en samarbetspartner som inte bara är ekonomiskt stabil utan även vet vad som krävs för att driva ett mindre akutsjukhus, säger landstingsstyrelsens ordförande Ann-Margret Knapp (S) i ett pressmeddelande.

Dag Andersson är vd för Diaverum (tidigare Gambro Healthcare), ett bolag som driver över 200 dialyskliniker i 14 länder och omsätter närmare 4 miljarder kronor. Diaverum, som tidigare ingick i Gambro som en division, såldes av Investor och EQT år 2007 och ägs i dag av det brittiska private equity-bolaget Bridgepoint (det som sålde Attendo till IK). Han sitter också i styrelsen för finländska vårdkoncernen Terveystalo och har en lång bakgrund på Mölnlycke Health Care.

Dag Andersson kan med andra ord vårdbusinessen. Och han tycker Sverige är ett svårt land att växa i. Enbart 7 procent av den svenska dialysvården drivs idag av privata aktörer, vilket är en mycket lägre siffra än i länder som Spanien, Tyskland och Polen. En orsak är att det varit svårt att få politisk majoritet för att lägga ut vård av kroniskt sjuka till privata intressenter. För Diaverum handlar det mycket om att samarbeta med andra privata vårdaktörer när större upphandlingar kommer ut.

– Det finns en tradition i Sverige att vård, skola och omsorg drivs av den offentliga sektorn. Det tänkandet sitter kvar även om antalet privatiseringsinitiativ ökat något.

Han tror att den svenska vården, omsorgen och skolan har potential att bli framtidens stora tillväxtbranscher och kunna föda morgondagens exportföretag. Men som det ser ut nu saknas delvis förutsättningarna, då det är svårare att växa på hemmamarknaden än i utlandet.

Dag Andersson träffar Affärsvärlden när han är på tillfälligt besök i Stockholm. Diaverums ledning är numera baserad i München. Han hävdar att om Sverige hade haft en öppnare attityd till privat vård av kroniskt sjuka hade bolaget kunnat ha haft en större del av ledningen placerad i Lund, där bolagets ledning tidigare satt då bolaget var en del av Gambro koncernen.

– Det fungerade inte längre. Bara fyra av våra 210 dialyskliniker ligger i Sverige. SKF och Volvo med flera andra framgångsrika exportföretag kunde växa i världen tack vare en hemmamarknad som bas. I Sverige fanns inte den möjligheten för oss.

***

Politikerna på vänsterkanten verkar ha missat är det pikanta faktum att utländska riskkapitalister är på väg att köpa upp den privata vården, omsorgen och skolan.

För att sammanfatta: Tre av de fyra största skolkoncernerna och fyra av de fem största vårdkoncernerna i Sverige ägs eller är på väg att säljas till private equity-bolag. De utländska riskkapitalisterna äger redan majoriteten av välfärdens privata oligopolaktörer. En utveckling som vi knappast sett slutet på.

Det är lätt att moralisera över eller demonisera riskkapitalisterna som ägare. Särskilt om huvudkontoret ligger i ett annat land. Men ofta är de bättre och långsiktigare ägare än vad deras rykte säger.

En sak är klar: riskkapitalbolagens toppar har en mycket osentimental syn på skatter och gillar inte insyn i sina affärer. Däremot finns inom private equity en barnatro på marknaden. Att politikerna skulle stoppa utvecklingen ses som en hanterbar risk. Men visst lär det bli förändringar med en rödgrön regering.