I skuggan av en skandal

För 1 430 kronor natten får gästen på stadshotellet Princess i -Sandvidken en minimal cell med en hård säng, en fläckad matta, ett ultrasmalt skrivbord prytt med Ericssons knapptelefonmodell Diavox från 1980-talet. I duschrummet går den -skarvade våtrumsmattan och de vitmålade utanpåliggande kopparrören i ton med det minimala handfatet och den smala dörren som endast med möda tillåter passage också för en mager gäst. Termometern i rummet visar 28 grader. Svalka i form av en bullrande bordsfläkt tillhandahålls på begäran. Den stackare som slarvar bort sin nyckelbricka och vill komma in när receptionen är stängd får betala 1?000 kronor i straffavgift.

Värsta konkurrenten till Princess är verkstadsjätten Sandvik. Industrikoncernen -driver inte bara stålverk, utan även ett brukshotell med 6?000–7?000 gästnätter per år. Men kunder eller leverantörer som inte får plats där slussas till Princess. Den som kan visa en referens från Sandvik får 130 -kronor i rabatt och blir uppgraderad en -rumsstorlek. Och för en utomstående som ska bilda sig en uppfattning om Sandvik är Princess kanske att föredra. Det sägs nämligen att hotellets frukostbuffé är bästa platsen att läsa av orderläget. Om det stämmer så tyder det låga antalet kavajer och ljusa nystrukna skjortor, kläd-valet för underleverantörer eller -kunder på besök, en tisdagsmorgon i slutet av augusti, på att en tuff höst är att vänta för Gästriklands största privata arbetsgivare. Och det efter en likaledes tuff sommar.

***

Som sandviks nya chefsjurist är Åsa Thunman också sekreterare i styrelsen. Via det avlyssningsskyddade kommunikationsprogrammet Nasdaq Directors Desk kallade hon på fredagseftermiddagen den 7 augusti till ett extra styrelsemöte. Det skulle hållas på telefon redan på måndagen efter den stundande helgen. Tidpunkten sattes till 16.00. En enda punkt stod på dagordningen.

Verkställande direktörens entledigande.

Olof Faxanders tid som koncernchef i Sandvik var till ända efter knappt fem år. Ny vid rodret från 1 november blir Björn Rosengren, vd för finländska fartygsmotortillverkaren Wärtsilä. Han har mångårig bakgrund i bland annat verkstadskoncernen Atlas Copco, där han var chef för affärsområdet Anläggnings- och gruvteknik. Han har också sommarjobbat som flygplansbyggare i Puerto Rico.

– Det kom som en överraskning. Saken hade inte berörts under något av de tidigare styrelsemötena under sommaren. Vi hade ett i juni och ett i juli i samband med halvårsrapporten, säger en källa med insyn i -styrelsearbetet.

Nyheten om vd-bytet läckte till TV4:s nyheter under måndagen, vilket tvingade fram ett handelstopp på börsen. På kvällen, efter börsens stängning, bekräftades saken i ett pressmeddelande.

Därmed var den sista syndabocken efter flyg- och jaktexcesserna i Industrivärden och SCA nedlagd. Inte för att Faxander utpekats som speciellt skyldig, han hade inte förekommit i mediestormen annat än i periferin. Däremot förmodades han vara skyddsling till den kritiserade Industrivärdendirektören Sverker Martin-Löf och kanske i någon mån till diton Anders Nyrén. Guilt by association, som engelsmannen säger.

Nyheten om vd-skiftet var uppenbarligen väl förankrad hos Wärtsilä, där informationsdirektören Atte Palomäki minuterna efter att Sandviks besked publicerats kunde se det egna pressmeddelandet med namnet på Rosengrens efterträdare rulla ut. Till skillnad från i Sandvik blev det en internlösning.

***

Det är en av årets varmaste dagar i Sandviken. Framåt kvällen kommer dock en vind med svalkande regn som ger en förnimmelse av den annalkande hösten. Men fortfarande dominerar shorts- och t-shirt-klädda män (och enstaka kvinnor) i strömmen av anställda som passerar genom centralvakten vid Sveriges största industriområde efter Volvos Torslanda-verken i Göteborg. Cyklister blandas med långtradare från Danmark, Polen och de baltiska staterna.

En av dem som kommer ut genom grindarna säger att han inte är förvånad över att Olof Faxander fick sparken. Efter att snart 20 år i bolaget har han bildat sig en egen uppfattning om vad som borde ske med Sandvik framöver:

– Öka lönsamheten. Det går naturligtvis. Om alla som är anställda här jobbade 100 procent skulle det gå riktigt bra för det här företaget. Vid skiftbytena går inte maskinerna i ett. Det som händer är att maskinerna stannar vid halv två och drar i gång igen först halv tre. Det finns så mycket outnyttjad potential.

Hur har det blivit så?

– Det är slött i arbetsledningen.

En annan av de anställda, som också -föredrar att vara anonym, gör en likartad analys och kritiserar också chefernas kompetens.

– Som det såg ut nyligen i bolaget så finns inte Sandvik om tio år. Det handlar inte bara om att orderingången är dålig just nu. Det sitter en massa hobbychefer överallt som inte vet hur man ska styra verksamheten.

Stålverket och kringliggande verksamheter har 6?000 anställda och dominerar stadsbilden i Sandviken fullständigt. Redan år 1862 startade Göran Fredrik Göransson Högbo Stål & Jernwerks AB, det som senare skulle bli Sandvik.

De tre göranssonska stiftelserna är än i?dag aktieägare i Sandvik. Med nära 2 procent av aktierna i bolaget är stiftelserna ägarmässigt åttonde största ägargruppering med ett innehav värt cirka 2 miljarder kronor. Stiftelserna är bygdens filantroper och så sent som 2009 lät de uppföra stadens nya inomhusarena för bandy, Göransson Arena, som sedan skänktes till kommunen för en krona.

Anläggningen är kanske mest känt som hemmaplan för stadens stolthet, Sand-vikens AIK, tabellvinnare i elitserien under förra säsongen. Arenan har också under de senaste sex åren fungerat som möteslokal vid Sandviks årsstämmor.

***

En som bommade årets stämma i Göransson Arena var Johan Molin, som i början av maj valdes in som styrelseordförande sedan Anders Nyrén överraskande plockades bort från positionen. Johan Molin missade därmed en första chans att mingla med aktieägarna. Han var upptagen på annat håll. Samma eftermiddag höll nämligen lås- och säkerhetsföretaget Assa Abloy stämma i Stockholm, och där är Molin vd.

Men sedan hämtade Johan Molin igen frånvaron. Den erkänt sifferskicklige ingenjörssonen hade räknat och granskat och lyssnat på Sandvikanställda under hela försommaren.

Enligt flera av Affärsvärldens källor hölls informationen om att vd skulle bytas ut inom en mycket snäv krets i styrelsen, i vilken ingår namn som Skanskachefen Johan Karlström, förre Autolivchefen Lars Westerberg samt finans- och industrimannen Fredrik Lundbergs högra hand Claes Boustedt.

Hemlighetsmakeriet också internt i styrelsen kan förklaras på två sätt.

För det första var de flesta av ledamöterna belastade av det faktum att de hade valts in när Sandviks huvudägare Industrivärden dominerades av de nu avpolletterade Martin-Löf och Nyrén. Bara brittiskan Jennifer Allerton, Claes Boustedt samt Johan Molin själv valdes in för första gången i år.

För det andra var Olof Faxander själv medlem i styrelsen fram till dess att han tvingades gå.

Beslutet om att anlita den Chicagobaserade headhunting-firman Spencer Stuart för uppdraget att hitta Faxanders efterträdare fattades, enligt Affärsvärldens källor, strax efter midsommar av ordförande Molin. Fredrik Lundberg, den nyvalde ordföranden för huvudägaren Industrivärden, ska också ha hållit sig informerad om utvecklingen.

Spencer Stuart är en av de fem största toppchefsrekryterarna i världen. Men den här gången behövde företaget inte gräva särskilt djupt i arkiven. Sverigechefen Rune Jörgensen, fick nöja sig med att leverera vad beställaren ville ha, nämligen någon slags second opinion om Molins förstahandsval. Uppdraget handlade alltså i första hand om att säkerställa att inga obehagliga överraskningar skulle följa med Rosengren på köpet, så att säga.

De två nya i Sandviktoppen känner nämligen varandra tämligen väl. De är årsbarn och har träffats privat sedan de lärde känna varandra vilket de gjorde när de jobbade samtidigt på Atlas Copco.

Johan Molin dementerar dock att han från början bestämt sig för Björn Rosengren.

– Rekryteringsprocessen var helt öppen, där Björn var en av flera kandidater som utarbetades av en arbetsgrupp utsedd av styrelsen.

***

Tjugo år har gått sedan Per-Olof Eriksson lämnade vd-posten på Sandvik. Mellan honom och Olof Faxander hann två vd:ar passera. Det har inte hindrat Eriksson från att ha åsikter om hur koncernen utvecklas och han har inte minst varit öppet kritisk mot flytten av koncernens huvudkontor från Sandviken till Stockholm år 2012.

Farhågorna har besannats, anser Per-Olof Eriksson nu och ger ett handfast råd till den nye koncernchefen Rosengren: Koncernhuvudkontoret måste bantas.

– Man har byggt upp en kraftig koloss i Stockholm som bara sitter och kostar pengar och är improduktiv. Det krävs en mycket stor uppstädning. Jag vet inte hur mycket Björn Rosengren vill ändra men det måste till en kraftig neddragning där.

Vare sig Per-Olof Eriksson eller någon annan av de många personer som Affärs-världen talat med i arbetet med den här artikeln, tror emellertid att huvudkontoret i centrala Stockholm flyttas tillbaka till Sandviken.

Kommunalrådet i Sandviken, Peter Kärnström (S), ser det som helt osannolikt att vd flyttar tillbaka till staden. Det viktiga är att fler människor jobbar vid Sandvikanläggningarna i staden om tio år.

– Huvudkontorets placering är en företagsfråga och jag spekulerar inte i den. Med rätt kompetens och teknikutveckling tror jag ändå på fler arbetstillfällen i Sandviken. De har mycket forskning och utveckling här. Vi ser med tillförsikt på framtiden så länge man utvecklar nya produkter här.

Den gamle vd:n Per-Olof Eriksson är också kritisk mot den chefskarusell som kom att prägla Faxanders år vid rodret. Exempelvis hade Sandvik tre olika finanschefer under Faxanders fyra och ett halvt år som vd. Hela ledningsgruppen har bytts ut.

– Han kanske är bra på något annat men han fattade aldrig hur Sandvik fungerade. Han kom utifrån och borde ha förstått att man ska ta vara på de kunskaper som finns. Han lyckades faktiskt tappa hela företagsledningen. En del slutade själva, andra sparkade han, säger Eriksson.

Ett annat stort misstag som Eriksson sätter på Faxanders konto var att denne svalde majoritetsägda men börsnoterade Seco Tools, som märkligt nog konkurrerade med Sandvik inom vissa områden. Han är dessutom tveksam till köpet av det amerikanska oljeservicebolaget Varel i fjol för 740 miljoner dollar (då motsvarande cirka 6 miljarder kronor).

– Det råkade bli väldigt dålig tajming för det där köpet. Det är väl en sak. En helt -annan sak är att vi tittade på sådana där affärer under 1980- och 1990-talen och då bestämde vi oss för att vi inte skulle vara i den branschen.

Olof Faxander har avböjt att intervjuas av Affärsvärlden för den här -artikeln. Även Sandviks tillförordnade vd Mats Backman avböjer. Den som svarar på Erikssons kritik är i stället Sandviks talesperson Pär Altan. Han säger att huvudkontoret i -Stockholm också innehåller affärsområdesdelar och att beläggningen varierar över tid.

– Vi ser kontinuerligt över våra kostnader, självfallet även på lokalsidan. Just nu ser vi över kostnaderna på huvudkontoret på samma sätt som vi anpassar övriga områden till efterfrågan.

Pär Altan säger vidare att det finns flera orsaker till ledningsförändringarna under Olof Faxander: marknadssituationen, generationsskiften, karriärbyten, samt ett skiftande behov av kompetenser och erfarenheter i olika faser av ett bolags utveckling.

***

Styrelseordföranden johan Molin höll god ton. Det handlade det inte om dåligt ledarskap eller bristande förtroende för Olof Faxander. Den utlösande faktorn var i stället börskursen.

– Vem som helst som ser utvecklingen inom Sandvik Group noterar att aktien inte har utvecklats så starkt på börsen, sa Molin på presskonferensen som hölls i åttio-talskomplexet World Trade Center i Stockholm, där Sandvik numera har sitt huvudkontor.

Börskursen är ett ovanligt argument att höra från svenska företagsledare, som normalt låtsas att aktiens rörelser upp och ned är icke-händelser som pågår i något sorts parallelluniversum långt bort från verksamheten och som de aldrig uttalar sig om (även om de flesta naturligtvis i tysthet följer den noga).

Sandvik har onekligen haft det motigt på börsen. Aktiekursen har backat under Olof Faxanders tid vid rodret. Mellan 1 februari 2011 och den 10 augusti i år har kursen fallit 28 procent. Under samma period har rivalen Atlas Copco, det svenska bolag som Sandvik oftast jämförs med, klättrat 53 procent. Börsen som helhet har under perioden stigit 49 procent.

Räknat från millennieskiftet har Sandvik-aktien stigit knappt 90 procent medan Atlas Copco-aktien har ökat närmare 500 procent. Atlas börsvärde uppgår till cirka 260 miljarder kronor, långt mer än dubbelt upp jämfört med Sandviks knappa 100. För något decennium sedan var förhållandet det omvända.

Johan Molin motiverade dessutom sortin med att han inte trodde att Olof Faxander är rätt person driva igenom nya sparpaket.

– Det har varit oförmånliga marknadsförutsättningar men de åtgärder som har genomförts har inte varit riktigt tillräckliga. Nu ser vi att marknaden tappar lite igen. Styrelsen är nu enig om att det skulle vara svårt att få Olof att ta en ny omgång åtgärder, så vi bedömde att det var bättre att ta en efterträdare som med nya ögon tar Sandvik in i framtiden, sa Molin.

Några stora och snabba kursändringar med den nye vd:n är inte att vänta. Björn Rosengren har inte gjort sig känd från tidigare jobb för att genomdriva drastiska sparpaket. Och han är knappast anställd för att vid 56 års ålder inleda en ny karriär som slaktare.

Rosengren har flaggat för att en programförklaring kan komma först under andra kvartalet 2016.

– Jag tror inte det händer någonting med bolaget nu. Den nya ledarduon, där båda är kapabla människor, sätter sig in i Sandvik ordentligt, säger en person med insyn i företagets ledning.

Men Björn Rosengren kan kanske överraska. Han ser i alla fall ut att planera för en rivstart. Han håller möten och syns då och då på huvudkontoret i Stockholm. Sandviks årliga kapitalmarknadsdag den 16 november har däremot skjutits på framtiden.

***

Sandvik-koncernens fem affärsområden har få beröringspunkter med varandra.

– Det är så konglomeratpräglat att man kan fråga sig om det egentligen är ett bolag som hänger ihop, säger en tidigare styrelseledamot.

Strukturen har genom åren gött spekulationer om att en styckning skulle vara förestående. I fokus har stålverksamheten inom Sandvik Materials Technology (SMT) befunnit sig. Säljplanerna skrotades för ett år sedan när Olof Faxander mer eller mindre lovade att affärsområdet skulle stanna kvar i Sandviks hägn. Frågan var känslig, då affärsområdet har sitt huvudkontor i Sandviken. Stålhantering utgör Sandviks rötter och ät själva skälet till att bolaget häromåret kunde fira 150-årsjubileum.

Stålrörelsen var det område som Faxander rimligen behärskade bäst när han rekryterades från vd-stolen på stålkoncernen SSAB knappt fem år sedan. Han arbetade också många år i den finländska stålkoncernen Outokumpu.

Under Faxanders ledarskap har SMT blivit betydligt starkare. Omsättningen har backat med 9 procent samtidigt som flera sparpaket har ökat lönsamheten markant (se -tabell sid 17). SMT tjänar betydligt mer pengar än vad de flesta trodde var möjligt bara för några år sedan.

– Det är det ingen som pratar om. Stål-biten, som aldrig har tjänat pengar på Sandvik, har ju Faxander med sin bakgrund sett till att vända på ordentligt, säger en källa med insyn i verksamheten.

Störst av affärsområdena – och mest lönsamt – är hårdmetallverksamheten inom Sandvik Machining Solutions, SMS. Området består av Sandvik Coromants och Seco Tools. Inom SMS, som också har huvudkontor i Sandviken, tillverkar Sandvik bland annat borrar och roterande skärverktyg som används inom industrin.

Verksamheten inom SMS är väsensskild från de villkor som många andra industriföretag i världen lever under. Affärsområdet har ingen framförhållning utan lever ur hand i mun. Orderbok och fakturering är i praktiken samma sak. Sandviks anställda brukar peka på att hårdmetallskären utgör stommen i koncernen.

Under Faxanders tid vid rodret har försäljningen inom SMS stigit 9 procent samtidigt som rörelsemarginalen krympt, från 23 procent till 20 procent. Men fortfarande kommer 60 procent av rörelseresultatet i koncernen från SMS.

Kritiken var hård – både internt och externt – när Sandvik i november 2011 lade ett bud på de utestående aktierna i börsnoterade Seco Tools. Sandvik ägde då redan drygt 60 procent av bolaget. Affären gick på 6 miljarder kronor. Analytiker befarade att Seco Tools skulle dö sotdöden när de egna varumärkena tynade bort. Men de fick fel.

– Förvärvet av Seco har tvärtom varit en lysande affär för Sandviks aktieägare, säger en källa.

Sandvik fick kontroll över kassaflödet och dessutom fanns en rad samordningsvinster. Varken Seco eller Coromant har heller tappat marknadsandelar.

– Seco har tvärtom vunnit marknadsandelar, så belackarna som hävdade att Seco skulle förlora marknad har helt fel.

Men två andra affärsområden har dragits med stora problem under Faxanders tid därför att kunderna har fått problem. Energisektorn pressas delvis hårt av fallande oljepriser och gruvindustrin har drabbats av fallande råvarupriser.

Gruvsektorn servas av Sandviks tidigare största affärsområde, Mining, där försäljningen under Faxanders tid har fallit 17 procent. Energisektorn som betjänas av affärsområdet Construction, har tappat 8 procent. Lönsamheten inom Mining har halverats till 9 procents rörelsemarginal 2014. Inom Construction dras rörelsen med nollresultat.

Ett område har emellertid gått relativt oskadat genom de senaste åren av konjunktursvacka. Det gäller investeringarna i forskning och utveckling som har legat still kring 3 procent av koncernens försäljning och där 2015 väntas bli något av ett skördeår. Bara inom SMS väntas 15?000 nya produkter ut på marknaden.

***

I en oansenlig enplansbyggnad ungefär 500 meter från centralvakten in på fabriksområdet och granne till det väldiga kallvalsverket, plockar teknikern Filip Johansson ut en stålplatta dekorerad med något som ser ut som en två-tre decimeter hög skulptur .

Tolvmiljonerkronorsmaskinen, en 3d-skrivare, har arbetat i fem dygn, strukit ut mikrometertjocka lager på varandra av metallpulver som sedan smälts med laser. Resultatet ser ut som ett glest hoprullat garnnystan av silverfärgad tråd men är egentligen ett par högklackade skor inspirerade av den amerikanska artisten Lady Gaga.

Strax intill står en mindre 3d-skrivare och bortom den står några plastflaskor på det blankputsade före detta verkstadsgolvet.

– Flaskorna markerar var vi ska placera vår tredje maskin, säger Mikael Schuisky, operativt ansvarig för Sandviks nyinrättade forskningscentrum kallat Additive Manufacturing Center.

15 forskare ska vara sysselsatta där när centrat invigs i november.

I Sandviks årsredovisning står det att varje affärsområde ”ansvarar för sin egen forskning och utveckling med fokus på produkt- och produktionsutveckling, teknologiplattform och nya innovationer”.

Mikael Schuisky har nyligen flyttat från Stockholm till Sandviken med familjen. Han sjuder av entusiasm över sitt nya uppdrag, inte bara för att han får samla en rad hjärnor på samma ställe utan också för att hans skapelse märkligt nog utgör Sandvikkoncernens första forskningscentrum som bryter mot de egna reglerna i årsredovisningen. Han och hans kolleger får ägna sig åt vad som bäst kan beskrivas som grundforskning utan direkta lönsamhetskrav.

– Vi ska stödja alla Sandviks affärsområden. Det är det första stora initiativet i koncernen. Det finns ingen corporate research. Anledningen till att vi gör det här är att det började bubbla på alla affärsområden kring 3d-printing och alternativet hade varit att det byggts upp 3d-kompetens lite här och där, vilket hade blivit dyrare. Det finns mycket synergier att hämta.

När laboratoriet, Schuisky kallar verksamheten just så, kommer i drift är huvud-uppgiften att missionera för produkt-utvecklare och tekniker i övriga delar av Sandvik om hur 3d-tekniken kan användas. Bolagets anställda, som i alla tider jobbat med att skära och fräsa ut komplicerade komponenter ur massiva metallblock, ska tänka tvärtom, de ska bygga komponenter från grunden:

– Vi kan göra saker som vi inte kunde göra tidigare. Det är som jag ser det den stora grejen, säger Schuisky och nämner en flygmotordetalj som numer kan skrivas ut och byggas i tre dimensioner som en komponent men som fram till nu har behövt tillverkas i 18 olika komponenter som var och en måste fräsas ut ur metallstycken.

Mikael Schuisky vill inte avslöja några konkreta ekonomiska mål men enligt både honom och kommunikationschefen Pär Altan är det nya centrumet ett långsiktigt projekt som enligt planerna ska vara i drift i många år framöver.

Någon idé om hur stor del av Sandviks produktion som utgörs av 3d-utskrivna komponenter om fem eller tio år vågar sig Schuisky inte på.

– Man ska se det som ett nytt verktyg som ska gå in i ett produktionsflöde, säger Schuisky.

***

De tre närmaste företrädarna satt alla mellan åtta och tio år. Faxander fick drygt fyra. Det räcker inte för att skapa bestående avtryck i Sandvikkoncernen. Många av de grepp och beslut som Faxander har tagit har varit nödvändiga. Men vittnesmål saknas inte om att högste chefen inte har varit tillräckligt effektiv, eller till och med frånvarande, vid genomförandet, något som bidrog till att han fick gå.

Ett av Sandviks grundproblem är att koncernen binder mycket kapital, mer än exempelvis rivalen Atlas Copco, och det särskilt inom ståldivisionen SMT. Olof Faxander försökte sälja stålet för att förbättra nyckeltalen men hittade ingen köpare. Hade Sandvik lyckats bättre med exempelvis hyllade Atlas Copco-vd:n Ronnie Leten bakom ratten? Tveksamt. Visst skulle en annan vd kanske ha kunnat städa effektivare, men att rå på en kollapsande råvaru- och oljemarknad är betydligt svårare.

Nu får efterträdaren Björn Rosengren skörda efter Faxanders impopulära omställningsarbete. Men att Sandvik ska återta positionen som Sveriges verkstadsjuvel nummer ett – vilket var Faxanders ambition för tre år sedan – är osannolikt.