I väntan på en vision

Vad ska politik leverera?

En modern önskelista kan se ut så här:

1. Anständighet.

2. Problemlösning.

3. Inspiration.

Prio ett borde vara att valda ledare inte med flit ökar konfliktnivån i samhället, genom att hetsa mot minoriteter och medier, undergräva domstolar och vetenskap. Många länder slirar som bekant i detta avseende, i takt med att cynismen blir ny statsreligion. En av vår tids största tragedier är att världens ledande demokrati – USA – inte längre går att ta på allvar.

Om Donald Trump är en förolämpning mot anständigheten har han fortfarande en gnutta trovärdighet när det gäller problemlösning. Skattesänkningar är sällan fel, även om tajmingen på toppen av konjunkturen var olycklig, liksom finansieringen med lånade dollar. Kinas skamlösa riggande av världshandeln förtjänar också mothugg, även om handelskrig via nattliga tweets inte är svaret.

Beträffande inspirerande ledarskap – att förmedla en schyst berättelse om framtiden – är Trump och hans själsfränder i Brasilien, Italien, Polen, Ungern, Storbritannien och Ryssland som mest deprimerande. Efterfrågan på deras tjänster har uppstått ur en känsla av osäkerhet, kopplad till ny teknik och besvikelse över oansvariga eliter.

Mot bakgrund av dessa trender kan vi i Sverige vara rätt nöjda med inrikespolitiken. Trots vår extrema modernitet i teknikens och individualismens formlösa framkant, vår globaliserade ekonomi och omfattande invandring på kort tid, håller de politiska partierna i stort sett stilen.

Då kriserna kommer – som de alltid gör – kan vi luta oss mot erfarenheter från 1930-, 1940- och 1990-talet. När omvärlden ballar ur samlar sig det svenska politiska systemet till lösningar över partigränserna.

Ingen akut anledning till oro, alltså, även om politikområden som skola, försvar, integration och företagsklimat har gapande utrymme för förbättringar. Det största kruxet inför 2020-talet är faktiskt ledarskapet, berättelsen, färdriktningen.

Man vill ju bli lite lagom förförd. Tänk Churchill, Adenauer, de Gaulle, Kennedy, Clinton, Kohl, Blair, Macron. Svenskars temperament är förstås svalare. Jantelagen, sex månaders deppig vinter och en folktäthet motsvarande Kazakstans borgar inte för politiker som skulle platsa hos Shakespeare. Men vi har faktiskt också haft ledare som gjort avtryck.

Per Albin Hansson lanserade folkhemmet. Dag Hammarskjöld mejslade fram det moderna FN. Olof Palme snackade upp en moralisk stormakt som Thorbjörn Fälldin plockade ner på jorden. Göran Persson klev fram som rikshushållare när ekonomin krisade. Fredrik Reinfeldt återknöt till en borttappad idé om arbetet som lutheransk dygd.

De Nya Moderaterna hade en story. Det är femton år sedan nu. Har någon hört en sammanhängande, attraktiv vision om ett nytt Sverige sedan dess?

Till vänster är det defensiva slagord om välfärden som gäller – alltmedan de ekonomiska och sociala klyftorna exploderar med Socialdemokraterna vid regeringsmakten. Till höger är det integration och hårdare tag i brottsbekämpningen – trots att ingen människa vid sunda vätskor pläderar för våldsam segregation. Ifall överfulla fängelser och skjutglad polis var lösningen skulle Mexiko vara säkrast i världen.

Om man har visioner bör man uppsöka läkare, sa den tyske förbundskanslern Helmut Schmidt på sin tid. Det ligger mycket i den torra iakttagelsen – verklighetskontakt förtjänar fler röster än utopier – men för den partiledare som målar upp en lockande bild av framtidens Sverige är jag beredd att göra ett undantag.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

6 715 500 ton bomber

USA anklagar Kina för påtryckningar mot Vietnam i kapplöpningen om naturresurser i Sydkinesiska sjön. Med tanke på att amerikanerna för inte så länge sedan släppte 6 715 500 ton bomber över Sydostasien – till ingen som helst nytta – borde de veta vad de talar om.