Inflationsballongen vägrar att lyfta

Oljeländernas priskartell Opec håller mot alla odds samman och oljepriserna fortsätter därför att ligga på över 30 dollar per fat, högt över vad de flesta prognostiserat.

Dessutom fortsätter priserna på andra råvaror att stiga i en takt som vi inte sett sedan mitten av 1990-talet. Orsaken är att Kina i princip suger åt sig allt vad som finns av extrautbud på världsmarknaden. Samtidigt stärks ekonomierna runt om i världen och kampen om resurserna borde därför bli större och höja priserna ytterligare.

Bäddar det här för en inflationsbomb och därmed akututryckningar från centralbankerna i form av högre räntor, om ett halvår eller så?

Svaret är: Troligtvis inte.

Det saknas för all del inte ekonomer som är djupt oroade över inflationsutvecklingen framöver. Och det är egentligen inte speciellt svårt att förstå deras argumentation. För en ordentlig ekonomisk återhämtning parad med de extrema penningpolitiska stimulanserna som genomförts under senare år borde normalt sett borga för en rejäl prisstegring. Men ännu är tecknen på stigande inflation förhållandevis få.

Några skäl till det:

En allt svagare dollar har räddat Europa från inflation. Här har dollarfallet kompenserat prisuppgången genom att råvarorna blivit allt billigare i euro eller kronor. Flera analytiker menar samtidigt att den nuvarande prisuppgången på metaller, olje- och skogsprodukter i större utsträckning i första hand beror på att råvaruföretagen måste kompensera sig för en svagare dollar snarare än på en efterfrågedriven prisuppgång.

Ett annat skäl är att produktiviteten fortsätter att vara hög. Stigande råvarupriser kan helt enkelt sväljas av att företagen blir effektivare i sin produktion. I huvuddelen av företagen betyder trots allt råvarupriserna betydligt mindre än andra faktorer, som exempelvis löneutvecklingen. Och någon löneinflation är svår att se när arbetsmarknaden är svag i USA och Europa.

Ytterligare press på lönerna sätts av den outsourcing av jobb som sker till Asien och Östeuropa. Det krävs med andra ord en betydligt starkare och långvarig högkonjunktur innan arbetsmarknaden kommer att bli något reellt hot mot inflationsutvecklingen.

Ett tredje skäl är priskonkurrensen från asiatiska länder, främst Kina. Så länge billiga kinesiska varor fortsätter att strömma in betyder det en rejäl press på inhemska producenters priser, även om kinesiska varor skulle bli något dyrare framöver. I Asien är dessutom inflationsuppgången välkommen eftersom flera länder i den regionen har haft deflation under senare år.

Möjligtvis skulle USA, där importpriserna stigit under senare tid, kunna vara ett undantag men inte heller här syns någon större prisuppgång. Kärninflationen (KPI exklusive energi och matpriser) fortsätter att öka mycket svagt. I januari låg detta inflationsmått, som den amerikanska centralbanken fäster störst vikt vid, på 1,1 procent.

För att det ska blir en rejäl prisuppgång på kort sikt krävs troligen en rejäl omsvängning av löneutvecklingen och/eller att företagens vinstmarginaler. Annars lär inte prishöjningarna kanaliseras ut till konsumenterna.

Sammantaget är det med andra ord svårt att se någon inflationsballong som lyfter. Därför lär det också dröja innan de stora centralbankerna behöver genomföra några räntehöjningar.