Konsensus – det godas fiende

För tolv år sedan varnade Göran Persson för att EU:s utvidgning med tio nya medlemsländer kunde bli problem. För det fick han spe. Bland annat av mig. (Förlåt, Göran.) Sen hände ingenting, sen ingenting och sen satt tiggare på gatorna i Sverige. Trots arbetslinjen, som många är stolta över, och trots att gator är gemensam egendom sade få vad många tyckte. Ingen äger gatan och tiggeri är förnedrande. Därför är gatutiggeri ingen bra lösning. Och därför har vi system för att hindra att fattiga människor sitter på gatorna.

I stället diskuterades romernas ställning, provisoriska tältläger och var det hela organiserat? Och så är det ju inte olagligt att tigga i Sverige. En intervjuad tiggare undrade vad de förbipasserande tittade på, långt bort i fjärran. Svaret han inte fick var att svenskarna spanade i fjärran för att undvika att se på tiggarna.

Tiggarna blev vardag. Och så kom asylsökande flyktingar. Krigsdrabbade, utmattade anlände. Och samtidigt kom det andra, som inte var asylsökande, det kom väldigt många på kort tid. Frivilliga hjälpte där myndigheter inte räckte till.

Mitt i detta sände SVT dokumentären Året var 1966. De i dag medelålders talade om hur de bjöd hit svarta amerikanska ungdomar, för att de skulle få uppleva det fördomsfria Sverige. Volontärer hjälpte kvinnor i indiska byar och Bob Dylan på Sverigebesök fick frågan varför han hade så skrynkliga byxor.

Oförfärade, sådana var sextiotalets ögon som tittade på Sverige och världen. Allt gick att förstå och allt ville man förstå. För femtio år sen var Sverige fortfarande en moralisk stormakt, och i dokumentären framstår landet som begripligt för invånarna. Så begripligt att man gärna berättade för andra vad som var så bra med det svenska. Nu hämtar vi inte hit världen. Nu kommer världen hit, vill in och ibland stanna.

En nation kan beskrivas som ett socialt ekosystem där människor kan forma livet efter sina värderingar och förhoppningar. Så vad kommer de nyanlända till? Vad är svenskt? Svenskar brukar inte gilla den frågan. Men om vi skulle gå emot konsensus skulle svaret kunna lyda: arbete, arbete, arbete. Kompromiss. Konsensus. ABBA, naturen, komma i tid.

”Klok” är ett favoritord hos sansade svenskar, och en populär föreställning i Sverige är att konsensus är just klokt. Med tanke på problemet med eskalerande konflikter, är det lätt att hålla med. Men, för att använda ett uttryck som svenskar inte brukar tycka är begripligt; det bästa blir lätt det godas fiende.

När konsensus värderas högt tar det lång tid att ompröva en idé. Håller man hårt fast vid konsensus, riskerar man därför att leva i en annan tid än de flesta andra. Och när ett stort antal nyanlända förändrar Sverige snabbare än på mycket länge, kan konsensus mycket väl bli det godas fiende.

En fråga där konsensus länge rått, är ifall en brottslings etniska ursprung ska nämnas. Bara om det har betydelse, lyder formuleringen i spelregler för press, radio och tv. Och ofta är mediernas bedömning att ursprung inte har betydelse. Men så rapporterades ett antal systematiska sexuella ofredanden av tjejer i stora folkmassor. Och då ansåg många medier att gärningsmännens ursprung hade betydelse. Varför?

En tanke är att outtalad konsensus råder om att unga män är i överläge mot unga tjejer. Det slår i så fall ut variabeln invandrad. Det är rätt troligt att många av de unga männen vet att deras beteende var oacceptabelt. Men skulle någon av de unga männen ha svårt att förstå varför hans beteende inte accepteras, så måste vi sätta ord på vad konsensus innehåller. Så att vi kan berätta vilket land de nya svenskarna har kommit till.

Svenskar undviker inte bara att titta på tiggare. Framför allt tycker vi inte om att se oss själva.

Kom inte ensamma, men blev det

Det finns en nyutgiven bok om kulturkrockar. Augustin Erbas andlösa roman Blodsbunden kom förra året. I den beskrivs den tyngd som läggs på familjer som lever i ett land som är nytt för de vuxna. Barnen kan bli mycket ensamma.