Korkad kamp mot klockan

Ett av nutidens mest missuppfattade begrepp är tidsfaktorn, som tar hänsyn till hur lång tid saker och ting tar. Valör, som bor granne med såväl aktieanalytiker som fondförvaltare och operativa näringslivshövdingar av varierande kaliber, får ständigt nya belägg för påståendet.

Särskilt intressant verkar tidsfaktorn bli just när vi byter kalenderår. Nu skall saker och ting förändras! Och fort som f-n skall det gå!
Varför måste allting gå så fort? Signaturen är övertygad om att det är verktygen som det är fel på. Dagens finansiella modeller kräver att vi bygger upp väldigt mycket av våra förhoppningar, bedömningar och analyser på tidshorisonter som måste kunna kallas för överblickbara.

Egentligen ligger inget fel i just detta. Att göra detaljerade prognoser för en alltför avlägsen framtid är ju bara löjligt. Just så löjligt som skaparen av McKinseys förkättrade kassaflödesmodell vill få oss att bete oss.

Men eftersom de flesta inser att det är meningslöst att försöka se detaljer på mer än tre års sikt nöjer vi oss med att titta just tre år framåt i tiden och försöker klämma in så mycket som möjligt inom just den horisonten. Studera till exempel aktiemarknadens prognoser för tillväxtföretag på ett, två och tre års sikt. Just det: det tredje året händer väldigt mycket! Det var precis det som i finansbranschen kallades för hockeyklubbseffekten för några år sedan. (Man får tänka sig klubban liggande så att bladet pekar uppåt.)

Och ju mer okänt fenomenet som skall prognostiseras är, desto mer felaktiga blir prognoserna. För så där fyra år sedan trodde vi att tredje generationens mobiltelefoni skulle kunna införas på arton månader. I själva verket är det först nu som de mest basala waptjänsterna börjar fungera och få genomslag.

Det tog fem år, inte sex månader som man trodde, att få bankernas kunder att utföra tjänster per telefon och internet. Det tar tio år, inte två tre, att förändra beteendet på gräsrotsnivå i stora börsföretag.

Och det här felet görs gång på gång. Verkställande direktörer, eller deras styrelser, riggar upp strategiomläggningar för att få resultat på alldeles för kort sikt. Fondförvaltare satsar på det närmaste kvartalet, halvåret eller – i långsiktiga fall – året. Riskkapitalister, de riktigt långsiktiga spelarna på finansieringsmarknaden, har ibland sträckt ut perspektivet till fem år. Men det är mest i goda tider. I dåliga tider är även de nere på sexmånadershorisonten för att få fart på saker och ting.

Varför skall allting gå så jämrans fort? Att ha för kort perspektiv skapar bara elände. Den som hoppats på resultat på ett års sikt och får det på tre, blir ju bara besviken, även om slutresultatet i sig är gott. Och den som är ärlig nog att rubricera sitt projekt som en femårsplan, lär nog få det bortprioriterat.

Följden blir, som vanligt, en felaktig styrning av resurserna och en massa gräl. Just sånt som suger energin ur dina medarbetare, finansiärer och dig själv.

Var gör vi de största misstagen just nu? Valör anser att det gäller kvinnornas intåg i styrelserummen som drabbats av tidsoptimismen i dess mest ohemula form. Inom ett par år skall femtio procent av styrelseposterna besättas av kvinnor annars blir det lagstiftning av, brukar det heta i debatten.

Lyssna nu: Allting tar tid.
Allting.
Tar.
Tid.

Varför forcera processen? Varför riskera att “kvinnostyrelsefrågan” blir ett misslyckande? Det finns högvis av kvinnliga mellanchefer som är på väg upp till styrelsevåningen. Ge dem fem, kanske tio år. Då har de duktiga 35-åringarna blivit riktigt erfarna 40- eller 45-åringar som har betydligt mer att ge. Och att gå lagvägen kommer då att vara obehövligt. Exemplen kan göras fler. Gör det, du. Så ses vi här om en vecka igen?