Låsningen

Merita Nordbankens styrelseordförande Jacob Palmstierna var mycket nöjd under presskonferensen i Oslo den 20 september 1999. Köpet av norska Christiania Bank og Kreditkasse för 26 miljarder svenska kronor verkade av allt att döma i hamn. Norska, svenska och finländska intressen var synkade, politikerna informerade och marknaden varskodd.

– Nu blir vi nummer ett i Norden, proklamerade den världsvane adelsmannen och rätade ut långfingret i den annars knutna högerhanden.

Nummer ett.

Det har nu gått snart nio år sedan en oförsiktig Jacob Palmstierna med denna kraftfulla gest saluterade det som skulle bli den sista, stora svenska bankaffären på mycket, mycket länge.

Föreningssparbanken bytte namn till Swedbank och Merita Nordbanken till Nordea. Men bakom dessa kosmetiska förändringar är det mesta som vanligt hos de traditionstyngda koncernerna som dominerar den svenska banksektorn.

De flesta banker i världen strävar konstant efter att växa, av i princip tre skäl:

1. Riktigt stora banker kan göra riktigt stora affärer. För varje krona som lånas ut måste banken matcha några ören i sin kapitalbas (eget kapital och mycket stabila finansiella innehav). En stor bank har stor kapitalbas och kan låna ut mer pengar till jättelika affärer och slipper dela vinsten med andra.

2. Overhead-kostnader, som de svindyra it-systemen, kan slås ut på större organisationer, fler anställda och fler kontor.

3. Ju större bank, desto mindre risk (allt annat lika), vilket ger lägre upplåningskostnader. Och högre vinst.

Att växa på egen hand, organiskt, är naturligtvis möjligt. Men inte går det fort. Nej, i bankvärlden är det sammanslagningar och köp som får bolagen att växa. Gärna spektakulära fusioner mellan två jättar, affärer som går till historien och får aktieägarna att sluta undra varför styrelseordföranden ska ha en sjusiffrig lön.

Våra fyra svenska storbanker vill inte vara sämre. Under det senaste decenniet har de till och från flirtat öppet med varandra, ännu oftare har det gått rykten. Ändå har anmärkningsvärt lite hänt på den skandinaviska bankmarknaden. Den senaste renodlade svenska storaffären var när Föreningsbanken och Sparbanken gick samman 1997.

I stället har de svenska storbankerna koncentrerat sig på Östeuropa och forna Sovjetunionen, och dominerar i dag den baltiska bankmarknaden.

Ambitioner, drömmar och visioner har däremot inte saknats. Gång på gång har det påpekats att de fyra svenska storbankerna inte alls är särskilt stora i ett internationellt perspektiv (ett på det hela taget korrekt påstående).

Det mest spektakulära misslyckandet var försöket att slå samman SEB och dåvarande Föreningssparbanken i februari 2001. SEB:s “finkunder” och FSB:s “fulkunder” skulle samlas under samma tak.

Den officiella historien är att Mario Monti stjälpte drömaffären. För att godkänna fusionen krävde EU:s dåvarande konkurrenskommissionär att stora delar av den nya superbankens kontorsnät såldes. Men i verkligheten var det snarare kulturskillnaderna och stora egon som omintetgjorde affären. Göran Collert, då ordförande i Föreningssparbanken, sägs i frustration ha rutit mot Jacob Wallenberg, SEB:s ordförande, liksom mot sina egna chefer. Knappast en drömstart.

Något helhjärtat försök att överklaga eller att övertala konkurrenskommissionären gjordes inte. “Cirkus Monti” blev en välbehövlig ursäkt för att blåsa av eländet. Så skedde också några dagar senare.

Lyfter vi blicken något så är skapandet av DNB Nor, resultatet av en norsk storfusion 2003, nog det mest dramatiska som hänt i Skandinaviens bankvärld sedan Jacob Palmstierna gav publiken fingret.

Alla vill dansa, alla vill föra

Att få två svenska storbanker att gå samman var som att försöka få katter att gå på led. Den stora svenska bankkonsolideringen alla väntade på blev aldrig av.

En förklaring var styrkan i de fyra koncernerna. Länge har dessa finansfästen varit tillräckligt stora, de har var och en sin tydliga identitet och vilar alla på en stabil nordisk hemmamarknad. Den spännande expansionen i öst har gett aktieägarna löften om tillväxt.

Det har inte heller funnits särskilt starka incitament för ägarna att kräva samgåenden. Tvärtom. Alla fyra har en ståndaktig maktstruktur, och dessutom ett rejält tjänstemannainflytande. Stora vinster de senaste åren har också minskat förändringstrycket.

Vid sidan av SEB är Handelsbanken den finaste banken, manifesterat av det magnifika huvudkontoret, med Grand Hôtel på ena sidan, SEB och Investor på andra, med obruten utsikt över Kungliga Operan och slottet. Handelsbanken har också en närmast feodal struktur, med en stark svensk prägel, där huvudkontoret ska akta sig för att reta kontorscheferna.

Banken har makten över sig själv genom ett intrikat korsägande mellan personalstiftelser och sfärens investmentbolag, Industrivärden. Den som bestämmer är Tom Hedelius, Industrivärdens ordförande. Som Affärsvärlden tidigare har beskrivit var det han som i praktiken sparkade Handelsbankens ordförande Lars O Grönstedt tidigare i år.

Svenska Handelsbanken är den av de fyra som minst ofta förekommit i konsolideringsdiskussioner. Så vitt Affärsvärlden vet har banken inte deltagit i några mer allvarligt menade diskussioner de senaste åren.

Anrika SEB har sitt ursprung Stockholms Enskilda Bank, grundad av André Oscar Wallenberg 1856. Än i dag kontrolleras SEB av familjen, via aktieposter i maktbolaget Investor och Wallenbergstiftelserna.

Det finns ett mörkt minne från början på 1970-talet, när Enskilda Banken skulle gå samman i med den betydligt större Skandinaviska Banken. Inom den mäktiga finansfamiljen fanns starka viljor både för och emot affären. Den 18 november 1971 begick Enskildas vd Marc Wallenberg självmord. Konflikten kring sammanslagningen, som han hade i uppdrag att genomföra, var sannolikt en faktor.

De två återstående, betydligt mindre snobbiga svenska storbankerna har en minst lika komplicerad ägarbild. I den lite bonniga Swedbanks fall är det sparbanksstiftelserna, personalstiftelserna och de fristående sparbankerna som har det avgörande inflytandet genom sin gemensamma röststyrka. Det är inte en djupt integrerad maktstruktur på samma sätt som Handelsbanksfären. Men den är tillräckligt stark. Precis som i Handelsbanken är det inte alltid helt enkelt att veta vem som till sist bestämmer. Är det Swedbanks vd Jan Lidén? Ordföranden Carl Eric Stålberg? Eller Ingrid Dahlberg, stiftelsernas ordförande?

Frågan är på inget sätt oväsentlig. Ordförande Carl Eric Stålberg spår färre svenska storbanker på medellång sikt (se intervju på sidan 22). Vd Jan Lidén uttryckte sig direkt negativt till ett samgående med Nordea när andra kvartalsrapporten i år presenterades.

Av de fyra svenska storbankerna är Nordea den största, resultatet av decennier av sammanslagningar och köp, som började 1974, då Postbanken och Svenska Kreditbanken bildade PK-Banken. Båda var i svenska statens ägo. Ett kvartsssekel senare svaldes Norska Christiania Bank og Kreditkassen, och Nordea tog sin nuvarande form. Fortfarande är svenska staten största ägare i Nordea med sina 20 procent. Men som bekant kan den situationen snart förändras.

Inom Nordea finns alltså en lång erfarenhet av lyckade fusioner, och en stor vana att hantera kulturkrockar och särintressen. Detta har blivit bankens signum. Men sedan Palmstierna rätade på mellanfingret för nio år sedan har inte Nordea gjort någon ytterligare storaffär.

Att stiftelser har avgörande makt i Swedbank och Handelsbanken är välkänt. Att liknande bolagsnära institutioner också har inflytande i de två andra storbankerna är mindre känt. I Nordea är “Nordea Danmark-fonden” tredje största ägare, en rest från tidigare ihopslagna livbolag.

Näst störst i SEB är doldisen Trygg-Stiftelsen. Ordförande i Trygg-Stiftelsen är den legendariske Carnegiemäklaren Hans Mertzig, knappast en man med Wallenbergstämpel. Stiftelsens verksamhetsbeskrivning är en mardrömsläsning för förespråkare av starka fysiska ägare: “Trygg-Stiftelsen är ett forum för försäkringstagarnas inflytande i Gamla Livförsäkringsaktiebolaget SEB Trygg Liv.”

I alla fyra storbankerna finns alltså ett starkt inslag av incestuös makt.

Från sitt kontor på Kongens Nytorv i Köpenhamn kan samtidigt Peter Straarup, vd för Danmarks största bank Danske Bank, se tillbaka på en stabil expansion, med köp av små och mellanstora finansföretag. I Sverige Östgöta Enskilda Bank 1997, Fokus Bank i Norge och senast, 2006, mångmiljardköpet av Sampo Bank, en del av den finländske näringslivsnestorn Björn Wahlroos imperium.

Nordea räknas fortfarande som Nordens största bank av de flesta. Dock inte av amerikanska Fortune. Affärsmagasinets berömda lista över världens 500 största företag rankar nämligen efter intäkter, och då ligger konkurrenten Danske Bank högre. Så har det varit sedan 2006. I år ligger Nordea på 51:a plats, Danske på 41:a plats.

Så något måste Nordeas ordförande Hans Dalborg göra, om banken även i fortsättningen ska kunna påstå sig vara störst i Norden.

Blickar möts

Nu var det slut på friden. Sampos blytunge vd Björn Wahlroos hade anlänt till Nordeas stämma i Ralph Erskines Aula Magna på Stockholms universitet med en bok under armen: “Alliance: The Inside Story of How Roosevelt, Stalin and Churchill Won One War and Began Another ” av britten Jonathan Fenby.

På eftermiddagen den 3 april 2008 klubbades det oundvikliga. Utåt hade ordförande Dalborg och vd Christian Clausen varmt välkomnat Nordeas nye storägare in i styrelserummet på sjunde våningen på huvudkontoret vid Hamngatan i Stockholm. Vad annat kunde de göra?

– Björn Wahlroos kan nog det mesta. Men det finns säkert avsnitt i vår strategi eller vårt sätt att arbeta som kommer att vara nya för honom. Jag har inga tvivel om att han med stort intresse kommer att ta del av detta, sade Hans Dalborg till Dagens Industri veckorna före stämman.

Men bakom stängda dörrar betraktades intåget som näst intill fientligt, enligt Affärsvärldens källor. Den sympatiske banknestorn Hans Dalborg är mr Nordea. Den nordiska finanskoncernen är hans skapelse. Sedan början på 1990-talet har han befunnit sig i absoluta toppen, först som vd och senare ordförande. Fri från maktsfärerna, med ett öppet mandat från storägaren staten. Men 67 år fyllda kan han hänga kvar max några år till. Sedan väntar Björn Wahlroos.

Sampo är en märklig konstruktion, bestående av ett litet livbolag och det stora sakförsäkringsbolaget If. Samt en rejäl påse pengar, likviden från när Danske Bank köpte Sampos bankdivision för motsvarande 35 miljarder kronor år 2006.

Fram till i fjol var det frid och fröjd även i Sampo. Men så klev bröderna Ágúst och L´ydur Gudmundsson in, via sitt bolag Exista. De Londonbaserade isländska finansakrobaterna flaggade upp i Sampo i början på fjolåret ungefär när Sampo klev in i Nordea. De var ungefär lika välkomna.

– Det kommer att bli en fortsatt konsolidering. Vi ser en hel del aktivitet i marknaden. Kaupthing är till exempel en av de största ägarna i norska Storebrand och jag tror att vi kommer få se en del rörelser i en nära framtid, sa L´ydur Gudmundsson kryptiskt till Affärsvärlden förra våren, men förnekade samtidigt att det var Nordea han syftade på.

Kanske var bröderna Gu?mundsson ute efter just kassan. Kanske var Sampos köp i Nordea ett sätt för Björn Wahlroos att sätta sprätt på den enorma kassan. I vilket fall som helst blev effekten en ny storägare i Nordea, den största efter svenska staten. På bolagsstämman i Aula Magna gick det inte att hålla emot längre. Och den finländske finansmannen är känd för att uträtta saker.

Nordeas ordförande Hans Dalborg, den förre vd:n Lars G Nordström och nye vd:n

Christian Clausen ville gärna slippa stämpeln som en halvstatlig bank. Det bästa vore om regeringen pytsade ut sin aktiepost, genom så kallad bookbuilding. Kontrollposten skulle då spridas på dussintals institutionella ägare, och makten vara kvar hos tjänstemännen. En dröm som Sampos intåg krossade.

Björn Wahlroos hör till dem som spår en ny våg av nordisk bankonsolidering “inom fem till tio år”. Även Hans Dalborg räknar med förändringar. Om Nordeas framtid uttrycker han sig samtidigt försiktigt i intervjun med Affärsvärlden (se sidan 20). Nordeas huvudspår är att växa organiskt, hävdar Hans Dalborg, men banken tittar på “de möjligheter som kommer upp”.

De senaste åren har rykten om en ny stor bankaffär med Nordea som en av parterna dykt upp regelbundet. Gång på gång pekas SEB ut som bruden.

Wallenbergarna har gjort några ärliga försök att försöka fusionera SEB med andra svenska banker. Hösten 1997 fördes samtal på högsta nivå med Nordbanken (som Nordea hette då). Initiativet kom från SEB, som också valde att dra sig ur. Finansminister Erik Åsbrink konstaterade besviket att kombinationen kunde ha blivit en ny slagkraftig bank.

Hösten 2001 havererade, som sagt, SEB:s förhandlingar med Swedbank. Wallenbergarna har alltså flera gånger gett sig in i fusionssamtal, som senare fallit. En kvalificerad gissning är det förts fler samtal bakom stängda dörrar.

Investors vd Börje Ekholm skrev i tredje kvartalsrapporten i fjol att “Dagens SEB har en stark plattform för värdeskapande på egen hand. Bankmarknaden befinner sig dock i en dynamisk fas och vi kommer löpande att följa utvecklingen för att säkerställa att banken är väl positionerad inför framtiden.” Ett sådant uttalande går, som oraklet i Delfi, att tolka i den riktning som passar läsaren. I mindre officiella sammanhang ska dock Börje Ekholm ha uttryckt sig mer rakt på sak.

– Konsolideringar ser bra ut i Powerpoint men mindre bra i Excel.

Det hindar inte att marknadens aktörer gång på gång pekar ut SEB och Nordea som en drömfusion. Bankerna kompletterar varandra nästan perfekt.

SEB är starka inom den lönsamma investment banking-delen och asset management, där Nordea är svagare. Den geografiska mixen är perfekt. SEB är urstarka i Baltikum och Sverige, medan Nordea har Polen och inte minst hela Norden som hemmamarknad. SEB har mer transaktionsbenägna kunder, även på kontoren, provisionsintäkterna är normalt betydligt större än räntenettot. För Nordea är det tvärtom.

“Utförsäljningen av statens aktier i Nordea är lite av en “once in a lifetime opportunity” för Investor. Och för Mats Odell, som nu kan lägga grunden för en ny nordeuropeisk storbank med en svensk huvudägare” skrev Affärsvärldens Agnetha Jönsson i våras. Ändå händer ingenting. Enligt uppgift till Affärsvärlden skulle Nordeas ledning och styrelse gärna se en fusion med SEB. Men på Arsenalsgatan, hos Investor, har responsen på frieriet varit avmätt. Och om känslorna var småljumma för ett år sedan så är de iskalla i dag.

Men är det verkligen bara röda Excel-siffror som sätter käppar i hjulen? Makt är säkert en inte oväsentlig faktor i sammanhanget. Flera av dem som Affärsvärlden talat med pekar på Wallenbergsfärens ovilja att ge upp sitt inflytande över banken. Visst kan de köpa upp sig också i ett sammanslaget SEB-Nordea, Investor har en välfylld krigskassa. Men det blir dyrt, väldigt dyrt. Hellre då kung i en medelstor bank.

Äktenskapsmäklare med förhinder

– Till dess säger jag bara till talmannen, de vice talmännen, till riksdagsdirektören, till kammar-, utskotts- och partikanslierna samt all övrig personal här i riksdagen: Farväl, farväl! Vi komma väl snart igen. Från oss alla till er alla en riktigt skön sommar!

Med dessa ord, sju minuter över sju den 20 juni 2007, satte socialdemokraten och tjänstgörande ålderspresidenten Margareta Israelsson punkt för riksdagens arbete, och ledamöterna fick sommarlov. Under den tio timmar långa dagen hade en rad lagar klubbats igenom. En av dessa gav regeringen mandat att sälja helägda Vasakronan, SBAB, Vin & Sprit samt aktierna i börsbolagen Nordea, OMX och Telia Sonera. Lagen gav också mandat att ta emot aktier som likvid. Kanske till synes en teknikalitet. Men i praktiken av stor betydelse, som så ofta med detaljer.

Nu hade Mats Odell och det övriga utförsäljningsgänget på finansdepartementet betydligt friare händer och kunde vara betydligt kreativare. Nu kunde staten aktivt verka för fusioner och få betalt helt eller delvis med aktier i det sammanslagna bolaget. Ett handlingsalternativ som lär påverka framtiden för Nordea.

Det nya riksdagsmandatet kunde ha inneburit en rivstart på försäljningsprocessen. Men så smittade en optionsskandal finansdepartementet.

Mats Odells försäljningsgeneral Karin Forseke tvingades den 1 oktober att avgå. Finansinspektionens kritik mot hur Carnegie skötts under hennes vakt blev för mycket. Nyanställde statssekreteraren Urban Funered var tidigare ansvarig för riskkontroll på Carnegie. Det blev lite väl ironiskt, och han omplacerades två dagar efter Forsekes avgång. Hela soppan bromsade privatiseringsprocessen vid en tidpunkt när det egentligen var bråttom. Konjunkturen var på väg att vika.

De svenska bankerna har klarat finanskrisen förhållandevis bra jämfört med sina konkurrenter i USA och Europa. Men Swedbank och SEB har ändå tagit mycket stryk på aktiemarknaden, där deras exponering mot Baltikum tynger. Swedbank har i skrivande stund fallit 53 procent på börsen sedan 1 januari 2007, SEB har fallit 47 procent, Handelsbanken 30 procent och Nordea bara 21 procent. Nordea är en av ytterst få finansinstitutioner i världen som faktiskt har klarat sig bättre än börsen som helhet under perioden.

Vid en första anblick kan det kanske vara en bra sak, särskilt ur regeringens perspektiv. Det betyder ju att statens Nordea-post fortfarande betingar ett högt pris, när detta skrivs 43 miljarder kronor. Men det är inte så enkelt. Marknaden är översvämmad av bankaktier, när blödande bolag runt om i världen försöker få in nytt kapital via emissioner. Dessutom visade exemplet Telia Sonera tydligt för regeringen att något till synes rakt och enkelt ibland kan bli helt fel.

Statens försäljning av 8 procent av Telia Sonera i maj 2007 genom så kallad bookbuilding blev en pr-flopp för regeringen och Mats Odell. Telia-aktien sjönk som en sten när staten minskade sitt ägande från 45 till 37 procent i telekomkoncernen, en flödeseffekt men också på grund av besvikelse över en utebliven strukturaffär. Mats Odell drar sig sannolikt för att pröva något liknande igen. Dessutom har ju världen det senaste året glidit in i en finansiell kris.

Regeringen har kvar två alternativ: 1) Göra ingenting 2) Medverka till en strukturaffär.

I en intervju med Affärsvärlden utesluter finansmarknadsminister Mats Odell alternativ 1 (se sidan 19).

Ett huvudalternativ tonar alltså fram för regeringen: att främja och delta i en strukturaffär. Och då blir inte Nordeas relativt höga värdering nödvändigtvis en fördel. Växelkursen blir oattraktiv för den andra partens aktieägare.

Exempelvis tycker ju Swedbanks ordförande Carl Eric Stålberg i en intervju med Affärsvärlden att marknaden varit väl hård mot hans bolag (se sidan 22). Och Hans Dalborg påpekar att det knappast är aktuellt att köpa en konkurrent rakt av (se sidan 20).

För tillfället är det svårt att tänka sig att en av de stora utländska aktörerna har finansiella muskler och managementresurser att svälja hela eller delar av en svensk bank. Deutsche Bank har problem, likaså amerikanska Citibank, två ofta nämnda konsolideringskandidater. Här i Sverige är det lätt att underskatta bekymren på de internationella finansiella marknaderna. Exempelvis passerade Swedbank i förra veckan den ledande internationella investmentbanken Lehman Brothers i börsvärde. Något som skulle avfärdats som en fantasi för några år sedan. Och då har Swedbank som sagt tappat mer än hälften av börsvärdet sedan toppen.

Banker, särskilt inte Nordea, är inte vilka företag som helst. Deras betydelse för samhället går knappast att överskatta. Regeringskansliet måste agera ansvarfullt med Nordeaposten men befinner sig i schack.

De svenska storbankerna är fast i sina maktstrukturer och de internationella finanshusen skadskjutna. Mats Odell borde vänta med Nordea tills finanskrisen har läkt ut. Om det sker innan mandatperioden går ut återstår att se.

__________________________________________________________________________

Odell räknar med affär

Finansmarknadsminister Mats Odell räknar fortfarande med att sälja statens aktier i Nordea, en post värd 45 miljarder kronor. Men inte nödvändigtvis över börsen. Ett samgående är också ett alternativ.

Hur har den internationella finanskrisen påverkat möjligheterna att minska ägandet i Nordea?

– Det vet vi egentligen inte förrän efteråt. Men även om de inte är jämförbara, visar affärerna med Vasakronan och Vin & Sprit att företag som har en stark position är långsiktigt intressanta på en marknad som präglas av konsolidering. Det gäller inte minst om de inte ska säljas kontant, utan där det handlar om ett samgående.

Är det huvudspåret, att använda Nordeaposten till ett sammangående med en annan aktör?

– Det var inte det jag sa. Du frågade om det var möjligt att i nuvarande läge genomföra en konsolidering. Jag svarade, att om vi inte är tvingade att sälja aktier på en börs, där vi av allt att döma måste acceptera en rabatt, så finns en annan möjlighet, nämligen att delta i någon typ av samgående.

Nordea har klarat sig bättre på börsen än många konkurrenter i Europa och Norden. Att köpa posten i Nordea blir därmed dyrt om köparen ska betala med aktier. Vad får det för effekter?

– Om du nu spekulerar i en konsolidering mellan Nordea och annan bank, kräver det en ökad kreativitet för att hitta en lösning där bägge parter upplever att de gör en bra affär.

Har intresset blivit mindre när Nordea blivit dyrare jämfört med konkurrenternas aktier?

– Det är precis den typ av frågeställningar som jag aldrig hittills har svarat på till någon journalist, och jag ser ingen anledning att bryta den principen. Jag har hela tiden sagt att det finns ett intresse kring samtliga bolag (på regeringens försäljningslista, red anm), och det är en hållning jag inte har någon som helst anledning att ändra på.

När en konsolidering diskuteras är det nästan alltid bara de fem nordiska storbankerna som nämns i sammanhanget. Men det finns ju gott om andra starka aktörer i världen och Europa.

– Visst är det så. Men det finns vissa utmaningar inom bankvärlden just nu. Kanske minskar intresset att söka sig ut på nya marknader med förvärv.

Mats Odell betonar noga att han bara uttalar sig generellt.

– När vi har rätt tillfälle, rätt pris, rätt partner, är det fullt möjligt att det kan bli en affär. Det finns inte någon anledning att titta snävt på vårt närområde.

Utifrån sett verkar det ju som att Nordea borde passa på att köpa en konkurrent. Vad tycker du?

– Jag har sagt tidigare att det finns goda möjligheter för Nordea att delta i en konsolidering på bankmarknaden. Hur exakt den ska se ut, det tycker jag inte att jag ska lägga några begränsningar på initialt. Att ta ställning till vem som formellt köper vem, det tycker jag inte är avgörande.

Du och flera tunga bankmän har vid flera tillfällen talat väl om en bankkonsolidering i Sverige. Ändå sker det ingenting. Varför?

– Det finns ju teorier runt detta.

Är du särskilt förtjust i någon teori?

– Ha ha. Tja. En del tycker att det är väldigt spännande att äga en bank och vill inte sluta med det.

Du ser inte konkurrensfrågan som ett av de största problemen i en konsolidering. Är det korrekt uppfattat?

– Japp. Om vi antar att vi hittar en svensk modell, vilket jag inte har någon uppfattning om i dagsläget, och det leder till minskad konkurrens. Om konkurrensmyndigheten säger att [de sammangående bankerna] måste sälja vissa delar av sin produktionskapacitet, då uppstår ju en möjlighet för andra, exempelvis en utländsk aktör, att komplettera sin verksamhet när de detta blir till salu.

– Dessutom finns SBAB i sammanhanget, som ytterligare en pusselbit.

Om staten i slutet av mandatperioden sitter kvar med samma Nordea-aktier som i dag, hur skulle det kännas?

– Jag ser inte någon anledning att behöva se fram emot ett sådant scenario. Utan jag tror att det finns goda förutsättningar att fullfölja det vi förutsatt oss, nämligen att minska statens ägande också i Nordea, så att vi kan uppnå 200 miljarder under mandatperioden i minskat statligt ägande.

_________________________________________________________________________

“Mer än industriell logik krävs”

Nordeas ordförande Hans Dalborg hävdar att banken i första hand ska växa på egen hand. Men han efterlyser samtidigt färre och större banker i Europa.

I december 2006 sade du till Affärsvärlden att de flesta fusioner äger rum vid obalans i marknaden, och att den då goda konjunkturen var ett hinder för affärer. Hur har den internationella finanskrisen påverkat möjligheterna för Nordea att delta i en konsolidering?

– Sannolikt kan denna obalans leda till förändringar, inte minst ute i Europa. Men vi ska komma ihåg att effekten av den internationella finansiella turbulensen varit relativt begränsad i de nordiska länderna.

Nordeaaktien har klarat sig bra jämfört med flertalet konkurrenter i Europa och Norden. “Växelkursen” är alltså just nu inte speciellt attraktiv för en finansiell aktör som vill gå samman med Nordea. Vad får det för effekter?

– Det stämmer att Nordea de senaste åren har haft en av de bästa totalavkastningarna av alla banker i Europa. Men aktiekursrelationen är bara en faktor av många i strukturella affärer.

Med referens till Nordeas värdering: Utifrån sett verkar det som att Nordea borde passa på att köpa en konkurrent rakt av. Eller?

– Nordea är ett exempel på att det går att göra framgångsrika sammanslagningar över landsgränser. Ett väsentligt inslag i en sådan process är att parterna är överens och vill gå ihop. Listan över lyckade fientliga uppköp i den finansiella sektorn är heller inte särskilt lång.

Var geografiskt, och inom vilka områden, behöver Nordea bli starkare?

– Nordeas huvudspår är att växa organiskt. Det innebär att vi inte minst kommer att växa i Norden, framför allt i Norge och Sverige, och därutöver till exempel också i Polen.

När återgår finansmarknaderna i världen till normalläge igen?

– Det är en svår fråga att svara på. Finansmarknaderna har ju påverkats i olika omfattning, beroende på geografiskt läge och sektor. Det är dynamiska processer som är beroende av såväl branschspecifika som konjunkturmässiga och psykologiska förhållanden. Under sådana förhållanden är det viktigt att vara robust och stark och ta vara på de möjligheter som uppstår i sådana lägen.

Du har talat om behovet av färre och större svenska storbanker. Det har i åratal bjudits upp till dans, men vi ser ändå ingen affär. Vad beror det på, tror du?

– De flesta bedömare är överens om fördelarna med en ökad konsolidering sett i ett europeiskt perspektiv. Men om och när någonting händer är naturligtvis beroende av mycket mer än bara industriell logik.

Stämmer det att Nordea har fört samtal med SEB?

– Sådana frågor besvarar vi, som du vet, aldrig.

Om ett samgående med en av de andra fyra nordiska storbankerna (SEB, Swedbank, Danske och SHB) visar sig omöjlig att genomföra, vad finns då för andra spår?

– Nordeas huvudspår är, som sagt, organisk tillväxt, men vi tittar naturligtvis på de möjligheter som kommer upp.

_________________________________________________________________________

Swedbank öppnar dörren

Swedbanks ordförande Carl Eric Stålberg räknar med färre svenska storbanker i framtiden. I den europeiska konkurrensen är Nordens finanshus för små.

I slutet av juni citerade Dagens Industri dig så här: “Jag tror inte att vi kommer att ha fyra svenska storbanker om tre år.” En vecka tidigare nämnde du ett annat tidsscenario, fem till tio år. Blev du korrekt citerad bägge gångerna?

– Det här är ingen exakt vetenskap eller form av bokföring. Med tanke på vad som i dag händer på de finansiella marknaderna, och vad som har hänt, så kommer konsolideringen att fortsätta, internationellt och i Europa. Och då tror jag att det driver fram en konsolideringsfas även i Norden. De nordiska bankerna kommer att vara alldeles för små för att klara konkurrensen i ett alltmer integrerat Europa.

– På tre till fem års sikt tror jag kanske inte att vi längre har fyra storbanker i Sverige. Men det är inte något man bockar av, att nu är det ett år och två månader kvar. Det är mer ett visionärt funderande över hur strukturen kommer att utvecklas i den finansiella sektorn.

Är Swedbank intresserat av att delta i en konsolidering på den svenska bankmarknaden?

– Vi kommenterar inte sådant. Det beror på vilken situation som uppstår och vad som är intressant och vad som händer i omvärlden. Det är klart att, beroende på utvecklingen och hur andra banker blir större och hur konkurrensen ser ut, får vi se om vi tvingas agera. Men vi har en bra position och klarar oss väl på egna ben.

Inga stängda dörrar alltså?

– Nej, det vore dumt. Min och styrelsens uppgift är att se till aktieägarnas bästa. Beroende på hur marknaden utvecklas får man göra en bedömning av hur aktieägarnas intressen bäst tillvaratas utifrån de alternativ som eventuellt uppenbarar sig.

Det finns flera parter på den svenska bankmarknaden som verkligen vill bli större. Varför blir det ingen affär?

– En reflektion kan vara dagens marknadssituation, där det å ena sidan kanske kan uppenbara sig möjligheter. Å andra sidan kanske det inte finns så stor benägenhet att göra affärer med så låga värderingar som vi har i dag. Men varför det inte sker något, det vet jag inte.

Kan vi tänka oss en konsolidering mellan en svensk och en icke-nordisk bank?

– Den spekulationen har också diskuterats, särskilt med tanke på statens försäljning i Nordea. Att det borde finnas en europeisk spelare som är intresserad.

Konsolideringen går vidare, och kan mycket väl inbegripa en europeisk bank.

När tror du iskylan släpper på de finansiella marknaderna?

– Det blir definitivt bekymmersamt det här året, kanske även halva 2009, främst på grund av problemen på den amerikanska marknaden och dess spridningar i världsekonomin. På listan över världens tio största banker var sju japanska år 1990. År 2000 var det ingen japansk bank med. Däremellan hade vi ju lite turbulens. Det händer alltid saker på den finansiella marknaden under finansiella kriser. Hur lång tid det sedan tar den här gången är omöjligt att svara på. Jag tror att kartan kommer att se annorlunda ut på tre till fem års sikt och det involverar även de nordiska bankerna.

Har aktiemarknaden varit för tuff mot Swedbank?

– Ja, det får man ändå säga. Hur man än räknar, tittar på risker och kreditproblem, känns det som att vi tagit stryk fyra, fem gånger på samma nyhet. Om man ser på vår kreditportfölj, och vår bedömning av förlusterna, så har vi levererat precis det vi sagt. Det har funnits ett stort inslag av spekulation i vår aktie, som lett till att vi har haft en väl kraftig nedgång. Nu har den hämtat sig något. Vi har sett en nedvärdering av finansiella institutioner i världen som jag tror korrigeras ganska rejält på ett par års sikt.

_____________________________________________________________________

Konkurrensvärnare kan stjälpa fusion

Mats Odell har fel om han tror att konkurrensmyndigheterna har mjuknat. EU-kommissionens inställning till fusioner på bankmarknaden har hårdnat sedan Föreningssparbanken-SEB sprack.

Mario Montis efterträdare som konkurrenskommissionär från 2004, holländskan Neelie Kroes, drog direkt när hon tillträdde igång granskningar av vissa branscher. Däribland bank och energi.

I januari 2007 publicerade hon en rapport om EU:s banksektor. Slutsatsen var att “omfattande hinder för konkurrens höjer kostnaderna onödigt mycket för banktjänster i detaljhandelsledet”.

”Kommissionen kommer att använda alla sina befogenheter för att angripa dessa hinder i marknaden”, fortsatte hon.

Kommissionen pekade på många problem: Höga och uthålliga vinster, hög marknadskoncentration, höga hinder för nya aktörer samt låg rörlighet bland bankkunder. Det reser farhågor att banker har stor prissättningsmakt över både konsumenter och företag, ansåg kommissionen i rapporten.

För Sveriges del visade rapporten att den svenska bankmarknaden är den med fjärde högsta koncentration bland EU-länderna. Svenska banker låg även i topp i lönsamhet, också fjärde plats. Dessutom är rörligheten låg hos svenska kunder jämfört med andra EU-länder.

Vid fusioner på den svenska bankmarknaden kommer svenska konkurrensverket att bistå kommissionen i granskningen. Konkurrensverket är också kritiskt till den rådande höga koncentrationen på den svenska bankmarknaden.