Lön: 57 dollar i månaden

Vi är 124 journalister i fem bussar som rullar norrut från Seoul, Sydkorea. Efter en timme är vi i Nordkorea. Gränskontrollen med buttra militärer och metalldetektorer går snabbt, men vi är redan i en annan värld, en annan tid. Här på norra sidan av gränsen är de fyrfiliga motorvägarna lika fina som i Sydkorea, men inga bilar syns till. Det hektiska livet i Sydkorea och ljudet av ringande mobiltelefoner har ersatts med tystnad; telefonerna fick vi lämna vid gränsen.

Så småningom når vi fram till målet för vår resa: Kaesongs industripark i sydvästra Nordkorea, sex mil norr om Seoul. Industriparken kan tyckas vara en smart idé. Sydkorea har kapital och tekniskt kunnande, men ont om billig arbetskraft och industritomter. Nordkorea har noll kapital, obefintlig industri, massor av undersysselsatta jobbare och gott om mark för fabriksbyggen.

I Kaesong ska bägge parter dra nytta av varandras starka sidor, och kanske på ­köpet ta ett litet steg mot bättre förståelse och återförening. Sydkorea betraktar ­satsningen som ett sätt att minska ­spänningen mellan de tidigare ärkefienderna.

Kaesong ser ut som vilket större industriprojekt som helst: grustäckta tomma tomter så långt ögat når, asfalterade vägar kantade med lyktstolpar och några nyuppförda fabriksbyggnader, allt omgärdat med ett högt, ljusgrönt gallerstängsel. På området fanns förr ett berg, numera bortsprängt, tillsammans med lantbruk, risfält, 240 hus och 462 gravar.

Invånarna har fått nya hus och gravarna har flyttats till en annan plats. Familjerna har fått ekonomisk kompensation, uppger vår sydkoreanske guide.

Utanför staketet ser vi små byar med folk som går till fots, kullar omväxlande med risfält, buskskog och låga berg. En hel del soldater rör sig i landskapet: ­soldater som övar och patrullerar, soldater som gräver, soldater som står på post vid järnvägen, grupper av soldater som marscherar.

Pilotprojekten i den nya industriparken består av 15 sydkoreanska företag, varav 11 är i drift. Dessa producerar köksutrustning, sminkförpackningar, bildelar, kläder, klockor, skor, delar till LCD-skärmar och elsladdar för att nämna några exempel. Under 2006 väntas ytterligare 20 företag etablera sig i Kaesong.

Nästa år ska första etappen vara klar, med 300 företag på plats och 70 000 nordkoreaner i arbete. Sydkoreanska staten står för merparten av investeringen i infrastruktur.

I Kaesong arbetar i dag över 6 000 nordkoreaner och några hundra sydkoreaner. Sydkoreanerna bor i provisoriska baracker på industriområdet, eller pendlar över gränsen, nordkoreanerna bussas in från den närbelägna staden med samma namn.

Kontakten mellan koreanerna från norr och de från söder äger rum på arbetstid. De 327 kvinnorna som jobbar i ShinWons nybyggda klädfabrik är alla från Nord­korea, snyggt och enhetligt klädda i ljusa dräkter. Sydkoreanerna är alla män, och arbetsledare. Några av sömmerskorna har guldarmband och smycken, och liksom i Sydkorea har många andningsmasker i tyg. Fotograferna i gruppen får dem att lätta på maskerna.

Lokalerna är moderna, rena och välorganiserade. En del av maskinerna, särskilt vid tillskärningen, verkar inte helt säkra, och journalisterna har ingen vidare disciplin, men lyckligtvis händer ingen olycka. De som pratar koreanska försöker intervjua nordkoreanska sömmerskor, men blir ombedda att inte störa dem i arbetet. Svaren de hinner få är svävande, och ­ibland motsägelsefulla.

En ung välsminkad kvinna, Kim Hyo Jeong, och modernt klädd i en knallröd dräkt med ett Kim Jong-Il-märke på bröstet, blir mer eller mindre påhoppad av 30-talet fotografer och tv-team. Hon pratar engelska, är översättare och guide, och en av dem som regimen väljer ut som blickfång när det kommer gäster från utlandet. Nordkorea har lärt sig att förse journalister med ”photo ops”.

Sydkoreaner får inte besöka nordkoreanernas hem. Den förbrödring som är ett av projektets mål har ännu inte gett några synliga resultat, även om samarbetet i den kommitté som leder projektet verkar fungera. I KIDMAC, Kaesong Industrial District Management Committee, jobbar 39 sydkoreaner och 63 nordkoreaner, ordförande är Dong Keun Kim från Seoul. Inför alla utländska journalister är han full av beröm över nordkoreanerna. Huruvida jobbarna någonsin ser röken av sina 57 och en halv dollar i månaden verkar ingen kunna säga bestämt. Det är en nordkoreansk förmedling som väljer ut arbetarna, och det är till den förmedlingen som lönerna betalas.

Hittills har Sydkorea, sedan första spadtaget togs år 2003, budgeterat 224 miljoner dollar i etapp ett. Nordkorea skjuter till 152 miljoner US-dollar. Fullt utbyggda år 2012 kommer de tre etapperna i Kaesong att ha kostat totalt 6,2 miljarder dollar.

Administrations- och servicebyggnader är ännu så länge provisoriska. Det är neongröna och har grå plåtfasader, en slags containerarkitektur med sovsalar, restaurang, en affär, en läkarstation och en bank. Priserna är höga i affären, som ingår i den sydkoreanska kedjan Family Mart, och valutan är dollar, som vanligt i Nordkorea.

På parkeringen utanför affären står de 24 välputsade, blå matarbussarna som fraktar jobbarna tillbaka till staden vid arbetets slut. Alla bussar och bilar är sydkoreanska, så när som på en Scania-lastbil som jag ser fullastad med sand. Från Sydkorea rullar varje dag lastbilar med stålbalkar, byggmaterial, gas till bränsle, uppvärmning och spisar. I motsatt riktning går sedan förra året produkter från de nya fabrikerna i Kaesong. När de första stekpannorna och grytorna började säljas i varuhusen i Seoul tog de slut direkt; alla ville ha en kastrull från Nordkorea.

För sydkoreanska företag med expansionsbehov, och som sneglar på etableringar eller inköp från låglöneländer som Kina eller Vietnam, kan Kaesong vara ett lockande alternativ. Språket är en viktig del; nästan ingen utanför den koreanska halvön pratar koreanska. Skotillverkaren Sam Duk Starfield flyttar erfarna instruktörer och arbetsledare från Pusan i Sydkorea till sin nya fabrik i Kaesong, och de behöver inte kunna tala vietnamesiska för att lära de anställda hur man gör skor.

Närheten till hemmamarknaden är en annan faktor; fraktraterna går upp med oljepriset. Men de viktigaste faktorerna är varken gemensamt språk eller korta transportvägar, utan skatterna, lönerna och arbetsfreden. Ett företag som etablerar sig i Kaesong betalar ingen skatt alls förrän det redovisat vinst i fem år. Därefter blir skattesatsen några få procent i tre år, och först efter åtta år betalar företaget full skatt, mellan 10 och 14 procent av vins­ten. Det är lägre än i jämförbara länder.

En arbetare i Kaesong tjänar 57,5 dollar i månaden. Det är en tjugondel av vad en sydkoreansk arbetare tjänar. I Qingdao i Kina, där många koreanska företag har tillverkning, är minimilönen 99 dollar i månaden. Och då jobbar nordkoreanerna 48 timmar i veckan, medan kineserna har 40-timmarsvecka. Enligt Kaesong-avtalet får lönerna öka med högst fem procent om året.

Sydkoreaner som bygger fabrikerna eller jobbar med arbetsledning och utbildning i Kaesong, får dock rejäla lönepåslag. Det behövs nog när alternativen är att antingen jobba eller sova. Jobbarna i Kaesong strejkar inte, punkt. Att strejka i Nordkorea är detsamma som en attack mot staten och ledaren Kim Jong-Il. Det finns ingen strejkrätt inskriven i lagen (som i exempelvis Vietnam) och inga självständiga fackföreningar (som i Sydkorea). Och för Kaesong finns dessutom ett skriftligt avtal på att fackföreningar är förbjudna.

I Vietnam har det de senaste månaderna varit omfattande strejker vid skofabrikerna, och när detta skrivs pågår strejker här i Seoul mot förslaget till ny arbetsrättslig lagstiftning. De sydkoreanska facken, härdade genom årtiondens kamp mot olika militärdiktaturer, sätter man sig inte på. Därför längtar en del sydkoreanska företagare norrut. Dessutom är priset på mark lägre i Nordkorea än i Kina, särskilt om man jämför med områden med modern infrastruktur, och det är nära till hamnar och flygplatser. Sydkoreanska Incheons hamnar och stora, internationella flygplats ligger bara en timmes motorväg från Kaesong.

Inget utländskt bolag har heller nappat på propåerna från Kaesong. Däremot finns flera underleverantörer till såväl europeiska som amerikanska företag bland dem som etablerat sig eller planerar att bygga upp produktion i Kaesong. Exempelvis har en av H&M:s underleverantörer, klädtillverkaren ShinWon, en fabrik i Kaesong. Enligt H&M köper de dock inget från just den fabriken. ShinWon har också fabriker i Indonesien, Vietnam, Kina och Guatemala, men den i Kaesong står redan för 7 procent av företagets totala produktion, och nu byggs fabriken ut till dubbla kapaciteten. Värdet av produktionen från Kaesong det första året var 15 miljoner US-dollar, inte mycket om man jämför med Sydkoreas stora industristäder, men det är bara början, försäkrar tjänstemännen från Kaesong.

Det finns en stark och påtaglig längtan efter en återförening mellan Nord och Syd i Korea. Liksom Berlinmuren är gränsen mitt i Korea en absurditet. Kanske kan Kaesong-projektet vara ett steg mot återförening. I alla fall kan det innebära ett alternativ till att de 22 miljonerna nordkoreaner strömmar söderut när regimen i norr någon gång i framtiden tappar greppet om situationen. Det är i alla fall en av bevekelsegrunderna till Sydkoreas iver att bygga industrier i Norr ? rädslan för flyktinginvasion om det inte finns en framtid i Nordkorea efter en Kim-kollaps.

En annan är förmodligen Sydkoreas överbefolkade golfbanor. I norr finns gott om utrymme, det finns det inte i Sydkorea. Golfarna i Seoul har redan siktet inställt på Kaesong. Vid en turistanläggning i Kumgangsan, Diamantbergen, i Nordkorea har Sydkorea redan byggt Asiens längsta golfhål (918 meter). 18-hålsbanan öppnar i april.

För Sydkorea är dock Kaesong i första hand ett fredsprojekt, inte ett golfprojekt. När de nordkoreanska trupperna rullade söderut 1950 tog de vägen över Kaesong. Nu ska det rulla exportprodukter den vägen i stället, hoppas ledarna i Nord- och Sydkorea. Allt är förberett, planerna är klara och det byggs för fullt. I slutet av 2005 var en delegation från den europeiska handelskammaren i Seoul på besök för att inspektera projektet i Kaesong.

Men det är inte säkert att de två staterna på den koreanska halvön själva kan se till att Kaesong blir en framgång. Avgörandet ligger som så ofta tidigare i Koreas historia hos Washington, där inställningen hittills varit att produkter från Kaesong räknas som nordkoreanska, och därmed uteslutna från det kommande frihandelsavtalet.

Frihandelsavtalet mellan USA och Sydkorea kan komma att omfatta ett handelsutbyte som år 2005 var värt 72 miljarder dollar. I juni hålls första förhandlingsrundan, men redan har Sydkorea bestämt sig för att släppa in amerikanskt kött och undanröja hinder för amerikanska biofilmer. De koreanska risbönderna kämpar i motvind för att hindra risimport, men få slåss för produkterna från Kaesong. Och USA har bestämt sig: inga produkter från Kaesong, tack.

EU har ännu inte inlett förhandlingar om frihandelsavtal med Korea, men kommer sannolikt att agera som USA i denna fråga. På pluskontot för Kaesong står frihandelsavtalen med Singapore och Efta (Norge och Schweiz), där Kaesong-produkter får status som sydkoreanska. Nu hoppas Sydkorea på ett liknande avtal med Asean-länderna.

PELLE ANDERSONKommunism, svält och tortyr

Nordkorea är i dag tillsammans med Kuba en av de sista kommunistdiktaturerna. De humanitära förhållandena är enligt Amnesty förfärliga men kunskapen om de exakta förhållandena är bristfällig eftersom regimen vägrar alla människorättsorganisationer, inklusive FN, inträde.
Befolkningen lider av kronisk brist på mat vilket lett till utbredd undernäring. Den massvält som hotade 1995 har sedan dess undvikits mycket tack vare hjälpinsatser från hjälporganisationer.
Mycket av resurserna läggs på militären och investeringar och industriproduktion har fallit de senaste åren och de påvra förhållandena har fått många att ta sig till Kina som illegala flyktingar.
Amnesty pekar också på att det förekommer systematisk tortyr, offentliga avrättningar och politiska fångar.
Regimens påstående om att landet förfogar över kärnvapen har väckt oro i världen. Ännu saknas det dock bevis på att vapnen verkligen existerar.
BNP per capita ligger på ungefär samma nivå som för Tchad och Uganda i Afrika enligt de uppskattningar som gjorts av OECD.
– Calle Möller
Källa: Amnesty International, CIA World Factbook.

—

Kaesong, Nordkorea

Första avtalet slöts år 2000, och första spadtaget togs sommaren 2003.
År 2012 ska Kaesong stå färdig, en industripark och en ny stad med:
– 6 600 hektars yta, 2 600 ha industrimark, resten till den nya staden.
– 700 000 anställda.
– 2 000 företag etablerade.
– Utbildningscentrum för 24 000 nordkoreaner per år.
– Två golfbanor och en nöjespark.
– Total kostnad 6,2 miljarder USD.
– 48-timmars arbetsvecka.
– Förbud för fackföreningar.
– Lägre löner än i Kina.