Medborgarrätt heter pengar

För bara något år sedan kunde man göra sig lustig över att Sverige som nation var på väg att underordnas det multinationella företaget Ericsson. Man kunde göra komiska krönikor på temat »Landet Tre Korvar« och liknande. Det greppet fungerar inte längre. När någonting blir alltför uppenbart går det inte längre att driva med.

Och om det är någonting som varit tydligt i den kaotiska rapporteringen kring telefonaktiebolagets helårsrapport i förra veckan, så är det just det. Alla vi som bor i den del av världen som kallas Sverige är beroende av det som kallas för Ericsson.

Företaget svarar för en fjärdedel av värdet på Stockholmsbörsen och styr därför värdet på våra fonder, storleken på våra framtida pensioner och så vidare. Trots det senaste årets dramatiska fall för dess aktie motsvarar värdet på Ericsson ändå en tredjedel av landets bruttonationalprodukt. Dessutom är bolaget en viktig arbetsgivare och som sådan också betydelsefull för landets skatteintäkter. Och runt Ericsson finns alla underleverantörer, alltifrån lokala skjortstrykare och pizzerior till komponenttillverkare. Utan Ericsson stannar de.

Medierna prioriterade helt rätt och hårdbevakade Ericssonrapporten. Göran Persson hade kunnat göra i stort sett vilket utspel som helst när Ericssons siffror kablades ut. Ingen hade lagt märke till om han hittat en ny image att lägga till sin blandade feminist-, mys- och veganprofil. Han är inte lika viktig längre.

Och om rikets främste politiker tappar i betydelse, gäller det förstås också på de lägre nivåerna.I takt med att näringslivet växer och därtill görs alltmer mätbart och kännbart för gemene man genom börsnoteringar, optionsprogram och pensionsomläggningar, tappar politikerna i betydelse. Sverige må ha dalat i välfärdsligan sedan sjuttiotalet, men den som jobbat i Svenska Handelsbanken under hela den tiden har en egen valuta, andelen i personalstiftelsen Oktogonen, som är värd flera miljoner.

Stockholms kommun omsätter i år omkring 30 miljarder kronor. Ungefär hälften så mycket som skogs- och hygienbolaget SCA. Slutsats: mer ljus på bolagets VD Sverker Martin-Löf, och mindre på finansborgarrådet Carl Cederschiöld. En medelstor svensk stad som Västerås har en kommunbudget på fyra miljarder kronor, knappt två tredjedelar av vad den lilla mobiloperatören Europolitan omsatte i fjol. Politikerna i den lilla staden Enköping (vi ber känsliga läsare om ursäkt för fixeringen vid Mälardalsregionen) har en miljard att fördela. Spendrups bryggeri omsätter nästan dubbelt så mycket.

Nu ska vi inte övervärdera företagsledarna. De lyder i sin tur under ägarna, som alltmer tar formen av ansiktslösa, men penningstinna aktieförvaltare. Alla har de rätt till en åsikt om företagens skötsel, placeringsrådgivaren på bankkontoret vid Telefonplan i Stockholm (där också Ericssons huvudkontor ligger) likaväl som de tunga typerna i Londons dieseldoftande Citykvarter. Och placerarna räds i sin tur den ekonomiske världshärskaren Alan Greenspan. Inte den amerikanske presidenten, märk väl.

Innebär det här att demokratin urholkas? Inte nödvändigtvis, men spelreglerna förändras i grunden.

I ekonomismens tid är det inte i parlamenten som idéerna kämpar om herraväldet, utan på börserna. Mandat har ersatts av Marknadsvärde. Den som har högst marknadsvärde kan ta över en lägre värderad konkurrent och därmed styra resurserna efter eget gottfinnande. Och vi röstar inte genom att lägga en valsedel i ett kuvert. Vi röstar genom våra direkta och indirekta aktieinvesteringar. Ericsson, Nordea och några till är de statsbärande partierna. Den politiska parallellen till missnöjespartierna är väl närmast internetguruerna.

Det här leder till att retoriken byter arena. Precis som i politiken vinns ju marknadsvärde i näringslivet genom en del praktiskt handlande och två delar visionärt babbel. »Vår politik utgår från att varje människa är unik och har ett eget värde«, säger moderaterna. Ericssons »Make yourself heard« är snärtigare, men skulle faktiskt kunna ha samma innebörd. På regeringspartiets hemsida får vi lära oss att »Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv.« Nokia menar nog samma sak med sitt »Connecting people«.