Monas valnattsmonolog

Mona Sahlin höll skenet uppe på valnatten. Hennes tal till de egna var kanske det bästa hon hållit som partiledare, nästan som om hon var lättad över att också väljarna underkände henne när nu journalisterna hade gjort det.

“Mosa Mona” var ett begrepp redan för femton år sedan. År 2010 kunde det ha rubricerat själva valbevakningen, som alldeles för mycket kom att handla om opinionsmätningar och personligt förtroende, på bekostnad av verkligheten.

Man kan inte annat än beundra Mona Sahlins stryktålighet. Men hon – som var en öppen bok under sina första, framgångsrika år i hetluften – har med åren blivit mer och mer av en gåta.

Vad tänkte hon egentligen bakom masken den där natten 19 september?

Jag tror att hon tänkte så här:

Varför i helsike lyssnade jag inte på mig själv i stället för att lyssna på rörelsen? Det där rådslaget som skulle väga upp tio års envälde under Göran Persson blev ju rena konserveringsmedlet.

Allt var dessa förbannade opinionssiffrors fel. Så fort Persson fått på skallen i valet 2006 gick det ju rätt upp för Partiet. Det såg ut som frid och fröjd med vår politik, som om inget behövde mejkas om mer än möjligen i regeringsfrågan.

Det var miss nummer ett, att jag inte gjorde en Tony Blair och kirrade öppet mandat för den feta förnyelse som jag innerst inne tror på: fräsigare företagsklimat, EU-internationalism, lite

lifestile, lite Pride, en skola där ungarna lär sig nåt precis som Björklund säger, fokus på medelklassen som knegar.

Vi kunde ha spöat Modsen på deras egen planhalva! Platt inkomstskatt på 25 procent och en hippare fördelningspolitik – då skulle Anders Borg ha stått där med hästsvansen i brevlådan.

Den andra missen går att sammanfatta i typ fyra bokstäver: OHLY. Det krävdes ju tillräckligt med stake att ta in Miljöpartiet i regeringsalternativet på förhand – vårtor, bensinskattehöjningar och allt. När jag måste krama kommunisten blev det till att lira ytter i stället för center, tjall på linjen direkt. En feeling från förr i stället för framtiden.

Jag blev offentligt överkörd, helt enkelt, som en igelkott på tvärbanan. Svenskarna diggar inte socialism. Redan Per Albin visste ju att det var den viktigaste läxan för en sosseledare: håll vänsterfalangen kort så att inte borgerligheten får tuppjuck och mobiliserar.

Men allt det där är politik. Kanske handlade det bara om mig som person?

Kolla hur det gick för Hillary Clinton i det amerikanska presidentvalet. Somliga länder är väl inte mogna för en kvinnlig regeringschef. I så fall måste man bli en tant som Thatcher eller Merkel, tjejer funkar tydligen inte.

Eller var det tugget? Carin Jämtins butler på tricken visade hur off vi är innanför tullarna, samtidigt som mitt sätt att snacka gav fel vibbar ute i landsorten, där folk bara blir mer och mer mysko för varje år.

Ja, ja, allt det där får krisgruppen analysera. Jag gjorde så gott jag kunde med det vi hade. Partiet får skylla sig självt för att de dumpade mig 1995, när jag verkligen var på G. Fast att det hade ju varit ballare att kunna säga “I did it my way”.

Sverige går väl samma väg som alla andra, med en politik som handlar om att hosta upp välfärd och ordning på ekonomin, oavsett färg på regeringen. Borgarna får köra en period eller två till, sedan har de regerat sönder sig och vi kan ta över igen.

Men för mig blir det säkert morsning korsning redan under den här mandatperioden. Kunde de blejma Persson förra gången så skyller de garanterat på mig nu.

Vad ska man göra i stället? Bryssel verkar coolt, och sedan New York som Margot. Bara att tjacka spikskor och listigt dra i väg.