NATIONENS CENTRALBANK: Fenomenet Greenspan

Grand Hotels spegelsal i Stockholm den 11 april 1995. Någrahundra personer i det svenska finansiella etablissemangetsamtalar dämpat. Så kommer en späd, svartklädd man in i lokalen,omgiven av riksbanksfolk och rådgivare. Han presenteras, äntrartalarstolen och börjar tala. Under 45 minuter serveras åhörarnaen akademisk utläggning i talarens absoluta favoritämne: dentotala världshandeln förr och nu och dess fysiska vikt i kilo.Ämnet är intressant, hyperteoretiskt och skulle passa bra på ettHandelshögskoleseminarium. Men detta är Alan Greenspans förstaoch hittills enda officiella besök i Sverige. Många merallmänintresserade lyssnare har kommit för att höra chefen förUSA:s centralbank Federal Reserve. Nu skruvar många av dem påsig. Några går i förtid. Är det verkligen denne blyge person medair av begravningsentreprenör som betvingat inflationen ochräddat världen undan börskrascher? Det var inte givet att endabarnet till aktiemäklaren Herbert Greenspan och hans fru Rose 72år efter födseln skulle inneha världens viktigaste ekonomiskaämbete. Föräldrarna skildes och uppväxten i New York var i småomständigheter. Unge Greenspan var fascinerad av siffror.Begåvningen ansågs dock ligga åt det musikaliska hållet. Hangenomgick den kända Juilliardskolan och började turnera med enjazzorkester.

Men medan kamraterna drack, rökte, sov och flörtade mellanspelningarna ägnade han tiden åt biblioteksböcker om finans ochekonomi. Efter ett år som yrkesmusiker sade Greenspan adjö ochbörjade läsa ekonomi. Han tog sin Masterexamen vid kommunala NewYork University 1950 och påbörjade doktorandstudier vidColumbiauniversitet, där för övrigt förre riksbankschefen BengtDennis tog sin examen åtta år senare.

LAISSEZ-FAIRE OCH MIKROEKONOMITvå saker kännetecknar den blivande Fed-chefens ekonomiskatänkande vid denna tid. För det första en tro på laissez-faire,alltså att ju färre statliga ingripanden desto bättre. För detandra ett starkt intresse för mikroekonomiska förhållanden, detvill säga hur det som sker i enskilda företag påverkar ekonominoch konjunkturen. Under sina mest formbara år skaffade sigalltså Greenspan en grundsyn som verkade apart på 1950- och 1960–talen, men som skulle stämma väl med den högervåg som sedan komi amerikansk politik. Han var länge nästan ensam om sittintresse för samspelet mellan mikro- och makroekonomi som blivithögsta mode först, på 1990-talet.

Någon världsfrånvänd kuf var dock inte Greenspan. På Columbiafick han som inflytelserik mentor Arthur Burns, sedermerarådgivare år president Eisenhower och chef för Federal Reservepå 1970-talet. Vid 28 års ålder grundade han tillsammans med envälbeställd vän konsultföretaget Townsend-Greenspan & Company.Kunderna kom att bli många av USA:s största banker ochindustriföretag. Åren som konsult gav Greenspan två saker: enansenlig förmögenhet och en intim kunskap om lagerhållning,logistik, distribution, arbetstidsuttag, prisrelationer ochandra detaljer i bransch efter bransch.

Dessutom inledde Greenspan på 1950-talet en mångårig karriär somstyrelseledamot i storföretag som ABC, General Foods, JP Morganoch Mobil. Han blev ett välkänt namn på Wall Street.

FRÅN NIXON TILL REAGANMedan Vietnamrörelsen och ungdomsrevolten svepte över nationenpå 1960-talet höll Greenspan fast vid sin konservatism. Hanarbetade i Vita Huset under Nixon och blev 1974 chef förrådgivningsorganet Council of Economic Advisors. Under dessahöginflationsår precis efter oljekrisen, och i samspelet medkongresspolitiker, lobbyister och Federal Reserve, fickGreenspan ompröva en hel del av sina teser om behovet av attföra en kompromisslös kamp mot inflationen.

Åren 1977-1987 blev en mellanperiod, som fylldes avkonsultverksamhet, styrelsearbete och ordförandeskap i diverseutredningar. När så Paul Volcker, som fick slut på 1970–talsinflationen med drastiska räntehöjningar, skulleefterträdas som Fedchef i augusti 1987 lät Reagan budet gå tillGreenspan. Och det är nu som ett av de intressantare kapitlen iden ekonomiska nutidshistorien inleds.

Visserligen kan man hävda att Greenspan förberett sig noga ochvar väl kvalificerad för sin uppgift. Men han tillträddeknappast under idealiska omständigheter. Inflationen hade börjatta fart igen i världsekonomin. I USA var fastighetsmarknadenuppspekulerad, skuldsättningen hög och börsen övervärderad.

OKTOBERKRASCHENTvå månader senare kom kraschen den 19 oktober då 23 procent avvärdet på New Yorkbörsen sopades bort över en dag. Steve Beckner,författare till biografin Back from the Brink. The GreenspanYears, anser att detta var Greenspans historiska insats. Påmorgonen efter den svarta måndagen, strax innan börsen skulleöppna, rådde panikartad stämning på Wall Street. Ingen visste omdet skulle bära eller brista. Finansminister James Bakerskyndade hem med Concorde från Sverige dit han åkt för att jagaälg med kung Carl Gustaf. Det talades om att stänga börsen.

Inflationstrycket i ekonomin var fortfarande högt och WallStreet menade att räntetrenden pekade uppåt. Men på FederalReserve insåg man att en fortsatt stram penningpolitik kunde blidet som knäckte aktiemarknaden. Nu gällde det att lätta påtrycket och sänka räntorna. Under morgontimmarna den 20 oktoberövervägde Feds ansvariga hur man skulle framföra detta till enorolig omvärld. Feds jurister hade förberett en försiktigkommuniké med många förbehåll. Den nytillträdde Fedchefenbestämde dock att hela ordalydelsen skulle bli: Federal Reserve,i enlighet med sitt ansvar som nationens centralbank, är berettatt tillhandahålla likviditet för att stödja det finansiellasystemet.

Det enkla och tydliga budskapet gick hem. Börsen återhämtade sig.Greenspan hade bestått sitt eldprov.

De uppgifter som sedan väntade var inte lika dramatiska.Inflationstrycket i ekonomin var dock sådant att nyaräntehöjningar måste till. De kom i snabb följd under 1988 och1989. 1990 var emellertid den amerikanska konjunkturen redan påväg nedåt när Irak invaderade Kuwait i augusti, vilket fickoljepriset att gå i höjden. Börserna var skakiga under helahösten. Den så kallade savings- and loanskandalen (utplundradeoch konkursfärdiga sparbanker) hotade att växa Washington överhuvudet. Citibank och fler av de andra storbankerna stod påranden till konkurs.

LÖSTE BANKKRISENMed inflationen ute ur systemet kunde Fed i snabb följd sänkakorträntorna från över nio till tre procent. Det var såamerikanerna löste sin bankkris. Genom att låta bankerna lånahos Federal Reserve till tre procent och sedan placera iriskfria statsobligationer till sex procent överfördes ofantligabelopp till den finansiella sektorn.

1993 hade det blivit för mycket av det goda. Ekonomin börjadeåterhämta sig, fondsparandet växte snabbt och efterfrågan påspekulativa investeringar, inte minst i Asien, ökade ännusnabbare. Ändå märktes inga reella tecken på inflation i USA,vilket gjorde att den då nytillträdde Bill Clinton och andrabedömare hoppades att Greenspan skulle avstå från att användaräntevapnet. Det var långt ifrån självklart att han skulle göradet.Den 4 februari 1994 kom dock räntehöjningen, den första iUSA på fem år. Obligationsmarknaderna reagerade surt. Deamerikanska och tyska långräntorna steg med två procentenheter;de svenska med fyra. Men när man idag tittar tillbaka framstårde höjningar som skedde i rask takt under 1994 som en viktigorsak till jubelfesten på aktiemarknaderna de påföljande åren.Inflationsimpulserna i den amerikanska ekonomin kvävdes, menutan att tillväxten tog nämnvärd skada. Under 1995, 1996 och1997 har Federal Reserve fortsatt att finjusterapenningpolitiken.

Hans Söderström är VD för Studieförbundet Näringsliv ochSamhälle och en av de få svenskar som träffat Greenspan. Hanbetonar Greenspans förtjänster, men påminner om att denne haften förmånlig sits. Penningpolitiken kan arbeta mer effektivt iUSA än i andra industriländer eftersom arbetsmarknaden är meranpassningsbar och den inhemska konkurrensen hårdare.

INTE BARA TURMen Greenspan har inte bara haft tur. Bordet var inte dukat närhan tillträdde. Så hur har Federal Reserve kunnat träffa så passrätt med penningpolitiken under de gångna tio åren? Mike Hughes,vice VD vid Barclays Bank, pekar på Fedchefens bakgrund somprognosmakare i näringslivet. Det är en, för en centralbankschef,unik erfarenhet och den förklarar nog varför Greenspan verkar hahaft så gott omdöme när det gäller att tolkakonjunktursignalerna.

Någon superman är han emellertid inte. Han har medverkat tillatt få med kongressen på räddningsaktioner för Mexiko 1995 ochför Sydostasien 1997 men är inte lika hemmastadd iinternationella frågor som sina företrädare och andra länderscentralbankschefer. USA:s officiella attityd till dollarn varmer aktiv på 1980-talet än den varit på senare tid. (Här, liksomnär det gäller tillsynen av det amerikanska bankväsendet, harmedarbetarna fått göra grovjobbet. De har gott rykte, ty tillskillnad från många andra centralbanker kan Fed satsa mycketpengar på löner och utrustning.) Bengt Dennis tecknar bilden aven sammansatt person. Alan Greenspan förenar för encentralbankschef osedvanligt goda kunskaper om makro- ochmikroekonomi med en exekutiv kapacitet och ett gott politiskthandlag.

KÄNSLA FÖR SPELETKanske är Greenspans kameleontliknande personlighet helt rättför en centralbankschef på 1990-talet. Å ena sidan finns där entafatthet i större sociala sammanhang; å andra sidan en perfektkänsla för det politiska spelet i Washington. Avsaknaden av ettstort ego gör att de förr så vanliga grälen i Fedsmarknadskommitté, som fattar de viktiga besluten, har upphört.Den politiska fingerfärdigheten gör att Greenspan ser till attfå som han vill när det är viktigt.

Men han är också klok nog att låta Vita Huset eller kongressenvinna i frågor som är av mindre vikt för penningpolitiken.Greenspan har, sin ideologi till trots, godtagit Clintonsskattehöjningar. Fed har också släppt litet på sekretessen ochblivit mer förutsägbart (ränteändringar sker numera alltid isamband med marknadskommitténs möten, som äger rum åtta gångerom året).

Orsaken till att åhörarna höll på att somna under föredraget iStockholm 1995 var att Fedchefen av princip aldrig uttalar sig ikänsliga penningpolitiska frågor när han är utanför USA. Dennaavoghet mot att tala substans i internationella sammanhang harockså tidvis drabbat hans kolleger. Efter ett möte i Baselsamlades en grupp europeiska centralbankschefer för att försökaenas om och skriva ned vad Greenspan egentligen hade sagt i sittinlägg. En av dem berättar: Vi försökte och försökte, menpapperet förblev blankt.

Mötet som avgör räntan

Förra veckans möte lämnade styrräntan oförändrad. Alan Greenspanhar mycket makt. Men för att kunna uträtta något ipenningpolitiken måste han få med sig majoriteten i Fedsmarknadskommitté, FOMC (Federal Open Market Committee).Marknadskommittén styr USA:s penningpolitik, och påverkarvärldens penningpolitik. Makten över den amerikanskavalutapolitiken ligger däremot hos finansdepartementet. FOMC–mötet i förra veckan, den 4 februari, var det första av åttaårliga sammankomster. Mötena följer ett uppgjort mönster. Förstdiskuteras det faktaunderlag som Feds ekonomer ställt samman,indelat efter färgen på rapporternas omslag:

den beiga boken (uppgifter av mikroekonomisk karaktär insamladeav regionbankerna), den gröna boken (prognoser förkonjunkturutvecklingen) och den blåa boken (förslag tillåtgärder). Den beiga boken släpps till allmänheten, bland annatvia internet, medan de andra publikationerna är strängtförtroliga. Därefter fattas besluten. Förra veckan bestämdekommittén att styrräntan (Fed funds rate) skulle ligga kvar på 5,5 procent. Det var väntat. Tidvis har kommittémötena gått hetttill. Vid mitten av 1980-talet fick den burduse och ilskneFedchefen Paul Volcker ibland majoriteten emot sig och tvangs gåmed på en lättare penningpolitik än han hade önskat. Greenspanhar däremot nästan alltid lyckats skapa konsensus. I FOMC sitterförutom Alan Greenspan dels de övriga sex ledamöterna i FederalReserves styrelse (Board of Governors), dels fem av de 12cheferna för de regionala Fedbankerna, som roterar uppdragetmellan sig.