Oljemagnatens sköna revansch

Bolagsstämmor är normalt lugna, välregisserade och lite sömniga tillställningar. Men inte den här gången. Extrastämman i svensk-ryska oljebolaget West Siberian Resources kvällen den 7 juli 2004 var kaotisk.

Eric Forss var 38 år gammal där han satt på första raden i aulan i Salénhusets konferensanläggning i Stockholm. Han hade, sin ringa ålder till trots, lämnat en åtta år lång karriär som oljebolags-vd bakom sig. På gott och ont hade han varit med om det mesta. Men det här var någon form av rekord. Vid ett tillfälle ställde Aktiespararnas bolagsbevakare Gunnar Ek en fråga, direkt riktad till den unge ryske investeraren och nye huvudägaren i West Siberian, Maxim Barski.

– Jag måste fråga, har du någon koppling till ryska maffian?

Rummet, fyllt av advokater, journalister och investerare, blev knäpptyst. Hur skulle den då helt okände ryssen ta detta påhopp?

– Det finns ingen maffia i Ryssland, svarade den då 30-årige Barski, gjorde en konstpaus och lät en förbryllad publik hålla andan innan han fortsatte.

– Maffian finns bara i Italien. Men däremot har vi ett stort problem med organiserad brottslighet i Ryssland.

Svaret var avväpnande och åtminstone en del av rysskräcken försvann ur rummet. Innan kvällen var till ända hade vd Frank Hayes och tre av fem i styrelsen avgått, inklusive ordföranden, UD-mannen Örjan Berner. Maxim Barski tog själv över som vd. Tillfälligt, trodde han själv. Och till ny ordförande valdes Eric Forss.

West Siberian Resources hade då ett börsvärde på 438 miljoner kronor. Det var mindre än värdet av den nyemission som tidigare under året hade räddat bolaget från konkurs. I dag, sex år senare, är börsvärdet 16 miljarder kronor och bolaget är störst i sin sektor på börsen. I våras gick det förbi Lundin Petroleum i börsvärde.

***

Eric Forss föräldrar skildes när han var fyra. Han växte upp med mamman Åsa. Visserligen i fashionabla Djursholm, men det var ett normalt medelklassliv där mamman fick slita för att få allt att fungera.

Pappan Wictor Forss är inte längre rubrikernas man. Men när Eric Forss växte upp var situationen annorlunda. Pappan var under 1970- och 1980-talen en av Sveriges mest namnkunniga affärsmän, nästan i klass med Anders Wall och Pehr G Gyllenhammar. Han var dessutom en riktig kändis. Stora affärer, häftiga båtar och grandiosa fester var det som gällde.

Wictor Forss började som byggmästare och fastighetsspekulant på 1970-talet. På åttiotalet var det aktier som gällde. Han använde framgångsrikt en teknik som på engelska kallas “greenmailing”. I smyg köpte han stora aktieposter i giganter som Volvo och Industrivärden. Posterna var tillräckligt stora för att utmana om makten i bolagen. När det stod klart för det gamla maktetablissemanget att en katt smugit sig in bland hermelinerna köpte de ut finansmannen dyrt. Eller så sålde han posterna till någon annan aktör med maktambitioner. Oftast med rejäl avans. Som när Volvoposten såldes 1983 till Wallenbergarna, som därmed i ett slag blev största ägare i bilkoncernen.

Fram till tonåren hade Eric Forss ganska dålig koll på pappa Wictor som han bara träffade någon helg då och då. Relationen förändrades radikalt när Eric Forss var i femtonårsåldern. Då fick han börja följa med pappan och dennes 50-fots segelbåtar till exotiska ställen som Västindien och Japan. Det var hårt slit och tävlingar på elitnivå. Men inte bara.

– Jag kom tidigt ut i världen. Det var spektakulärt. De flesta andra i kappseglingsvärlden var äldre. Vi festade och hade väldigt kul. Jag fick en massa spännande erfarenheter som jag egentligen inte kan rekommendera till tonåringar, säger Eric Forss när han träffar Affärsvärlden på det tillfälliga kontoret på Blasieholmen i Stockholm.

Denna kontrast mellan medelklasstillvaron hemma med mamma Åsa och jet set-livet med pappan har för övrigt Eric Forss lillasyster Lina beskrivit i den delvis självbiografiska romanen “Vildängel”.

Pappa Wictor och äldste sonen Eric flyttade ihop i Stockholm. När Eric var arton flyttade Wictor till London av skatteskäl.

– Så under mitt sista gymnasieår bodde jag ensam i en våning på Östermalm. Många tyckte synd om mig. Jag hade ett lite annat perspektiv.

Ett för honom typiskt understatement. Eric Forss har en nedtonad stil och uttrycker sig ofta försiktigt.

Några år senare, efter att på tre år tagit sig igenom den fyraåriga utbildningen på den prestigefyllda amerikanska affärsskolan Babson College, stod Eric Forss inför valet mellan att stanna i USA och jobba på Wall Street eller att arbeta med familjeföretaget. Han valde det senare.

Eric Forss flyttade till London och började arbeta på pappa Wictors kontor i stadsdelen Holland Park. Far och son började klura på hur oljebusinessen kunde utvidgas.

***

När oljepriset kraschade under senare delen av 1980-talet fanns gott om billiga källor till salu. Familjen Forss började köpa dessa tillgångar.

– Bankerna var flexibla och vi såg en investeringsmöjlighet.

Wictor Forss hade då skaffat sig ett visst hum om branschen när han borrade efter olja i Texas tillsammans med affärsmannen Stig Wennerström. Men nu handlade det alltså om förvärv. Det behövdes rejält med kapital att plöja ned i billiga amerikanska oljetillgångar. Externt kapital. Och eftersom Wictor Forss var känd bland svenska investerare föddes idén om en börsnotering i Stockholm.

Vd för Forcenergy blev Eric Forss, 24. Han fick ansvar för att starta bolaget, sköta börsintroduktionen och locka svenska investerare att riskera sina slantar på amerikansk olja. Forcenergy blev snabbt Stockholmsbörsens största oljebolag. Vid noteringen 1990 var Eric Forss med mycket god marginal Stockholmsbörsens yngste vd.

– Jag är naturligtvis tacksam för möjligheten men man frågar sig hur vettigt det var. Men det är klart som tusan, är du 24 år och nykläckt från skolan, då saknar du massor med erfarenheter.

Samtidigt rycker Eric Forss lite på axlarna, som för att visa att han egentligen tycker att det är en ointressant diskussion. Det är resultatet som räknas. Som Ericssons tidigare ordförande Hans Werthén försvarade att en blott 40-årig Björn Svedberg utsågs till vd för telefonkoncernen. “Är åldern det enda problemet så går det över av sig själv.”

Introduktionen var framgångsrik och senare noterades Forcenergy även i USA. När Eric Forss lämnade ifrån sig sitt sista bokslut våren 1998 hade bolaget oljeproduktion i 16 delstater och värderades som mest till cirka 1 miljard dollar på New York-börsen. I takt med att Forcenergy växte hade familjens ägarandel krympt till 7-8 procent. Det hade onekligen varit en bra resa.

Då anade Eric Forss knappast att familjeimperiet snart skulle rasa samman.

***

Den 3 februari 1999 troppade rader av bankirer in på advokatbyrån Baker & McKenzies kontor på Erikbergssgatan i Stockholm. De skulle försöka hitta en lösning för att rädda familjen Forss från konkurs. Asienkrisen under föregående höst hade knäckt oljepriset. Från 30 dollar per fat ned mot 10 dollar. Bolagets kassaflöde och aktiekurs följde med ner i källaren. Eric Forss såg hur belåningen av familjens aktier i oljebolaget, som bara något år tidigare verkat i försiktigaste laget, hade blivit alarmerande hög under slutet av 1998. När den amerikanska delen av Forcenergy begärde konkursskydd, var katastrofen ett faktum.

Eric Forss kunde under mötet på advokatbyrån beskåda det fascinerande spelet när bankerna positionerade sig mot varandra.

– Vi klädde av oss helt. Men en eller två långivare trodde att det fanns mycket mer pengar någonstans. Att vi hade en gömma som vi inte visade. Tyvärr var det inte så, säger Eric Forss.

Det blev den första i en rad sittningar under våren. Men någon uppgörelse blev aldrig av. I grund och botten fanns en misstro mot Wictor Forss. Nog hade han kapital i något av sina utländska bolag? Så var det inte, enligt Eric Forss. Familjen var beredd att skjuta till alla pengar de hade.

Till sist begärde långivarna SEB, Carnegie och Aragon familjebolaget i konkurs. Det resulterade i sin tur i en rad stämningar och motstämningar. Som mest hotade ett dussintal rättstvister.

Åren runt millennieskiftet ägnade sig Eric Forss åt att reda ut tvisterna. Först tre, fyra år in på det nya årtusendet hade han gjort upp med alla långivare. Inte utan stolthet berättar han att inte ett enda ärende slutade i rättsalen. I stället nåddes uppgörelser om betalningsplaner. Men det blev slutet för familjen Forss familjeföretag.

– Det slutade väldigt tråkigt i det bolag som betydde mest ekonomiskt. Pappa och jag har en jättebra relation och vi snackar fortfarande affärer. Men det som hände har satt sina spår i relationerna med en del av mina syskon, tyvärr.

Eric Forss började nu handlade olja för egen räkning, men i liten skala. Han köpte olja från Ryssland, Ukraina och Vitryssland och hade så smått börjat lära känna marknaden i öst. Men han anade knappast att han snart skulle bli ordförande för ett ryskt oljebolag med källor i Sibirien.

***

Sent på förmiddagen den 1 april 2004 knackade advokat Christer Sandberg på dörren till Eric Forss kontor. Han arbetade på advokatbyrån Björn Rosengren som tillsammans med Baker & McKenzie hade hjälpt familjen Forss genom de hårda åren. Denna gång handlade det dock inte om en rättstvist.

I stället hade Christer Sandberg med sig en klient, affärsmannen Maxim Barski, en ryss långt från nidbilden. Barski var i trettioårsåldern, hade blivit förmögen på it, tränade regelbundet yoga, talade felfri engelska och ville nu prata med Eric Forss om ett eventuellt styrelseuppdrag.

Eric Forss hade då i tidningarna följt turerna i det tidigare Lundin-bolaget Vostok Oil, som nyligen hade rekonstruerats och döpts om till West Siberian Resources. Ledningen hade under våren tagit sig ur en finansiell knipa genom att ta in en halv miljard kronor i en nyemission och det ryska investmentbolaget Alltech hade köpt in sig. I spetsen för Alltech stod Maxim Barski. Dagen före hade han valts in i styrelsen vid en extrastämma. Men han var inte nöjd med det.

Den orädde Maxim Barski ville expandera och hade inte tålamod med West Siberians försiktiga ledning och styrelse. Han letade efter en ny styrelse och frågade sin svenska advokat om namn. Denne tog Maxim Barski i handen och ledde honom över trapphuset. Eric Forss hyrde nämligen kontor av advokatbyrån i korsningen Odengatan-Birger Jarlsgatan i Stockholm.

Barski och Forss lärde känna varandra över en lunch på Grand Hotel. De gillande varandra och ett samarbete var logiskt. Eric Forss kunde driva ett oljebolag. Maxim Barski kunde Ryssland, hade affärsnäsa, men kunde inte oljebranschen.

Då trodde Eric Forss att uppdraget skulle bli en sidoverksamhet, ett bland flera. Två månader senare valdes han till ordförande vid den stormiga stämman som nämndes inledningsvis. Ett ordförandeskap som skulle visa sig bli ett heltidsjobb, ja till och mer än så under långa perioder. Men också en oväntad comeback.

***

Det var nog få som litade på att West Siberian skulle klara sig som oberoende bolag när Eric Forss och Maxim Barski tog över kommandot kvällen den 7 juli 2004. Antingen skulle bolaget bli uppköpt, eller – i värsta fall – gå under på den tuffa ryska marknaden. Den ryska statens krossande av den inhemska privata oljejätten Yukos låg nära i minnet.

I dag, sex år senare, finns fortfarande en misstänksamhet mot Ryssland, Kreml och möjligheterna att göra legitima affärer i det ofta korrumperade landet i öst. Men bilden har nyanserats. I Sverige är West Siberian en bidragande orsak.

De aktieägare som satte pengar i bolaget i juli 2004 har tjänat en rejäl hacka. Aktien ligger fortfarande en bit från kursrekordet före finanskris och oljeprisfall. Med det sagt, värderas bolaget i dag ändå till omkring 16 miljarder kronor.

I West Siberian tillämpades en strategi som liknade Forcenergys under tidigt 1990-tal. Bara på en annan del av jorden. Misskötta oljetillgångar köptes billigt, kapaciteten ökades i befintliga källor och samtidigt borrades nya. Bolaget red på ett accelererande oljepris och nyfikenhet på ryska investeringar, och kunde ta in pengar på börsen när det behövdes.

Under hösten 2007 började ryska Alliance Oil närma sig West Siberian, ett bolag man redan gjort affärer med. I februari blev affären klar. Den ledde till ett namnbyte och förvandlade West Siberian från renodlad oljeproducent till en vertikalt integrerad koncern, med allt från råoljeproduktion och transporter till raffinering och bensinmackar (drygt 260 stationer i ryska Fjärran Östern, ungefär lika många som Statoil har i Sverige).

Den världsomspännande finansfrossan slog till kort efter sammanslagningen med Alliance. En av följderna var ett kraftigt oljeprisfall. Höga produktions- och exportskatter gör visserligen att den ryska oljeindustrin lever sitt eget liv. Men när världsmarknadspriserna rasade från 140 dollar per fat till under 40 dollar var ingen immun.

Tio år tidigare hade Forcenergy gått under i en liknande situation. Den här gången gick det dock bättre. Sammanslagningen mellan Alliance Oil och West Siberian minskade sårbarheten. Pengarna fortsatte att strömma in från ryssar som tankade sina bilar på koncernens bensinstationer. Kassaflödet räckte för att betala räntorna.

När Maxim Barski lämnade vd-skapet i slutet på år 2008 hade han tiofaldigat oljeproduktionen sedan han tillträdde. När han ett år senare utsågs till vd för den rysk-brittiska oljegiganten TNK-BP, var det inte bara en sensation. Det var också ett erkännande för hans arbete i West Siberian, som blev Alliance. Där efterträddes han av ryssen Arsen E Idrisov.

Det är inte bara Maxim Barski som gjorde sig ett namn genom att vända West Siberian. Eric Forss fortsätter som ordförande, nu på mandat av Alliance-gruppens ägare, bröderna Bazjaev. Han har inga planer på att sluta.

– Jag blev väldigt hedrad när de bad mig sitta kvar. Och jag fortsätter gärna ett tag till.

***

Alliance Oil inte bara överlevde finanskrisen. Bolaget gick till och med stärkt ut ur lågkonjunkturen och har nu dragit i gång ett massivt investeringsprogram. Det finns gott om tillgångar som togs över av ryska banker under finanskrisen. Inom två år ska råoljeproduktionen fördubblas. Ett av de mest spektakulära projekten är moderniseringen av raffinaderiet i staden Chabarovsk i sydöstra Sibirien.

Sedan ett par år finns en lag som begränsar utländskt ägande i ryska strategiska tillgångar. Chabarovsk-raffinaderiet är klassat som strategiskt. Eric Forss är dock inte speciellt orolig. Projektet fick den 7 augusti i år ett lån från statligt ägda utvecklingsbanken Vnesheconombank på 760 miljoner dollar. Moderniseringen av raffinaderiet har lovordats av premiärminister Vladimir Putin, som dessutom råkar sitta som ordförande för bankens rådgivande styrelse. Och president Medvedev har varit på besök i raffinaderiet. Så risken för att dra på sig Kremls vrede tycks för närvarande liten.

Eric Forss påpekar också att hans bolag fortfarande är en dvärg jämfört med ledande ryska oljebolag som TNK-BP, Rosneft och Lukoil. Att bjuda på de jättefält på över 500 miljoner fat som klassas som strategiska är i dag orealistiskt.

– Men man ska vara försiktig med att säga aldrig. Hade du för fem år sedan sagt att vi i dag skulle ha den omfattningen på verksamheten vi nu har, hade jag sagt att du var galen.

Bor i Djursholm

Yrke: Ordförande för Alliance Oil, arbetar även som rådgivare och med egna bolag.

Född: 16 oktober 1965.

Bor: I Djursholm, norr om Stockholm.

Familj: Hustru och tre barn. Pappa Wictor bor sedan många år på Mallorca, men ställer ut sina foton på hotell Lydmar i Stockholm i september.