Placeringsrevolution

På marknaden är många bedömare positivt överraskade över det faktum att man på politisk nivå kunnat komma överens om internationellt gångbara och marknadsorienterade placeringsregler för buffertfonderna, eller AP-fonderna som de oftast kallas. Idag förvaltar dessa placeringsjättar pensionsreserver värda 750 miljarder kronor.

Friare efter nyår

På nyåret ska det bli friare placeringsregler; närmare bestämt ska det bli tillåtet att placera pensionspengarna i aktier, till och med utländska aktier, något som tidigare var begränsat. Den friheten ska få reserverna att räcka längre, är tanken. Och det är helt nödvändigt.

Det gamla pensionssystemet skulle nämligen inte klara att leva upp till sina åtaganden när 40-talisterna går i pension.

“Det är det nya pensionssystemet som lagt grunden för förändringen, i kombination med att rörligheten på en internationell kapitalmarknad är så hög att effekterna blir förhållandevis små när restriktioner hävs”, säger Anna Hedborg, generaldirektör på Riksförsäkringsverket. Sedan maj är hon också styrelseordförande för Första AP-fonden. Det är en fond, vars placeringspolicy påverkas allra mest. Den har haft ett krav på sig att hålla 95 procent av tillgångarna i räntebärande papper och högst 5 procent i fastigheter.

AP-fonderna blir alltså kvar, eftersom det även i framtiden kommer att behövas en reserv för tider när utbetalningarna blir större än pensionsavgifterna. De nya placeringsreglerna kommer att bidra till att höja avkastningen. All erfarenhet visar ju att aktier ger en högre avkastning än räntebärande papper, som fonderna hittills har tvingats placera pensionsreserverna i.

De nya reglerna är en efterlängtad förändring på marknaden. De ger ökad konkurrens mellan statens förvaltare av pensionsreserver, och är indirekt en anpassning till det nya pensionssystemet, som trädde i kraft 1999.

Under de senaste två åren har redan 90 miljarder kronor slussats från AP-fonderna till statsbudgeten, och minst 155 miljarder till ska föras över.(Se diagram på sid 37). Summan ska kompensera för de utgifter som vältras över på statsbudgeten till följd av att statsbudgeten får ta hand om vissa utgifter i det nya pensionssystemet. Eftersom det nya pensionssystemet är tänkt att stå på helt egna ben, har ändå regeringen också velat använda en del av pengarna till att amortera på statens utlandsskuld.

Som alltid när det gäller politiska kompromisslösningar har de inblandade fått väga statsfinansiella argument mot socialförsäkringspolitiska intressen.

“Det är klart att det blev en kompromiss mellan olika intressen. Kontroll och makt har vägts mot effektivitet i förvaltningen. Statsfinansiella behov står mot socialför-säkringspolitiska”, säger Bo Könberg, som under lång tid höll i Pensionsgenomförandegruppens ordförandeklubba.

Under lång tid har AP-fonderna framstått som något som vi inte kan leva utan. Men det är ingen självklarhet att det ska finnas buffertfonder i fördelningssystem – som både det nya och gamla systemet är.

Att förändringen sker just nu har också med börsutvecklingen att göra. De senaste årens exempellösa börsuppgångar, har en gång för alla fått politikerna på fall. Vem vill stå där med skägget i brevlådan om 30 år, och konstatera att pensionsutbetalningarna måste sänkas för att avgifterna till inkomstpensionen bland människor i arbetsför ålder inte räcker till? Ingen politiker vill ställa sig upp och förklara varför äldre människor inte ska få tillbaka det som de en gång betalat in i systemet.

Balansmekanism

När AP-fonderna skapades på 60-talet konstruerades de inte för att reservera pensionspengar. Fonderna var snarare avsedda att höja sparandet i ekonomin, eftersom politikerna insåg att sparandet skulle gå ned om man införde ett fördelningssystem. Att regeringen samtidigt skaffade sig kontroll över klåfingriga kommunpolitiker med spenderbyxorna på var en fördel, liksom det faktum att det plötsligt fanns pengar som kunde användas till att finansiera bostadsbyggande och annat.

I det nya pensionssystemet är själva poängen att avgifterna alltid kommer att räcka till utgifterna. Uppstår det obalanser på grund av att generationerna kommer i otakt – för att barnafödandet minskar eller reallöneutvecklingen faller – kommer en broms att lösas ut. Denna balansmekanism kan också bli en gas – så att människor kan få extra pension om inbetalningarna blir större än utbetalningarna.

“De närmaste femton åren kommer de fyra AP-fonderna att krympa avsevärt, eftersom ATP-systemet tär på fondernas kapital. Enkelt uttryckt kommer 40-talisterna att tömma dem”, säger Per Åkesson, enhetschef på Riksförsäkringsverket (RFV).

AP-fonderna finns på tillgångssidan när man beräknar balansmekanismerna. Ju större buffert, desto större blir tillgångssidan. Ju större tillgångar, desto längre tid tar det innan man behöver bromsa utgifterna.

Det är upp till regering och riksdag att bestämma hur mycket pengar som behövs i buffertfonderna. År 2004 kommer man att göra en avstämning för att se om man kan lägga vantarna på mer pengar till statsbudgeten

Kalkylerna är osäkra på många sätt. Det är lika svårt att sia om reallönelöneutveckling som om kvinnors barnafödande. Till och med vår genomsnittliga livslängd är obestämd i en tid av täta medicinska framsteg.

Med tanke på osäkerheten i kalkylen valde RFV att reservera sig mot ytterligare överföringar till statsbudgeten till år 2004, då man vill att balansmekanismen inte ska utlösas för tidigt. Alternativt kan man stärka likviditeten i fördelningssystemet genom att höja taket för intjänandet av pensionsrätt, från 7,5 till 10,5 basbelopp.

Det är inte måttliga felräkningar det handlat om. I november förra året hade RFV bortsett från en faktor i kalkylen som belastade systemet med 140 miljarder kronor. Och höjningen av premiepensionsdelen från 2 till 2,5 procent kostade 110 miljarder, enligt kalkylen.

“Att Riksförsäkringsverket re-serverat sig mot stora överföringar, är att ta det säkra före det osäkra. Bromsen är den sista knorren på pensionssystemet, som förser oss med både hängslen och livrem”, säger Anna Hedborg.

Vuxit ur ATP

I dagens kalkyler ser det ut som om många kommer att bli beroende av garantipension, ett pensionstillskott som finansieras via statsbudgeten. Men då inkomstpensionerna räknas upp med inflation och reallöneökningarna, kommer vi att växa i systemet på sikt. Förhoppningsvis är det färre än beräknat som får ett tillskott från garantipensionen.

Däremot har vi sedan länge vuxit ur ATP-systemet som bara var inflationsskyddat. För närvarande är det därför den demografiska utvecklingen som utgör en risk. Vi är illa ute om det visar sig att vi lever allt längre, samtidigt som kostnaderna för vårdapparaten skenar iväg.