Raset som försvann

Tisdagen den 17 maj rasade Stockholmsbörsen med över fyra procent. Efter att ha öppnat piggt dök det breda OMXS-indexet med 4,11 procent och OMX 30 med 4,34 procent. Det var det värsta raset på fyra år och affärspressen stavade “Börskrasch” med feta bokstäver.

Fallet utlöstes när inflationsstatistik från USA för april månad presenterades. Det amerikanska konsumentprisindexet, KPI, hade stigit 0,6 procent jämfört med månaden innan. Det var 0,1 procentenheter högre än förväntat. Inflationsoro och nervositet för snabbare amerikanska räntehöjningar fick placerarna att svettas.

Samtidigt tyckte man sig se tecken på att Kinas ekonomi var på väg att bromsa in. Kopparpriset vände ned vilket utlöstes av det faktum att den kinesiska centralbanken höjde räntan något och dessutom höjde reservkraven på bankerna för att på så sätt minska utlåningen till investeringar. Den 11 maj toppade kopparpriset på 8 800 dollar per ton. De följande två veckorna karaktäriserades av en dramatisk volatilitet och den 17 maj rasade priset från 8 500 dollar till 7 900 dollar på en dag. Det talades om en “metallbubbla” som var på väg att spricka. Ytterligare ett orosmoment var dollarförsvagningen vilket marknaden befarade skulle slå hårt mot den svenska exportindustrin.

Måndagen den 22 maj slog paniken till på allvar. Affärsvärldens generalindex rasade med 5,3 procent. Fallet var det värsta sedan raset som följde efter 11 september-attacken 2001. Ute i Europa gick det också illa på börserna. London backade med 2,2 procent, Paris med 2,7 och Frankfurt med 1,6 procent.

Och samtidigt som många ifrågasatte om det egentligen fanns någon bra anledning att vara orolig – börsen var ju relativt lågt värderad – raderades hela årets börsuppgång ut. Från tisdagen den 9 maj och två veckor framåt backade AFGX med 12 procent.

Men vad var det som egentligen hände? Och hur kommer det sig att allt blåste över så snabbt? Från bottennivån i början på juni då AFGX stod i -4 procent har börsen gått upp till +15 procent, en uppgång med hela 19 procent.

Tisdagen den 17 maj, då börsen föll som en följd av att KPI kommit in 0,1 procentenheter högre än väntat, och måndagen därefter, betedde sig Stockholmsbörsen som en emerging market-börs. Till det finns inga rationella förklaringar, menar Mattias Isaksson, aktiestrateg på Handelsbanken Capital Markets.

– 0,1 procentenheter är ingenting att orda om. Raset var bara ett bevis på hur nervös marknaden var.

Den allmänna nervositeten var dock inte helt orationell. Det var till exempel svårt att bedöma vart den amerikanska inflationen var på väg, och därmed räntorna. Men i efterhand tycks den bästa förklaringen ändå vara att marknaden resonerade som så, att det som går upp måste någon gång komma ned. Och kanske är det nu det händer.

Ett exempel är metallpriserna som rakat i höjden. På fyra månader hade kopparpriset nästan fördubblats. Zinkpriset handlades upp till nya högstanivåer och Boliden-aktien rusade. Och trots att det egentligen fanns, och fortfarande finns, ett starkt fundamentalt stöd för prisuppgången började det talas om att metallpriserna drevs av spekulation. Men någon metallbubbla har ännu inte spruckit.

Stockholmsbörsen hade gått upp kraftigt under årets första fyra månader. Det genomsnittliga p/e-talet började närma sig New York-börsens snitt på 14-15. Det bidrog till nervositeten eftersom det är sällan som Stockholmsbörsen handlas till samma värdering som NYSE.

Oron för Kinas ekonomi visade sig också vara överdriven.

– Jag tror att man överreagerade väldigt mycket. För det första fanns det inte särskilt mycket som talade för att Kina skulle bromsa in. Och när vi fick data för andra kvartalet så var det mycket starkare än väntat, över 11 procent tillväxt. Det är mycket som tyder på att det fortsätter under tredje kvartalet, säger Jan Häggström, chefsekonom på Handelsbanken.

Och vad har egentligen hänt sedan i början på maj?

De flesta metallpriser är tillbaka på aprils nivåer. Kopparpriset har stabiliserats runt 7 500 dollar per ton. Zinkpriset är praktisk taget tillbaka på majs toppnivå (3 825 dollar per ton). Senaste noteringen är 3 790. Och nickelpriset ligger till och med 30 procent över årets toppnotering.

Trots att Stockholmsbörsens ras var brantare än New York-börsens ligger de båda börsernas värderingar åter i linje med varandra. Att just Stockholmsbörsen fått en sådan skjuts beror mycket på företagsaffärerna, både globalt sett och inom landets gränser. Bud från utländska aktörer är möjliga på många svenska bolag vilket hjälper till att driva börskurserna.

Kinas regering talar fortfarande om behovet av en mer kontrollerad tillväxt.

– Om man jämför med i maj så är riskerna, om man är rädd för en cyklisk avmattning, ungefär lika stora nu som de var då, säger Mattias Isakson.

Trots det har den cykliska optimismen kommit tillbaka. Oron för inflationen är praktiskt taget borta, trots att ett antal ledamöter från Federal Reserve så sent som för två veckor sedan betonade att inflationen är en riskfaktor som inte ska underskattas. Och börsen är tillbaka på ungefär samma nivåer som i slutet av april och början på maj.

– Om man tittar på p/e-talen baserade på prognoser för de kommande 12 månaderna handlas den nordiska börsen till p/e 13,7, vilket är 7 procent lägre än den 10 maj när det började gå ned. Men då ingår energiaktier som tog extra mycket stryk under börsraset. Rensar man bort dessa handlas börsen till ungefär samma nivå, säger Mattias Isakson.

Sett till sektorer har de cykliska sektorerna visserligen hämtat sig efter börsraset, men om man tittar från nedgången fram till och med börsens stängning fredag den 13 oktober så är det de defensiva sektorerna som utvecklats bäst. Det handlar om läkemedel, telekomoperatörerna och konsumentsektorerna. Kapitalvaror och industrin hamnar i mitten. Längst ned befinner sig teknologi-, energi- och basindustrin. Energiaktierna är de som utvecklats sämst efter sommaren.

Var finns då riskerna när vi går in i rapportsäsongen, och vilka bolag har störst krav på sig på att leverera bra rapporter?

Enligt data från Datastream/Handelsbanken Capital Markets (publicerade den 13 oktober) finns det ett antal bolag som blivit rejält mycket dyrare de senaste månaderna mot bakgrund av kursutveckling och analytikernas vinstförväntningar för innevarande och nästa år. För dessa bolag finns det ingen tolerans för rapportbesvikelser.

Bland de bolag vars p/e-tal skjutit i höjden och som har krav på sig att leverera bra rapporter finns Electrolux, vars kurs drivits av uppköpsrykten, och telekombolaget Ericsson. Andra exempel är Tele 2 och SEB.

Delar man upp det i sektorer och studerar de 200 största bolagen i Norden har analytikerna sedan i maj skrivit upp förväntningar på industribolagens vinster med 6 procent. Samtidigt har aktierna i snitt gått ned med 2 procent. Den sektorn ser alltså billigare ut än i maj. Industribolag räknas som cykliska bolag vilka är extra känsliga för konjunkturen. Risken är att inflationsoron återigen ökar och att Fed börjar höja räntan. Förra veckan kom till exempel beskedet att kärn-PPI, alltså producentprisindex, exklusive livsmedel och energi, ökade betydligt mer än väntat. Under september steg det med 0,6 procent. Marknaden hade förväntat sig en uppgång på 0,2 procent

När det gäller de större fastighetsbolagen i Norden har estimaten skrivits upp med i snitt fem procent samtidigt som aktierna gått upp två procent. Sektorn har alltså blivit billigare sedan i maj. Men fastighetsbolagen utgör en risksektor med anledning av att räntehöjningar är sannolika framöver.

Marknaden har också skrivit upp vinstestimaten för basindustrin (skog och stål). Prognoserna har skrivits upp med i snitt 11 procent för de kommande 12 månaderna. Men aktierna har ändå tagit stryk och är 14 procent billigare i dag än i maj innan raset. Basindustrin tillsammans med energi- och oljebolagen är de två sektorer som fallit mest i värderingen, trots att den cykliska optimismen är tillbaka. Men liksom i fallet med industribolagen finns här en konjunkturell risk.